Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herodianska dynastien - Herodianus - Herodias - Herodotos - Heroer - Herofilos - Heroid - Heroin - Heroisk - Hérold, Louis Joseph Ferdinand - Herold, Vilhelm - Heron från Alexandria - Herondas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Herodianus—Herondas
218
pa slöt sig då till romarna, sedan han förgäves
sökt besvärja stormen.
Herodianus (grek. Herodiano’s), grammatiker
från Alexandria. Han levde under Marcus
Aure-lius i Rom och författade många skrifter i
grekisk grammatik; viktigast var hans prosodi.
Herödias, se Herodianska dynastien.
Hero’dotos, grek. (lat. H er o’dotus),
”historiens fader” (omkr. 485—425 f. Kr.), bördig från
Halikarnassos. Han vistades bl. a. en tid i Aten.
444 deltog han i det av Aten ledda grundandet
av kolonien Thurioi i s. Italien. Han företog
vidsträckta resor i Europa, Asien och Afrika för
att samla material till sitt stora historieverk. Den
ledande tanken är att från början följa
konflikten mellan greker och perser och i all synnerhet
att framställa
grekernas frihetskamp
mot perserna 490—
480 f. Kr. I denna
framställning äro
emellertid inlagda
många och delvis
mycket omfattande
exkurser, t. ex. om
Greklands äldre
historia, om
Egypten, Skytien o. s. v.
H. betecknar ett
stort framsteg
framför sina
föregångare, de s. k.
logograferna, men
en kritisk
historiker i vår mening
är han icke. Han
berättar ärligt vad
han hört och sett. Han tror på gudarnas
ingripande i händelsernas gång, och
föreställningen om att gudarnas avund nedslår den, som
stiger för högt, spelar hos H. en stor roll.
Politiskt stod han avgjort på Atens sida. H:s största
förtjänst ligger i hans höga patriotism och hans
utomordentliga berättarförmåga, som gör hans
historia till ett av världslitteraturens mästerverk.
Den bästa kritiska uppl. är utg. av A. Fritsch
(1899, 1906; sv. övers, av C. Lindskog 1920).
Heroer [herå’ar] (sv. plur. av grek, hèros).
Hos Homeros betecknar ordet her os en
framstående, tapper man; först Hesiodos använder det
om de hjältar, som fallit vid Troja och Tebe och
av Zeus flyttats till Elysium. Senare betecknar
ordet enl. grekernas egen uppfattning en död,
som är föremål för allmän dyrkan. H. gälla
som folkets stamfäder. Heroskulten har
säkerligen utvecklat sig ur kulten av mäktiga döda;
den bevarar dödskultens äldre, rikare former och
härstammar från mykensk tid. Enl. en annan
åsikt äro h. sjunkna gudar; faktiskt torde
mindre och lokala gudar ha upptagits bland h.
Hästen och ormen äro h:s attribut.
Hero’filos från Chalkedon, jämte
Erasistra-tos den hellenistiska tidens främste läkare i
Alexandria. Av H:s skrifter ha endast fragment
bevarats. H. är den förste, som verkligt
syste
matiskt genomarbetat hela anatomien, och även
den förste, som klart fattat nervsystemets
sammanhang med hjärna och ryggmärg och klarlagt
nervernas banor.
Heroid (av grek, hèros, hjälte), ”hjältebrev”,
en lyrisk dikt i brevform, avfattad i en
frånvarande, verklig el. diktad persons, hos Ovidius
ofta en heros’, namn. Genren har odlats bl. a.
av Ovidius, Propertius, Pope och fru
Norden-flycht.
Heroin, morfin, vari 2 väteatomer ersatts av
ättiksyrans radikal (diacetylmorfin). H. verkar
likt morfin men giftigare, särskilt starkt
förlamande på andningen. Dos 3—5, högst 10 mg åt
vuxen person som lugnande medel vid hosta,
andnöd och smärtor. H. har missbrukats såsom
berusningsmedel på samma sätt som kokain och
är ännu farligare än detta (h e r o i n i s m).
Heroisk [-rå’isk] (av hèros). 1)
Hjältemodig; upphöjd. — Heroism, hjälteanda,
hjältemod.
2) (Med.) H. nyttjas om läkemedel för att
uttrycka, att verkan är mycket kraftig och ej med
säkerhet ofarlig.
Hérold [erå’ld], Louis Joseph
Ferdinand, fransk operakompositör (1791—1833).
Han framträdde som kompositör av operor i
romantisk anda fr. o. m. 1815 och vann sin största
berömmelse genom de tre operorna ”Marie”
(1826), ”Zampa” (1831) och ”Le pré aux clercs”
(1832). — Biogr. av A. Pougin (1906).
He’rold [-rål], Vilhelm Kristoffer, dansk
operasångare (1865—1937). Han debuterade 1893
på Det kongelige teater som Faust i Gounods
opera. Omedelbart anställd där, studerade han ett år i
Paris och uppbar sedan den köpenhamnska
operarepertoarens flesta större tenorroller. Han var
1922—24 direktör för operan vid Det kongelige
teater. H:s något barytonala tenorröst var
klangskön och förträffligt uppodlad. H. förenade
verklig musikalisk intelligens med en ovanlig
förmåga av skiftningsrik dramatisk gestaltning.
Hèron från Alexandria, grekisk
matematiker, levde sannolikt omkr. 100 e. Kr. Han
var en framstående författare inom den rena
matematiken, fältmätningskonsten
och mekaniken. Som
mekaniker är han känd genom
uppfinningen av eolipilen, ett
vattenfyllt kärl, från vilket
vattenånga vid upphettning
utströmmar genom ett
munstycke. En snarlik anordning,
även kallad Herons
ång-k u 1 a, som kan rotera på
grund av rekylen från
ång-strålen, är urtypen för
reak-tionsturbinen. Se även
He
rons brunn och Herons kula. — H. angav
formeln för bestämmande av en triangels yta, då
alla tre sidorna äro givna, samt för beräkningen
av regelbundna månghörningar.
Hero’ndas, grekisk skald i mitten av 200-talet
f. Kr. Han författade på jonisk dialekt s. k.
m i m j a m b e r, scener ur det lägre folklivet i
Herons ångkula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
