Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hughes, William Morris - Huginn och Muninn - Hugleik - Hugli - Hugo den store el. den vite (greve av Paris) - Hugo Capet (konung av Frankrike) - Hugo (greve av Vermandois) - Hugo (konung av Italien) - Hugo, Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
Huginn—Hugo
540
Australiens historia enastående maktställning och
kämpade i Versailles kraftigt för en australisk
imperialism. Hans ministär föll 1923 på gr. av
de partipolitiska omgrupperingarna i Australien.
H. var 1937—39 utrikesminister, 1939—41
justitieminister.
Huginn och M u n i n n, isl., ”tanken” och
”minnet”, Odens korpar. De flyga ut i
dagning-en och förtälja honom, när de återvänt, allt vad
de hört och sett.
Hugleik, enl. Ynglingasagan konung i Uppsala
efter Alf och Yngve, son till den förre; säges
ha dödats av sjökonungarna Hake och Hagbard.
— H. hör urspr. icke till Ynglingaätten; Saxo
omtalar H u g 1 e t u s dels som en irisk, dels som
en dansk konung. Ätm. till namnet är H.
identisk med H y g e 1 å c i ”Beowulf”, götarnas
konung, som kämpar mot svearna och faller vid ett
vikingatåg till Friesland. Denne Hygelåc är
historisk; enl. frankiska krönikor besegrades
”da-nerna” under sin konung Chochilaicus omkr. 518
vid nedre Rhen.
Hugli, stad i Främre Indien, se Hooghly.
Hugo (fr. Hugues), franska furstar.
1) H. den store el. den vite, greve av
Paris, hertig av Francien (d. 956); tillhörde en
mäktig ätt (se Kapetinger). Då hans fader,
konung Robert I, stupat 923, medverkade H. till
sin svåger Rudolfs val till konung. Vid svågerns
död lät H. till konung utropa den 15-årige
Ludvig IV d’Outre-mer men behöll själv i början
den egentliga makten. Vid Ludvigs död 954
nödgades hans efterträdare göra stora eftergifter åt
H. Denne efterlämnade betydligt ökade
besittningar.
2) H. Cape t, den föreg:s son, konung av
Frankrike (d. 996). Han räknas som grundare
av kapetingernas furstehus. Han fick kämpa om
kronan med hertig Karl av Nedre Lothringen,
som i Reims 988 kröntes till konung men kom i
H:s våld och avled 992. H. avsatte Karls
anhängare ärkebiskop Arnulf av Reims, vilket
vållade strid med påven, men H. stöddes av franska
prästerskapet.
3) H., greve av Vermandois (d. 1102), son till
Henrik I av Frankrike. Han var en av ledarna
för första korståget 1096 men återvände före
Jerusalems erövring. Han företog 1101 ett nytt
korståg men blev slagen och sårad i Kappadokien
och dog snart därefter.
Hugo, konung av Italien, greve av Arles (d.
947), se Berengar II och Burgund 4).
Hugo [ygå’], Victor Marie, fransk
författare (1802—85). H. föddes i Besangon, där
fadern var garnisonerad som bataljonschef. Av
Napoleon blev denne omsider utnämnd till
general. Faderns olika kommenderingar tvungo
familjen att föra en ambulatorisk tillvaro. H.
började sin skolgång i Madrid 1811 för att 1812 åter
flytta till Paris, där familjen sedan blev bofast.
Vid 15 års ålder avslutade H. sina skolstudier
för att som svuren anhängare till Chateaubriand
kasta sig in i det litterära och politiska livet.
Sedan han bildat eget hem, blev detta snart den
romantiska skolans högkvarter under namn av
Le cénacle (1828). H. hade redan flera
diktsamlingar bakom sig, som gjort lycka, då han 1827
utgav sitt versdrama ”Cromwell”, vars företal
innehöll den nya skolans programförklaring.
Detta företal, från vilket romantikens genombrott
plägar räknas i Frankrike, gav signalen till en
intensivare kampanj, som nådde sin kulmen, då
H:s ryktbaraste skådespel, ”Hernani”, 1830
uppfördes på Théåtre franqais. 1841 blev H. led. av
Franska akad. och 1845 pär av Frankrike, sedan
han i god tid utbytt sina tidigare legitimistiska
tänkesätt mot en mera tidsenlig liberalism. Under
1840-talet utvecklade han, delvis under intrycket
av litterära motgångar — hans sista drama, ”Les
Burgraves”, led 1843 ett dundrande fiasko —,
sin livligaste politiska aktivitet. Efter
februarirevolutionen 1848 blev han bonapartist och gav
prins Napoleon sin röst vid presidentvalet i hopp
om att själv få efterträda honom eller åtm. få
en ministerportfölj. Då detta hopp gick om intet
genom statskuppen 1851, lämnade H. Paris och
bosatte sig i Bryssel, varifrån han ledde
propagandan mot kejsardömet. Större delen av sin
18-åriga lands flyktstid tillbragte han på de
anglo-normandiska öarna Jersey och Guernsey, varifrån
han utsände sina hätska diatriber på vers och
prosa mot ”Napoléon le petit” — namnet på en
1852 utkommen pamflett —, tills utropandet av
den tredje republiken i sept. 1870 tillät honom att
återvända till Frankrike. Han mottogs i triumf
av Paris’ befolkning. Den politiska karriär,
vartill han nu ånyo trodde sig kallad, blev
emellertid varken lång eller särskilt ärorik. Han drog
sig tillbaka inom sin egen värld, så hänförande
skildrad i ”L’art d’ètre grand-père” (1877), och
de sista åren av sitt liv framlevde han som den
franska litteraturens vördade nestor och mest
lysande stjärna. När han 83-årig dog, begravdes
han på statens bekostnad, och hela Paris följde
honom till Panthéon, där hans stoft vilar.
Som människa utan stora mått, intager H. som
diktare ett av de främsta rummen i Frankrikes
vittra hävder. Han är den franska romantikens
störste skald. Också har han obestridligen nått
högst som lyriker. Både i ämnesval och
formgivning anknöt han till avbrutna traditioner från
medeltid och renässans, varvid han dock haft två
stora föregångare i Chateaubriand och Lamartine.
I sina första samlingar ”Odes et ballades” (1822,
1824 och 1826) är han ännu en skygg klassiker,
som tveksamt söker sig fram på nya vägar.
Genombrottet kom med ”Les orientales” (1829), där
H. med sprakande fantasi frammanade färgrika
bilder av en grekisk och turkisk orient, som han
aldrig sett. Hemmets värld är hans nästa
poetiska erövring, med ”Feuilles d’automne” (1831),
och samma idylliska temata varieras mera
filosofiskt i bl. a. ”Voix intérieures” (1837). Som
inspirerad tolk av kollektiva folkstämningar
framträdde han i ”Les chants du crépuscule” (1835);
nationens stora minnen, även från napoleonsk tid,
passera här praktfull revy. Från landsflyktsåren
härstamma ”Les chåtiments” (1853), vilkas bittra
satir bildar höjdpunkten av hans politiska
diktning, vidare ”Les contemplations” (1856), där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
