Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huchtenburgh - Huckleberry - Hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
Huckleberry—Hud
522
Wouwerman skildrade H. gärna stridsscener,
trupprevyer, jakter och liknande motiv med män
och hästar.
Huckleberry [ha’klberi], bot., se Gaylussacia.
Hud. i) Anat. H. hos djuren, som bildar
kroppens begränsning och skyddar underliggande
vävnader, uppbygges av två histologiskt skilda
vävnader, överhuden, epidermis, och
läderhuden, cutis el. corium. Hos de ryggradslösa
djuren består överhuden av ett enkelt lager
celler, vilka äro beklädda med flimmerhår, el. ett
fastare skikt, kutikulan. Denna bildas ofta av
kitin, i vilket hos kräftdjuren och blötdjuren
kalksalter inlagras. Hos maskarna bildar den
med underliggande muskelceller den s. k. h u
d-muskelsäcken. Hos ryggradsdjuren, med
undantag av lansettfisken, uppbygges överhuden
av flera cellager skiktat epitel. Hos fiskarna äro
samtliga celler mjuka och protoplasmatiska, men
hos övriga grupper äro de yttre lagren celler
för-hornade och döda, varför de periodvis avstötas,
hudömsning. Fjäll, fjädrar och hår äro
över-hudsbildningar. Läderhuden är väl utbildad och
övergår utan gräns i den subkutana bindväven.
H. hos människan består liksom hos
djuren av två lager, överhud och läderhud. Den
senare förbinder sig med djupare liggande
kroppsdelar genom underhudsbindväven (fig. i). —
överhuden, epidermis, är ett lagrat
skiv-epitel med förhornade ytlager. Tillväxten sker
i tillväxtskiktet, epidermis’ djupaste lager, som
består av kubiska till cylindriska celler (fig. 2),
vilka dela sig. De nybildade cellerna skjutas
utåt, antaga en mera oregelbunden form och äro
förbundna med varandra genom talrika tagglika
utskott, protoplasmabryggor. Dessa s. k.
tagg-och ref felceller (fig. 5) bilda ett rätt tjockt
lager, stratum Malpighi. I dettas yttersta skikt,
det s. k. kornlagret, förhornas cellerna genom
inlagring av små korn, keratohyalinkorn (fig.
Fig. 1. Snitt genom fingerhud.
Fig. 2. Hudsnitt från fingerblomma.
2). Under den fortsatta förhorningen flyta dessa
korn tillsammans till en starkt brytande substans,
e 1 e i d i n, vilken utanför kornlagret som regel
bildar ett starkt glänsande homogent skikt,
stratum lucidum (fig. 2). Eleidinet omvandlas
snart i hornämne och epidermis’ ytlager,
hornlagret, stratum corneum, består av starkt tillplattade,
hornvandlade, intorkade celler, hornceller. Dessa
avstötas ständigt från ytan (som hudfjäll),
varför en oavbruten cellnybildning i tillväxtskiktet
är nödvändig. — Läderhuden, corium (fig.
1), består av korsad bindväv. Ytlagret utgöres
dock av mera finfibrillär bindväv, vilken i
rikliga papillformade utskott tränger upp i
överhuden och genom sina talrika blodkapillärer
tillför denna näring. Detta skikt kallas också
pa-pillarskiktet (fig. 1 och 2). — Underhud
s-vävnaden, subkutana fettväven (fig. 1),
pan-niculus adiposus, består av lucker bindväv, rik
på stora primära fettlober, och är kroppens
förnämsta fettdepå. — Hår och naglar äro
starkare förhorningar i överhuden.
Svettkörtlar och talgkörtlar utgöra h:s
speciella körtlar. — H. är på flera ställen,
tydligast på fingerblommorna, sirligt tecknad av små
i vindlar el. parallellt gående åsar med
mellanliggande fåror (fig. 1). Papillerna ligga här radvis
anordnade och så, att en dubbelrad sådana finnes
under varje ås, skild från närliggande
dubbelrader genom ett papillfritt parti under fårorna.
Åsarnas och fårornas förlopp är individuellt
växlande och av så bestämt mönster hos varje person,
att man använt sig härav för identifiering (se
Fingeravtryck). På andra delar av kroppen är
h. uppdelad i oftast oregelbundet formade
upphöjda rutor, omgivna av fåror. På
upphöjningarna ligga svettporerna, under det att håren, som
finnas så gott som överallt på kroppen,
framkomma vanl. två el. tre tillsammans i
korsningarna vid fårorna. I h. förekommer normalt, särsk.
i tillväxtlagrets celler, ett mörkt pigment,
mela-nin. Detta är rikligare på vissa ställen än på
andra. Vid inverkan av solljus, även artificiellt
sådant, ökas pigmenteringen (solbränna). Detta
inträffar också vid graviditet (i linea alba och
kring bröstkörtlarna) och vid vissa sjukdomar,
ss. Addisons sjukdom. Hos färgade folkstammar,
särsk. hos negrer, är pigmenthalten i h. mycket
kraftig och pigmentkorn finnas även i en del av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
