Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helvig, 1. Carl Gottfried von - Helvig, 2. Amalia von, f. von Imhof - Hema- el. hemo- (hämo-) - Hemagglutinin, isoagglutinin - Hemagoga, hämagoga, bloddrivande medel - He-man - Hematein, hämatein el. blåholts - Hematin - Hematit, järnglans - Hemato- - Hematogen - Hematologi - Hematom - Hematomyeli - Hematoxylin - Hematuri, blodpinkning - Hembiträde - Hembränning - Hembud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Hema–-Hembud
150
värvning som artillerist, blev 1791 underlöjtnant
vid Stralsunds artilleribataljon, kommenderades
1792 till Stockholm för att biträda vid
uppsättandet av ridande artilleriet och utnämndes 1794
till stabskapten vid detta. 1805 blev han
generaladjutant hos konungen, överste i och inspektör
för artilleriet samt 1807 generalfälttygmästare och
chef för allt artilleri. 1815 erhöll H. avsked ur
svensk tjänst och ingick 1816 som generalmajor
i preussisk, vilken han 1826 lämnade med
generallöjtnants grad. H. gjorde sig känd som
framstående vapenkonstruktör. Han fick 1807 svensk
adlig värdighet.
2) Amalia von H., f. friherrinna von
Imhof, den föreg:s hustru, tysk författarinna
(1776—1831). Hon var hovdam hos hertiginnan
Louise i Weimar, gifte sig där 1803 med H.i)
och överflyttade till Sverige, där hon vistades
till 1816. Under denna tid gjorde hon bekantskap
med nyromantikerna i Uppsala och fick huvudsaki.
betydelse för Geijer och Atterbom såsom direkt
förmedlingslänk med Weimarkulturen. Hon
översatte utmärkt till tyska Tegnérs ”Frithiofs saga”
(1826), dikter av Geijer och Atterbom m. m.
Hennes originaldiktning saknar betydelse. —
Monogr. av Henriette von Bissing (1889).
Hema- (h ä m a-) el. h e m o- (h ä m o-; av
grek. hai’ma), hörande till blod (i
sammansättningar, t. ex. hemagglutinin).
Hemagglutinin, isoagglutinin, i blod
förefintlig antikropp (se d. o.), som åstadkommer
sammanklumpning av de röda blodkropparna.
Efter denna m. fl. reaktioner indelas individerna i 4
stora grupper, som sinsemellan förete biologisk
och ärftlig samhörighet, A, B, AB och o.
Reaktionen har praktisk betydelse 1) för
blodöverföringen, 2) för rasbiologiska undersökningar
och 3) för den biologiska faderskapsbevisningen.
Hemagoga, [-gä’-], hämagöga,
bloddrivande medel, kallades förr läkemedel,
som ansågos främja blodavgången vid
menstruation och hemorroidalblödning.
He-man [hi’-mä’n] (eng., till he, hanne, och
man, man), utpräglat manlig karl, vanl. om
sådan av lägre intelligens och präktig fysik.
Hematein, h äm a 11 in el. b 1 å h o 11 s, som
dess tekniska namn vanl. lyder, fås ur
kampesch-trä (blåträ), där det förekommer som glykosid,
bundet vid socker, under namnet h e m a t o x
y-1 i n. H. är ett ej vidare äkta färgämne men
relativt billigt.
Hematin, se Hemoglobin.
Hematit, järnglans, miner., järnoxid,
Fe2Os, kristalliserar trigonalt, ofta i ytrika
tavel-formiga el. romboedriska kristaller, stålgrå och
starkt metallglänsande, stundom anlupna och
färgskiftande. Strecket är brunrött, och h.
benämnes därför även b 1 o d s t e n. H. är en viktig
järnmalm och uppträder som sådan mest i
korniga aggregat. Bladiga aggregat benämnas
järnglimmer, jordiga röda järnockra,
Hèmato- (av grek. hSima, gen. hai’matos,
blod), i sammansättningar: som hör till blodet,
blod .
Hematogen [-jè’n], med., som har sitt
ursprung i blodet el. i de röda blodkropparna.
Hematologi, läran om blodets sammansättning
och egenskaper.
Hematom [-å’m] (av grek, halma, blod), med.,
större blodutådring (se d. o.).
Hematomyeli (av grek. hSi’ma, blod, och
mye-lo’s, märg), med., ryggmärgsblödning,
uppkommer vid kärlbristning på gr. av yttre våld el.
sjukliga processer. H. yttrar sig framför allt i
enkel-el. dubbelsidig förlamning, möjl. åtföljd av
känselrubbning på motsatta sidan.
Hematoxylin, se Hematein.
Hematuri, med. (till grek. hSima, blod, och
uron, urin), blodpinkning, blod i urinen vid
sjukdomar i urinvägarna. Akuta och kroniska
inflammatoriska sjukdomar i njurarna,
njurtu-berkulos samt svulstbildningar i njurarna el.
blå-san, vidare stenbildningar i njure, urinledare el.
blåsan m. fl. orsaker kunna framkalla h.
Hembiträde, (i regel kvinnlig) tjänare i ett
hem.
Jur., arbetstagare, som utför huvudsaki.
husligt arbete i arbetsgivares hushåll. H:s
rättsliga ställning har reglerats först genom
hembiträdeslagen 1944, vilken dock ej äger
tillämpning, om anställningstiden understiger 1
mån. el. avser mindre antal veckodagar än 6 el.
icke heltidstjänst. Som h. räknas ej heller medl.
av arbetsgivarens familj, husföreståndarinna el.
hushållerska. Anställningen börjar kl. 12 första
dagen och slutar kl. 19 sista dagen. Är
avtalstiden ej bestämd el. längre än 1 år, upphör den
14 dagar efter uppsägning. Den ord. dagliga
arbetstiden slutar senast kl. 19, dock ej i fråga
om barnsköterskor. H. äger åtnjuta följ,
fridagar a) varannan söndag el. kyrklig helgdag, b)
en bestämd vardag varje vecka efter kl. 14 samt
c) å 1 maj efter kl. 13. Fridag som utgår enl.
avtal, kan efter överenskommelse utbytas mot
motsv. ledighet annan dag. För arbete å övertid
äger h. åtnjuta gottgörelse men är skyldigt
utföra sådant arbete, då detta t. ex. vid sådd el.
skörd i lanthushåll el. tillfälligt sjukdomsfall i
arbetsgivarens familj el. eljest är påkallat. Ingår
bostad bland h:s löneförmåner, skall denna vara
sådan, att den godtages enl. hälsovårdsstadgan.
Vid sjukdom äger h., som är i arbetsgivarens kost
och hus, att, så länge anställningen varar, av
denne erhålla bostad och kost jämte personlig
tillsyn, där ej behov av vård å sjukhus prövas
föreligga och intagning å sådant ägt rum.
Hembränning, tillverkning av brännvin o. a.
spritdrycker hemma el. privat, är enl. nyare
svensk rusdryckslagstiftning förbjuden och
belagd med straff, varjämte använda pannor och
bränningsapparater förverkas.
Hembud, jur., betydde i äldre lagspråk den
rättsliga åtgärd, varigenom man enskilt, h e
m-ma hos annan, till lösen erbjöd denne någon
egendom, som han hade rätt att så förvärva.
H. skilde sig således från uppbud däri, att
detta senare skulle ske offentligen, på ting el.
rådstuga. H. fordrades i flera fall vid fastig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
