Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herder, Johann Gottfried von - Herderomanen - Herdla - Hérédia, José de - Hereditas - Hereditet - Hereford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Herderomanen—Hereford
20?
tursvärmande vitterhet. Genom Goethes
initiativ kallades H. 1776 till Weimar som
generalsuperintendent. H:s alstring var både rik och
betydande: ”Vom Erkennen und Empfinden der
menschlichen Seele” (1778), ”Plastik” (s. å.),
”Lieder der Liebe” (s. å.) och den länge
förberedda samlingen av för olika länder och folk
karakteristisk poesi, ”Volkslieder” (1778—79;
senare kallad ”Stimmen der Völker in Liedern”).
1780-talet betecknar
höjdpunkten av H:s
författarskap genom
bl. a. arbetena ”Vom
Geist der ebræischen
Poesie” (2 dir, 1782—
83; ofullb.), en
banbrytande skildring av
G. T:s böcker ur
litteraturhistorisk synpunkt, och ”Ideen zur
Philosophie der
Ge-schichte der
Mensch-heit” (4 bd, 1784—91;
sv. övers. 1814—
15), sammanfattande
hans åsikter om människosläktets historia
alltifrån dess kosmiska och geografiska betingelser,
de olika folkens organisation och utveckling, hän
till en framställning av språkets och poesiens,
religionens, vetenskapens och konstens syften och
historia. Samtidigt gav han i 6 dir ”Zerstreute
Blätter” (1785—97) ett urval av sina avh.,
dikter och översättningar.
Efter en betydelsefull resa till Italien 1788—
89 återupptog H. sin litterära verksamhet i
Weimar med sjukligare och dystrare sinne än
någonsin, delvis beroende på försämrade ekonomiska
förhållanden och i samband därmed stående
miss-hälligheter mellan honom och Goethe. Redan
”Briefe zur Beförderung der Humanität” (1793
—97) visa, att H. av småsint groll ej beaktade
den nya litteraturens växt och värden. Kants
filosofi angrep han i ”Metakritik zur Kritik der
reinen Vernunft” (2 dir, 1799), Kants estetik i
”Kalligone” (1800), och i ”Adrastea” (6 dir,
1801—03) stred han mot Schiller och Goethe.
H. hade kolossalt inflytande på sin tids
bildning och periodens tyska litteratur. Själv ägde
han ej konstnärlig skaparkraft, och hans diktverk
äro endast sällan levande. Däremot hade han en
sällsynt översättargåva, och hans känsliga
omdiktningar på tyska av de mest skilda länders
folkvisor och av den spansk-franska ”Cid” fingo
den största betydelse för vidgandet till en
världslitteratur av den tyska poesien. H. betonade det
folkegnas, det ursprungligas, det individuellas
grundläggande betydelse. H. var eggande,
väckande men aldrig uttömmande; inom estetik,
teologi, historia och filosofi var han
såningsman-nen, som gav tusen impulser både åt
fackvetenskapliga forskare och åt det allmänna
betraktelsesättet. Svensk litteratur påverkades av H.
fr. o. m. Thorild och nyromantikerna. H:s
”Sämtliche Werke” utkommo i 45 bd 1805—20
och, bäst, i 33 bd 1877—1913 (utg- av B.
Su
phan). — Litt.: H:s änkas ”Erinnerungen”
(1820); R. Haym, ”H.” (2 bd, 1880—85); C.
Siegel, ”H. als Philosoph” (1907); K. May,
”Lessings und H:s kunsttheoretische Gedanken”
(1923).
Herderomanen, en art berättande prosadikt,
som på ett vanl. ytterst konventionellt och
litterärt sätt skildrar tilldragelser och
personligheter ur herdelivet. Redan under antiken möter
man ett dylikt verk i Longos’ berömda berättelse
”Dafnis och Chloè”. Under senmedeltiden och
renässansen väcktes h. åter till liv och nådde en
rik utveckling. De äldsta moderna h. voro
Boc-caccios ”Ameto” och Sannazaros ”Areadia”, av
vilka särskilt den senare påverkat Montemayors
”Diana” och Ph. Sidneys ”Areadia”. Ryktbarast
av alla h. är fransmannen d’Urfés omfångsrika
”Astrée” (5 dir, 1610—27), vilken fick
efterföljare i alla europeiska länder, särskilt i Tyskland,
där svärmeriet för herdelivet ofta tog
löjeväc-kande former.
Herdla, ö n. v. om Bergen vid inloppet till
Hjeltefjorden och Herdlafjorden; 1,02 km2, 120
inv. Flygplats. Den havsbiologiska stationen,
som öppnades 1922, blev starkt ramponerad
under den tyska ockupationen och flyttades 1949 till
Espegrend i Fana omedelbart s. om Bergen.
Hérédia [eredja’], José Maria de, fransk
skald (1842—1905). Han föddes på Cuba, av
gammal spansk familj, uppfostrades i Frankrike,
där han snabbt vann
en ställning i den
litterära världen trots
sin ytterst sparsamma
produktion. Sedan 1859
hade han publicerat
sonetter i olika
tidskrifter, i allt ett 1
ootal, vilka han jämte ett
20-tal nyskrivna
dikter, bl. a. en episk dikt
om conquistadorerna,
utgav i bokform under
titeln ”Les trophées”
(1893). H. var
lärjunge till Leconte
de Lisle, med vilken han tävlar i formell
fulländning. Han utgav även några poetiska övers,
från spanskan, ”Véridique histoire de la
con-quéte de la Nouvelle-Espagne” (4 bd, 1878—87;
övers, från B. Diaz del Castillo). — Monogr.
av M. Ibrovac (1923).
Heréditas, Genetiskt Arkiv, tidskr. för
ärftlighetsforskning, utg. av Mendelska sällskapet i
Lund. Började utkomma 1920. H:s språk är
engelska, tyska el. franska; bidrag från
samtliga skandinaviska länder.
Hereditét (fr. hérédité, av jat. heréditas, arv),
ärftlighet. — Adj. hereditär, ärftlig, ärvd.
Hereford [he’rifad], huvudstad i eng.
grevskapet Herefordshire vid Wye; 26,000 inv.
Biskopssäte sedan 676; vacker katedral (omkr. 1080
—1530). I katedralens bibi, förvaras den
berömda s. k. H e r e f o r d-k artan, en världskarta,
ritad 1313 av en kanik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
