Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldiska färger - Herat - Hérault - Herba - Herbarium - Herbart, Johann Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
H er at—H erb art
196
raldikens blomstringstid brukades sällan
”naturfärger”; ett lejon målades icke gulbrunt utan
gyllene, rött etc. I senare tid har naturfärg i strid
mot god heraldisk ton kommit i bruk. En
huvudregel för heraldiska färgers användning är, att
metall icke får läggas på metall och färg icke på
färg. En bild i guld el. silver bör stå i ett färgat
fält och tvärtom. På i6oo-talet började man
använda den beteckning med linjer och punkter,
schraffering, som nu, utom i England, är
allmänt i bruk.
Herät, stad i n. v. Afghanistan, i Heri-ruds
dalgång; 30,000 inv. H. är en av Irans äldre
städer, belägen i korsningen av gamla
handelsvägar. H. var en glänsande storstad under
gho-riderna (1150—1206), jämnades med jorden av
Djingis-kan (1220), förstördes ånyo av Timur
1383 men uppblomstrade åter och var under
sultan Husein (1487—1506) ett huvudsäte för
österlandets konst och litteratur; praktfulla ruiner
från denna tid n. om staden. Under följ,
århundraden hörde H. under Persien, kom i mitten av
1700-talet till afghanerna och var 1818—63 ett
självständigt afghanskt emirat. Staden ligger 6
km n. om floden, omgiven av ett imponerande,
i fyrkant byggt ålderdomligt murverk. Den är
sedan gammalt bekant för sin tillverkning av
mattor.
Hérault [erå’], dep. i s. Frankrike, vid
Medelhavet; 6,224 km2, 461,000 inv.; huvudstad:
Montpellier. Genomflytes av floderna Hérault
och Orb samt fylles i det inre av randbergen
till Centralmassivet, vid kusten jämna slätter och
strandsjöar. H. är Frankrikes vinrikaste dep.;
huvudort för vinhandeln är Béziers. Betydande
silkesmaskavel.
He’rba, lat. (plur. he’rbae), ört, betecknar
inom farmakognosien den särskilda drogform, som
består av torkade örtstånd el. stjälkar, blad och
blommor, mer el. mindre blandade med varandra.
Några herbae äro upptagna i Sv. farmakopén,
t. ex. H. absinthii (malört), H. hyssopi (isop),
H. thymi serpylli (backtimjan) och H. thymi
vul-garis (timjan).
Herbarium, systematiskt ordnad samling
pressade och torkade växter, vanl. uppfästa med
smala pappersremsor på papper; kallades av Linné
herbarium vivum, medan herbarium då betydde
en samling växtavbildningar.
He’rbart, J o h a n n Friedrich, tysk
filosof (1776—1841). Han blev 1805 e. o. prof, i
filosofi och pedagogik i Göttingen och fick 1809
en professur i samma ämnen i Königsberg. Han
återvände dock 1833 till univ. i Göttingen. H.
betecknar sig själv som en kantian, fast av år
1828. Han förkastar försöket att i filosofien
deducera fram verkligheten och anser i stället,
att denna vetenskaps uppgift är att bearbeta
begrepp. I ontologien, vetenskapen om varat,
kritiserar H. en mängd erfarenhetsbegrepp, och ur
denna kritik kan man få fram hans egen positiva
uppfattning av varat. Det måste näml, ges ett
vara, som ligger bakom och under erfarenheten,
och detta kan ej — som Fichte antog — vara
ren enhet utan måste vara en mångfald, ty er-
farenhetens mångfald kan endast förklaras ur
ett bakomliggande flertal reala väsen. Dessa äro
enkla kvaliteter, icke ting med bestämningar. I
varat får näml, ingen relation el. negation
finnas; då vore det icke absolut vara. Förändringen
är — hur den än fattas — motsägande enl. H.,
varför det sanna varat är oföränderligt. Själen
är ett av dessa reala väsen; dess
föreställningar äro dess sätt att försvara sig emot störningar.
H. har sökt ställa den psykologiska forskningen
på helt ny, matematisk bas och har haft stor
betydelse för denna vetenskaps utveckling. Det
s. k. självmedvetandet
innebär ingen identitet
av subjekt och objekt
utan består av ett
komplex
föreställningar, som uppfattar en
annan grupp. Det ges
således intet
sammanfattande subjekt, utan
själen utgöres av en
mängd
föreställningar. Av de
föreställningar, som bilda
själen, existera några
över medvetandets
tröskel, under det att
de flesta befinna sig i det undermedvetna. De
uppfattningar, som finnas över tröskeln, sträva
att bibehålla sig där, medan de i det
undermedvetna befintliga söka tränga undan dem därifrån
för att själva intaga deras plats. De lagar, som
bestämma föreställningarnas relationer och
förändrade läge, äro rent mekaniska, och
utforskandet av dessa utföres av vetenskaper, som
kallas föreställningarnas statik och mekanik. — H:s
skrifter, av vilka de viktigaste äro ”Lehrbuch
zur Einleitung in die Philosophie” (1813),
”All-gemeine Metaphysik” (1828—29) och
”Psycholo-gie als Wissenschaft” (1824—25), äro utg. av
Hartenstein (13 bd, 1850—93) samt av Kehrbach,
Flügel och Fritsch. (19 bd, 1887—1912).
H. har även som teoretisk pedagog haft stor
betydelse, i det att han först på allvar sökt
utveckla en vetenskaplig pedagogik på grundvalen
av etiken, som angiver uppfostrans ändamål, och
psykologien, som anvisar dess medel.
Utvecklingen till sedlig karaktärsstyrka är enl. H.
uppfostrans ändamål. Därpå bör även all
skolundervisning inriktas, så att den verkligen blir en
”uppfostrande undervisning”. Jämte
undervisningen äro ”regering” och ”tukt” uppfostrans
medel. Uppfostran bör sträva efter att väcka
mångsidiga, jämnt vägande intressen för livets
väsentliga uppgifter, varmed H. förstår varaktig,
alltjämt växande kärlek till ämnet. Även själva
undervisningsmetoderna har han sökt grunda på
sina psykologiska principer och uppställt en
mycket omstridd, av hans efterföljare i detalj utförd
teori om de formala stadier, ”formale Stufen”,
i vilka undervisningens gång enl. hans åsikt
måste planläggas. H. har, genom att i
pedagogiken införa psykologien, givit den förra dess
främsta hj älpvetenskap och banat väg för mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
