Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heeren, Arnold Hermann Ludwig - Heerlen - Heestrand - Hefaistion - Hefaistos - Hefner-Alteneck, Friedrich von - Hefnerlampa - Hegar, Friedrich - Hegel, släkt - Hegel, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Heeren—Hegel
90
Heeren [hè’ran], Arnold Hermann
Ludwig, tysk historiker (1760—1842), prof, i
filosofi 1787 och 1801 i historia vid Göttingens
univ. Bland hans arbeten märkas ”Ideen über
Politik, den Verkehr und den Handel der
vor-nehmsten Völker der alten Welt (3 bd, 1793—
1812), ”Geschichte der Staaten des Alterthums”
(1799; sv. övers. 1817) och ”Geschichte des
euro-päischen Staatensystems und seiner Colonien”
(1810; sv. övers. 1819 och 1865). H. grundläde
tills, m. F. A. Ukert 1829 det stora
samlingsverket ”Geschichte der europäischen Staaten”. —
Litt.: Biogr. av Irene Kahn (1939).
Heerlen [hé’r-], stad i nederl. prov.
Lim-burg, 20 km ö. n. ö. om Maastricht; 56,000 inv.
Kolgruvecentrum; glasb ruk.
Heestrand, samhälle i Svenneby sn i
Bohuslän.
Hefäi’stion, en makedonier, Alexander den
stores förtrognaste vän (d. 324 f. Kr.),
förmäld med konung Dareios’ dotter Drypetis. Då
han dog i Ekbatana, lät Alexander fira en
slösande praktfull likbegängelse.
Häfaistos, grek, myt., eldens och
smideskonstens gud, son till Zeus och Hera, halt redan
från födelsen enl. Homeros, som berättar, att
hans mor på grund av hans lyte slungade ned
honom från Olympen. Enl. en annan myt ville
H. komma Hera till hjälp, då hon misshandlades
av Zeus, men denne fattade honom i fotterna
och slungade ned honom på ön Lemnos.
Återupptagen i Olympen, är H. den konstförfarne
hantverkaren i gudarnas krets, upphovsman till
de kostbaraste smiden. Han är förmäld med
Charis, behagets gudinna, el. med Afrodite. H.
härstammar från Mindre Asien, där han hade
många kultorter; i Grekland hade han blott en
kult av betydenhet i Aten, där han var
hantverkarnas, särskilt krukmakarnas, gud. Han synes
urspr. ha varit den demon, som spårades i ur
jorden uppstigande, brinnande gaser; därur
utvecklade sig smides- och vulkanguden. — I den
romerska gudaläran motsvaras H. av V u 1 c
a-nus (äldre form Volcanus).
Hèfner-A’lteneck, Friedrich von, tysk
elektrotekniker (1845—1904). Han var 1867—90
verksam inom elektricitetsfirman Siemens &
Halske, Berlin, och gjorde sig högt förtjänt om
elektroteknikens utveckling. Han införde bl. a.
den efter honom uppkallade ljusenheten
Hef-n e r 1 j u s.
Héfnerlampa, en av F. v. Hefner-Alteneck
(1884) föreslagen fotometrisk normallampa. Den
består av en behållare, rymmande ung. 100 cm3,
vilken innehåller kemiskt rent amylacetat. Detta
förbrännes i en veke, som uppfyller ett cylindriskt
nysilverrör av 8,3 mm yttre och 8,0 mm inre
diam, och med en fri längd av 25 mm. En dylik
lampa representerar, då den brinner med 40 mm
låghöjd, i horisontell led enheten för ljusstyrka,
hefnerenhet.
Hègar, Friedrich, schweizisk tonsättare
och dirigent (1841—1927), verksam i Zürich. H.
var högt uppburen som tonsättare. Berömda äro
oratorierna ”Manasse” och ”Ahasvers Erwachen”,
en violinkonsert i D dur och manskvartetter
(”Totenvolk” m. fl.).
Hegel, dansk bokförläggarsläkt. Niels F r
e-derik Vilhelm H. (1817—87) förestod från
1838 Gyldendalske boghandels förlagsverksamhet
och övertog först bokhandeln och 1850 även
förlaget, som han utvecklade till ett av de största i
Norden. Hans son Jacob Deichmann Frederik
H. (1851—1918) upptogs 1877 som kompanjon i
faderns firma och blev ensam ägare av denna
1887. Firman övergick 1903 till ett ab., vars
sty-relseordf. H. var till sin död. Sonen F r e d
e-rik Jacob Deichmann H. (f. 1880) var 1919—
39, verkst. dir. i Gyldendalske boghandel. Sina
minnen från föräldrahemmet, där Nordens alla
litterära koryféer möttes, har han skildrat i
”Erindringer” (2 bd, 1946).
Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, tysk
filosof (1770 27/s—1831 w/ii). H. var född i
Stuttgart, där fadern var expeditionsråd. Efter
studier där och i Tübingen, där han till
studiekamrat och vän hade bl. a. Schelling, blev han
1805 e. o. prof, i Jena. Följ, år utgav han sitt
första betydande verk, ”Phänomenologie des
Geistes”. Den kritik, som han däri riktade emot
Schellings identitetssystem, bröt ifrån den
sistnämndes sida vänskapen emellan dem. Sedan H.
efter slaget vid Jena tvungits att lämna
nyssnämnda univ. och arbetat som redaktör och
gymnasielärare i Nürnberg — här tillkom hans stora
verk ”Wissenschaft der Logik” (1812—16) —,
blev han 1816 prof, i Heidelberg och kallades
1818 till Berlin, där hans framgång var
ofantlig; han samlade kring sig en lysande skara
lärjungar och var efter få år den tyska
filosofiens dominerande gestalt. — H:s betydelse som
filosof är utomordentlig; hans system är utan
allt tvivel en av det västerländska tänkandets
väldigaste skapelser.
H:s filosofiska utveckling påverkades starkast
av Kants system. I likhet med Fichte och
Schelling ansåg H. dock, att man omöjligen kunde
stanna vid kriticismen, enär dess outvecklade
förutsättningar krävde ett utförande. I filosofien
måste man börja med kunskapen själv, som är
tänkandet, och detta är det absoluta. H. antar
således i motsats till Kant, att metafysiken som
vetenskap är möjlig. För att förstå H:s filosofi
kan man lämpligen utgå från hans metod, det
s. k. dialektiska förfaringssättet med de tre
stadierna tes, antites och syntes. Enl. H. måste
varje tanke, som fattas i sin isolering, upphäva
sig själv och slå över i sin motsats. Men de
motsatta begreppen förenas med varandra i en
högre enhet. Tesen är t. ex. det rena varat. När
detta fattas utan några som helst bestämningar,
går det över i sin motsats, det rena intet
(antitesen). Men båda förenas i vardandets begrepp,
i vilket de ingå som moment (syntesen). De
”upphävas” men ”uppbevaras” på samma gång.
Varje vunnen syntes blir i sin tur utgångspunkt
för nya helhetsbildningar enl. det dialektiska
schemat; tänkandet blir sålunda en fortskridande
utvecklingsprocess, där varje stadium innesluter
det föreg. i sig. Nu hävdar H. liksom Schel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
