Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henningsen, Thorkild - Henok, Henoks bok - Henotikon - Henriette Marie (drottning av England) - Henriette Anne - Henrik den stolte (hertig av Bayern och Sachsen) - Henrik I Beauclerc (konung av England) - Henrik II (konung av England) - Henrik III (konung av England) - Henrik IV (konung av England) - Henrik V (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Henningsen—Henrik
176
Henningsen, T h o r k i 1 d Gustav, dansk
arkitekt (1884—1931). Han utförde en för hela
Norden banbrytande gärning på
bostadsbyggandets område genom att lyckas införa radhustypen.
Han har byggt Bakkehusene i Köpenhamn 1921
(tills, m. I. Bentsen), Köpenhamns första
moderna radhusanläggning, samt därefter en mängd
dylika inom och utom huvudstaden.
Henok, Henoks bok, se Hanok, resp. Hanoks
bok.
Heno’tikon (av grek. heno’tes, enhet),
enhets-formel, det edikt, varmed kejsar Zeno i
Kon-stantinopel 482 sökte bilägga den monofysitiska
striden. H. upphävdes formligen 519.
Henriette [ärjä’t]. 1) Henriette Marie,
drottning av England (1609—69), var dotter till
Henrik IV av Frankrike och förmäldes 1625 med
Karl I av England. Äktenskapet blev lyckligt,
och H:s inflytande var även i politiska ting
ganska stort. Då hon var en ivrig katolik,
bidrog detta att öka puritanernas misstroende mot
Karls kyrkopolitik. Under inbördeskriget avreste
H. 1642 till kontinenten för att skaffa hjälp i
folk och pengar och återvände 1643 med en
betydande penningsumma. Redan 1644 begav hon
sig dock till Frankrike, där hon stannade ända
till restaurationen och även sedan tidvis vistades.
Med Karl I hade H. 6 barn, däribland Karl
II, Jakob II och H.2). — Litt.: I. A. Taylor,
”The life of Queen H. M.” (2 bd, 1905).
2) Henriette Anne, den föreg:s dotter
(1644—70), vid 17 års ålder förmäld med hertig
Filip av Orléans, Ludvig XIV:s bror.
”Henriette d’Angleterre” el. ”Madame”, som hon
kallades, deltog flitigt i det franska hovlivet. Sin
enda nämnvärda politiska insats gjorde H., när
hon förmedlade de underhandlingar mellan
Ludvig XIV och sin bror Karl II av England, vilka
slutade med det ryktbara fördraget i Dover 1670.
Hon avled s. å., enl. skvallerkrönikan på gr. av
förgiftning. — Litt.: C. Saint André, ”H.
d’Ang-leterre et la cour de Louis XIV” (1933).
Henrik, furstar.
Bayern. H. (ty. Heinrich) den stolte,
hertig av Bayern och Sachsen (1108—39), son till
H. den svarte av huset Welf, blev 1126 hertig
av Bayern samt äktade kejsar Lothar II :s
dotter Gertrud. Hans makt ökades genom nya
för-läningar, och då Lothar 1137 gav honom
Sachsen, blev han Tysklands mäktigaste furste. Vid
Lothars död s. å. förbigingo furstarna H. av
fruktan för hans makt. H. förklarades i akt,
fråndömdes Sachsen och Bayern men höll sig
kvar. Därmed började den långa striden mellan
hohenstaufer och welfer. — Om hans son
Henrik se Henrik Lejonet.
England. 1) H. (eng. Henry) I Beauclerc,
konung (1068—1135), yngste son till Vilhelm
Erövraren, lyckades vid Vilhelm Rufus’ död 1100
med undanträngande av sin äldre bror Robert
bli vald till konung. Han genomförde flera för
Englands förvaltning och rättskipning
betydelsefulla reformer. Sin ätts legitimitet ökade han
genom giftermål med Eadygyth (vanl.
kallad M a t h i 1 d a) av den gamla kungaätten, och
då hans ende äktfödde son (Vilhelm) drunknade
(1120), lät han 1126 erkänna sin dotter Matilda
som arvinge till England och Normandie. — H.
var en av Englands dugligaste härskare, hård
mot den enskilde men klarsynt och rättfärdig
i sin politik.
2) H. II, konung (1133—89), son till H. I:s
enda dotter, Matilda, och greve Gottfrid
Plan-tagenet av Anjou. Han efterträdde 1154 sin
kusin Stefan av Blois och var den förste konungen
av huset Plantagenet. Genom arv och giftermål
(1152 med Eleonora av Akvitanien) var han
dessutom herre över nära V3 av Frankrike. Om H:s
för Englands hela samhällsutveckling ytterst
betydelsefulla regering, under vilken han
återupprättade konungamakten, ordnade förvaltning,
rättskipning och försvarsväsen samt i övrigt
fullkomnade morfaderns verk (se England, sp. 704).
I den beryktade striden med ärkebiskopen av
Canterbury Thomas Becket måste H. emellertid
vika. Genom ett krigståg till Irland 1171 lade
han ön — åtminstone till namnet — under sig.
Även skotske konungen Vilhelm Lejonet
hyllade honom (1174) som länsherre. H:s sista
regeringstid fördystrades genom upprepade
upprors-försök av hans utav franske konungen mot
fadern uppeggade söner Henrik, Geoffrey och
Rikard. H. var en passionerad kraftnatur och en
av sin tids mäktigaste konungar.
3) H. III konung (1207—72), son till Johan
utan land och Isabella av Angouléme.
Efterträdde 1216 sin fader och övertog efter en svag
förmyndarstyrelse själv regeringen 1227. Som
regent var H. svag och beroende av sin till
största delen utländska omgivning. Sedan 1236
var han g. m. Eleonora av Provence (d. 1291).
Om hans föga framgångsrika regering,
stormännens resning under Simon av Montfort och de
för Englands hela konstitutionella utveckling så
betydelsefulla första stegen till parlamentets
demokratisering se England, sp. 704—705.
4) H. IV, den förste konungen av huset
Lan-caster (1367—1413), son till Edvard HI:s yngre
son John av Gaunt. H. landsförvisades 1398 av
Rikard II och begav sig till Paris, men då han
där erhöll underrättelse om att Rikard vid hans
faders död (1399) konfiskerat arvegodsen,
återvände han och blev av parlamentet vald till
konung s. å. H. förstod sedan att befästa sin makt
samt nedslog alla upprorsförsöken (1400—08). —
H. var två gånger gift, först (1380) med Mary
Bohun, därefter (1402) med Johanna av
Bretagne. Hans dotter Filippa var g. m.
unionskonung-en Erik av Pommern.
5) H. V, konung (1387—1422), son till H. IV
och Mary Bohun. Fick vid faderns
tronbestig-ning 1399 titeln prins av Wales och kröntes 1413
till konung. Hans regering upptogs mest av det
stora erövringskriget mot Frankrike. Under sin
första härfärd dit, 1415, vann han den lysande
segern vid Azincourt. Hans andra expedition,
1417—21, ledde till fördraget i Troyes (1420),
enl. vilket H. erkändes som fransk tronarvinge
och regent samt skulle få till äkta Karl VI :s
dotter Katarina, med vilken han firade bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
