Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartmann, Max - Hartmann, Nicolai - Hartmann von Aue - Hartmansdorff, August von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Hartmann—Hartmansdorff
926
schaft” och ”Zoologische Jahrbücher, Abteilung
für Physiologie”.
Hartmann, Nicolai, tysk filosof (1882—
1950), prof, i Berlin 1931, i Göttingen 1945,
lärjunge till Hermann Cohen och först anhängare
av Marburgnykantianismen. H. närmade sig
senare Husseris fenomenologi och företrädde
kunskapsteoretiskt en realistisk ståndpunkt, framlagd
i boken ”Grundzüge einer Metaphysik der
Er-kenntnis” (1921, 2:a uppl. 1925). I de båda
arbetena ”Das Problem des geistigen Seins” (1933)
och ”Der Aufbau der realen Welt. Grundriss der
allgemeinen Kategorienlehre” (1940) utvecklade
han närmare denna ståndpunkt och förband den
med läran om tillvarons och de kategoriska
grundbegreppens s. k. ”skiktning”. I sin ”Ethik”
(1926) gav han ett system för den materiella
värdeetiken, i avgjord motsättning till Kants
formella och imperativistiska etik.
Hartmann von Aue [au’a], den förste av den
medelhögtyska riddardiktens tre stora klassiker
(omkr. 1165—1215), schwabare; deltog i
korståget 1197. H. överförde Artursagorna, efter
Chrestien de Troyes, till Tyskland med ”Erec”
och ”Iwein” och riddarlegenden med ”Gregorius
vom Steine”. ”Der arme Heinrich”, hans
mästerverk, behandlar en sägen från hans länsherres
(von Aue) ätt, ”Büchlein” innehåller
minnesånger. H:s diktning präglas av behag och ädelhet.
Kritisk uppl. av F. Bech (bd 1—2 i 3:e uppl.
1891—93, bd 3 i 4:e uppl. 1902).
Ha’rtmansdorff, Jakob August von,
ämbetsman, politiker (1792—1856). H., som
uppväxte i ett obemedlat hem, blev student i
Uppsala 1806, tog
kansliexamen 1808 och
tjänstgjorde från 1809
i Svea hovrätt och
Krigsexpeditionen
samt (1810—12) i
Pommerska
expeditionen. Han blev 1812
kanslist i
departementet för
kolonialärenden. H. stod den
nyromantiska kretsen
nära och umgicks bl. a.
i L. Hammarskölds
hem. Vid 1810 års
riksdag t j änstgj orde
han i riddarhuskansliet och expeditionsutskottet.
1811 upptogs H. i Götiska förbundet. Han följde
1813 Karl Johan till Tyskland och fick under
Wetterstedt handlägga pommerska ärenden,
vilka H., som 1814 blev protokollssekr., även fick
föredraga under Wetterstedts frånvaro. H. var
1816—21 sekr. hos svenska riksståthållarna i
Norge, av vilka han kom väl överens med
Mör-ner men ej med Sandels. H. fick ingående
kunskap om Norges statsliv och förvaltning, som
han visserligen kritiserade men varifrån han
dock hämtade åtskilliga reformuppslag. 1818 hade
han. fått kansliråds namn och blev 1821 led.
av 1819 års kommitté för reglering av rikets
styrelseverk. Då hans genomgripande
ändrings
förslag ej vunno gehör, utarbetade han sitt
märkliga ”Förslag till inrättningen af Sveriges
statsförvaltning” (2 bd, 1823) med en värdefull
historik över den äldre förvaltningen. Detta
systematiska arbete förde honom bort från tidigare,
liberala idéer. Kommitténs förslag blev jämte
H:s reservation överlämnat till 1823 års riksdag,
och mycket däri har efter hand genomförts. S. å.
tog H. f. ggn säte på riddarhuset, där han snart
blev en nitisk, kunskapsrik och uppmärksammad
talare. S. å. blev han fullmäktig i
Riksgälds-kontoret och 1825 led. av den s. k. stora
skolkommittén, där han övergick till de nyare
åsikter, som förenade kommitténs majoritet. H. var
sedermera mångårig ordf, i direktionen för Nya
elementarskolan i Stockholm, där kommitténs
förslag prövades i praktiken. Vid riksdagen 1820
—30 avlägsnade han sig från oppositionen utan
att uppge sin självständighet mot regeringen. Han
blev 1826 riddarhuskamrer, 1829
bankofullmäk-tig och 1831 statssekr. vid
Ecklesiastikexpeditionen. Skolkommittén hade i dec. 1828 avgivit sitt
betänkande; före slutgranskningen därav avgick
emellertid H. Den nya studentexamens
införande blev under hans statssekreterartid den enda
praktiska frukten av kommitténs arbete. Under
förordnanden som hovkansler kämpade H. mot
den oppositionella litteraturen, vilket gjorde
honom synnerligen impopulär; efter domen över
Crusenstolpe sommaren 1838 förekommo t. o. m.
gatutumult. H. hade en pinsam ställning mellan
Karl Johan och allmänna opinionen, betraktades
som indragningsmaktens befrämjare men var i
själva verket ingen vän därav utan förordade —■
utan att vinna stöd hos Karl Johan — åtalsvägen.
Slutligen begärde H. och fick befrielse från
hov-kanslersförordnandet och blev nov. 1838 t. f.
landshövding i Kalmar. Vid 1840 års riksdag
organiserade H. kampen mot oppositionen och
blev den ledande vid försvaret av regeringen.
H. hade som partiledare ofantligt inflytande. 1841
blev han president i Kammarrätten och s. å. led.
av unionskommittén och dess svenske ordf. Han
arbetade för samtidig lösning av de unionella
spörsmålen och ogillade Oskar I:s i enlighet med
norska önskningar fattade separatbeslut om
vapen, titel och flagga. I representationsfrågan
stred han mot förslag om allmänna val. Han
utarbetade själv 1840, 1844 och 1851 utförliga
representationsförslag med valda ombud för fem
klasser och ombudens lika fördelning på två
kamrar. Då han däri gjorde adelsmans
representationsrätt beroende av val, ämbete el. fastighet,
mötte detta ovilja på riddarhuset, och H. avgick
som partiledare. Hans under 20 år fortgående
impopularitet, som i mars 1848 ånyo givit sig luft
i stenkastning mot hans bostad, kändes efter hans
död som en orättvisa mot en ärlig kämpe. H.
främjade ivrigt nykterhetsrörelsen och bidrog till
1853—54 års reformer i brännvinslagstiftningen.
Om H:s efterlämnade papper i Riksarkivet se
redogörelse av H. Brulin i Meddelanden från
Svenska Riksarkivet (1909). — Litt.: G. Heckscher,
”Svensk konservatism före
representationsreformen”, 2 (i943)-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
