Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik IV (konung av Kastilien) - Henrik (prins av Nederländerna) - Henrik (prins av Preussen) - Henrik (prins av Preussen) - Henrik den svarte (greve av Schwerin) - Henrik I (konung av Tyska riket) - Henrik II, den helige (tysk-romersk kejsare) - Henrik III (tysk-romersk kejsare) - Henrik IV (tysk-romersk kejsare) - Henrik V (tysk-romersk kejsare) - Henrik VI (tysk-romersk kejsare) - Henrik (VII, tysk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Henrik
182
II. Blev konung 1454 men var en i allo oduglig
furste. Upproriska stormän satte 1465 hans bror
Alfonso på tronen; först efter dennes död 1468
kom H. på nytt i besittning av kronan. Genom
fördraget i Toros s. å. erkände han sin syster
Isabella som tronarvinge.
Nederländerna. H. (holl. Hendrik} Vladimir
Albrekt Ernst, prins (1876—1934), yngste son
till storhertig Fredrik Frans II av
Mecklenburg-Schwerin. H. blev 1901 förmäld med drottning
Vilhelmina av Nederländerna.
Preussen. 1) H. (ty. Heinrich} Fredrik Ludvig,
prins (1726—1802), Fredrik II :s bror. H.
deltog i de schlesiska krigen och förde under
sjuåriga kriget med stor framgång befälet över en
mot Österrike kämpande häravd.; genom segern
vid Freiberg 1762 bidrog han i hög grad till
ett fördelaktigt fredsslut. Även som diplomat var
H. anlitad. Bl. a. underhandlade han i
Petersburg om Polens delning.
2) H. Albert Vilhelm, prins, sjömilitär (1862—
1929), kejsar Vilhelm II :s yngre broder. Blev
1901 amiral och 1909 storamiral och
generalinspektör för tyska marinen. Under världskriget
1914—18 var H. överbefälhavare för tyska
sjöstridskrafterna i Östersjön.
Schwerin. H. den svarte, greve (d. 1228).
H. tvangs 1214 att erkänna Valdemar Sejr som
länsherre men kom i strid med honom och tog
1223 med list konungen och hans äldste son till
fånga på Lyö samt tvang Valdemar, efter att vid
Mölln ha besegrat danska hären 1225, till en
hård förlikning. H. deltog i slaget vid Bornhöft
1227.
Tyska riket. 1) H. (ty. Heinrich} I, konung
(876—936); blev 912 hertig av Sachsen efter
sin fader, hertig Otto. Efter Konrad I:s död
hyllades H. 919 av Frankens och Sachsens
stormän som konung och var 925 allmänt erkänd
i Tyskland. H. avslöt 924 fördrag med de
krigiska magyarerna och besegrade dem grundligt
933. Han företog fälttåg mot slaverna och
gjorde Böhmen skattskyldigt 929. Han besegrade
även konung Gnupa i Slesvig 934. I äldre litt.
kallas H. ”Fågelf ängaren” (ty. Finkler},
beroende på en sen sägen.
2) H. II, den helige, tysk-romersk kejsare
(973—1024), sonsons son till H. I ovan och son
till hertig H. II av Bayern. Ärvde 995 Bayern
och blev efter Otto III:s död vald i Mainz 1002
till tysk konung. H. arbetade på att återställa
det i upplösning stadda riket och vände sig
särskilt mot Boleslav I av Polen samt Harduin av
Ivrea, som bemäktigat sig Italiens krona. H.
störtade Harduin samt blev kejsare 1014. Mot
Tysklands världsliga furstar stödde sig H. liksom
företrädarna på de biskopar, som användes för
rikets förvaltning. H. ivrade för Clunyrörelsens
reformidéer.
3) H. III, tysk-romersk kejsare (1017—56),
son till kejsar Konrad II. Han blev tysk
konung 1026 (krönt 1028) och tillträdde efter
fadern riksstyrelsen 1039. H. var härsklysten och
lidelsefull och hans regering stormig. Han
be
segrade hertigen av Böhmen och företog flera
krigståg mot Ungern. I inrikespolitiken
strävade H. att hindra anhopning av flera hertigdömen
hos samma person. H. var strängt kyrklig och
stödde Clunyrörelsens reformsträvanden. För att
göra slut på en schism lät han avsätta tre
påvar och insatte en ny (Clemens II), som 1046
krönte honom till kejsare. H. insatte även de
följande tre påvarna. Hans första gemål var
Knut den stores dotter Gunhild, hans andra
Agnes av Akvitanien.
4) H. IV, tysk-romersk kejsare (1050—1106),
son till H. III och Agnes av Akvitanien.
Efterträdde fadern 1056 under förmynderskap först
av kejsarinnan Agnes, från 1062 av ärkebiskop
Anno av Köln samt från 1063 av ärkebiskop
Adalbert av Bremen. H. blev myndig 1065. Från
1070 gjorde han sig personligen gällande. Hans
hårda framfart orsakade uppror, och H. blev
slagen 1074 men segrade 1075 och tog hämnd
på upprorsmännen. Samtidigt uppväxte,
huvudsakligen i investi tur frågan, konflikten med
påven Gregorius VII. Hösten 1075 kom definitiv
brytning, och H. tvangs att företa sin bekanta
botgörarfärd mitt i vintern till Canossa för att
söka försoning. Han fick nu möjlighet att
upptaga striden i Tyskland, dit han återvände och
som han 1080 åter helt behärskade. Därefter
lät H. välja ny påve (Clemens III), tågade 1081
över Alperna, erövrade Rom och kröntes där
av Clemens till kejsare 1084. Efter ett tredje
Italientåg 1090 försonade han sig 1097 med
furstarna i Tyskland och genomdrev valet av
sin son Henrik till efterträdare. Denne reste sig
trolöst 1104 och tvang H. till abdikation 1105.
— Litt.: B. Schmeidler, ”Kaiser Heinrich IV.
und seine Helfer im Investiturstreit” (1927);
”Die Briefe Heinrichs IV.”, utg. av C. Erdmann
(1937).
5) H. V, tysk-romersk kejsare (1081—1125),
son till H. IV. Blev 1098 vald och 1099 krönt
till tysk konung, började mot sin ed uppror mot
fadern 1104 och tvang denne till abdikation men
blev allmänt erkänd först efter faderns död. Han
upptog snart investiturstriden med kurian och
blev 1111 krönt till kejsare. Förnyade strider
bilades genom den stora uppgörelsen med kyrkan
i konkordatet i Worms 1122.
6) H. VI, tysk-romersk kejsare (1165—97),
äldste son till kejsar Fredrik I. Blev 1169 vald
till konung och 1186 g. m. Constanza, dotter till
Roger II av Sicilien. H. blev riksföreståndare
i Tyskland 1189 och efterträdde sin fader 1190
samt kröntes 1191 i Rom till kejsare. Sedan
han i Tyskland bragt till slut striden med
Henrik Lejonet, drog han åter till Italien, intog sin
gemåls arvrike Sicilien och kröntes till dess
konung 1194. H. fick sin son vald till tysk konung
men dog i Messina, innan han hunnit genomföra
sina högtflygande politiska planer.
7) H. (VII), konung (1211—42), den föreg:s
sonson och son till Fredrik II. H. kröntes som
barn till konung av Sicilien och valdes 1220 till
tysk konung. Då Fredrik II s. å. drog till
Italien, blev H. under förmynderskap Tysklands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
