Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hay, 2. Berndt - Hay, John - Haydarpasa - Haydn, Joseph - Haye, La - Hayek, Frederic von - Hayes, Rutherford Birchard - Hayes and Harlington - Haymerle, Heinrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Hay—Haymerle
50
fabriks-ab. och blev 1903 dir. för Jönköping &
Vulcans tändsticksfabriks-ab., 1917 dir. i
Svenska tändsticks-ab. H. var ordf, i Sveriges
industriförbund 1916—17.
Hay [héi], John, amerikansk statsman,
författare (1838—1905). Han blev 1861 advokat i
Springfield, Illinois, och var under Lincolns
presidenttid (1861—65) dennes privatsekr. och
förtrogne vän. Från 1898 var H. statssekr.
(utrikesminister). Som sådan ledde han
fredsunderhandlingarna med Spanien 1898 och avslöt med
England 1901 det betydelsefulla
Hay-Pauncefote-fördraget, vilket möjliggjorde Panamåkanalens
anläggning som ett rent amerikanskt företag. De
därefter följ, underhandlingarna med Colombia
fördes likaledes av H.; han stod i kontakt med
de upproriska på Panama och erkände fristaten
omedelbart. För Kina efter boxarupproret 1900
förordade H. grundsatsen om ”öppna dörrens
politik”. — Utom några diktsamlingar utgav H. en
förträfflig Lincolnbiografi (”Abraham Lincoln,
a history”, 10 bd, 1890; i samarbete med J. G.
Nicolay).
Haydarpasa [häidarpafa’], förstad till
Istanbul, på asiatiska sidan, utgångspunkt för
Bagdad-banan.
Haydn [haidn], Franz Joseph, österrikisk
tonsättare (1732—1809). Han anställdes som
korgosse vid Stefansdomen i Wien 1740 och sjöng
där till 1749; uppehöll sig sedan som
musiklärare, tills han 1759 blev dirigent för greve
Mor-zins kapell och 1761 för furstliga
Esterhåzyka-pellet i Eisenstadt. Där kvarstod han som
ledare till 1790, då kapellet upplöstes. Redan på
1760-talet hade H. blivit vida känd som
kompositör av symfonier och stråkkvartetter. På
1770-talet spelades hans kammarmusik täml.
allmänt överallt i Europa. Efter 1782 blev H.
alltmera förtrogen med Mozarts uttryckssätt och
tillägnade sig en bredare stil med större
aktgi-vande på det tematiska arbetet. Sedan H. 1790
blivit ledig från sin tjänst hos furst Esterhåzy,
vistades han två år i London och skrev flera
symfonier, vilka voro bredare anlagda än de
föregående och med större orkester. Efter några år i
ro i Wien vistades han ånyo i England, 1794—
95, och komponerade där 12 symfonier. Han
hade i London även blivit förtrogen med Händeis
oratoriestil och började kort efter sin återkomst
till Wien skriva egna större oratorier. Han
komponerade nu de båda oratorierna ”Skapelsen”
(1798) och ”Årstiderna” (1801). 1790—1802 skrev
H. även flera stora mässor (”Nelsonmässan”) och
en del stråkkvartetter, varefter hans alstringskraft
mattades. Av H:s äldre verk (före 1790)
bibe-höllo sig i publikens gunst knappast mera än
kvartetterna samt en och annan av symfonierna
(”Oxfordsymfonien”, ”Avskedssymfonien”).
Lon-donsymfonierna och de båda sista oratorierna
ble-vo emellertid så mycket mera berömda. H.
fulländade den klassiska stilen, särskilt den s. k.
Wienklassicismen. Närmast fullföljde han
Mann-heimskolans homofona stil, baserad på tematiskt
arbete efter bestämda lagar (”sonatform”,
”lied-form”, ”rondoform” m. m.). Själva melodiken
blev den österrikiska folkvisans med inslag av
sydslavisk folkdans. I tematiken är H. en av
de allra främsta och står i detta hänseende i
jämbredd med Mozart, Beethoven och Schubert.
Genom klarheten i gruppering och gedigen, ofta
polyfon genomföring av temat har H. med rätta
blivit skattad som Wienklassicismens störste. —
Biogr. bl. a. av C. F. Pohl (2 bd, 1875—82; bd
3 1927), L. Schmidt (1898), A. Sandberger
(1921) och C. G. S. Mörner (1945). S. E.
Svensson, ”J. H:s stråkkvartetter” (1948).
Grundläggande för studiet av källmaterialet till H:s
verk äro J. P. Larsen, ”Die
Haydn-Überliefer-ung” (1939) och ”Drei H. Kataloge in
Faksi-mile” (i94i)-
Haye, La [la ä’], franskt namn på Haag.
Hayek [hai’-], Friedrich August
(Frede-r i c Augustus) von, österrikisk-engelsk
nationalekonom (f. 1899), dir. för österrikiska inst.
för konj unkturundersökningar inom industrien,
prof, vid Londons univ. 1931—50, i Chicago
sedan 1950. H. är den främste fullföljaren av den
kapitalteori, som utvecklades av Böhm-Bawerk,
och han har bl. a. tillämpat denna på
konjunkturrörelserna. Bland hans nationalekonomiska
skrifter må nämnas ”Geldtheorie und
Konjunkturtheo-rie” (1929; eng. uppl. 1933), ”Preise und
Produktion” (1931; eng. uppl. s. å.), ”Profits,
in-terest and investment” (1939) och ”The pure
theory of capital” (1941). Som ekonomisk
politiker är H. extrem liberalist och har med skärpa
bekämpat planhushållningslärorna (”Collectivist
economic planning”, 1935, 3æ uppl. 1947, och
”The road to serfdom”, 1944; sv. övers, s. å.).
— H. är red. för tidskr. Economica.
Hayes [heiz], Rutherford Birchard,
president i U.S.A. (1822—93), urspr. advokat.
H. deltog i inbördeskriget på nordstatssidan och
blev 1865 generalmajor. Han blev 1864 led. av
kongressens representanthus, valdes 1867, 1869
och 1875 till guvernör i Ohio och blev 1876
republikansk presidentkandidat. Valets utgång blev
omstridd, i det att båda partierna i tre stater
gjorde anspråk på att ha fått sina kandidater
valda och beskyllde motparten för valsvek. En
av kongressen tillsatt skiljedomstol tillräknade
med 8 röster mot 7 H. de tre staternas
omstridda röster, varigenom han förklarades vald
med 185 elektorsröster mot 184 för demokraten
Tilden. Rättmätigheten av detta avgörande
anses ha varit ytterst tvivelaktig. Som president
(1877—1881) förde H. en försonlig politik mot
sydstaterna, genomdrev i myntfrågan
guldutbetalningens återupptagande från nyåret 1879 och
inledde en orädd kamp mot partikorruptionen vid
ämbetstillsättningar. — Biogr. av C. R. Williams
(1914).
Hayes and Harlington [héi’z an hä’lhotn],
stad i eng. grevsk. Middlesex, strax v. om
London (del av Greater London); 65,000 inv.
Haymerle [hai’-], Heinrich, friherre,
österrikisk diplomat (1828—81). Han inträdde 1850
på den diplomatiska banan samt var 1877—79 en
av Österrikes fullmäktige på Berlinkongressen
1878. FL efterträdde 1879 Andråssy som utrikes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
