Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hypnagoga - Hypnos (mytologi) - Hypnos - Hypnotism - Hypnum - Hypo- - Hypocentrum - Hypochoeris - Hypocykloid - Hypodermella - Hypofys, under hjärnbihanget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
639
Hypnagoga—Hypofys
640
Hypnagoga [-gå’-] (av grek. hy’pnos, sömn,
och agogo’s, medförande), x) Vissa synbilder, som
med hallucinatorisk livlighet inställa sig före
insomnandet. — 2) Benämning på sömnmedel
(se d. o.).
Hy’pnos, grek, myt., sömnens gud, Nattens
son och Dödens tvillingbror. Både gudar och
människor äro underkastade hans välde; känd
är den episod i Iliaden, där H. låter förmå sig
av Hera att sänka Zeus i sömn.
Hypnos [-å’s], hypnotisk sömn. —
Auto-hypnos, sj älvhypnos, hypnotiskt tillstånd, vari
vederbörande försatt sig själv. — Se Hypnotism.
Hypnoti’sm (av grek, hy’pnos, sömn),
vetenskapen om hypnos; konsten att meddela hypnos.
Ordet användes först av d’Hénin de Cuvillers
1822. Yoga meddelar föreskrifter om
självhypnos; liknande finnas i kilskrifter.
Tempelsömnen i Egypten, Grekland och Rom var en form
av medicinsk hypnos. Först Mesmer (f. 1733)
studerade h. ingående och kallade fenomenet
”magnetism”; denna infördes 1786 till Sverige
av Marais. J. B raid började 1841 vetenskapliga
undersökningar över h., dess metodik och
bruk-barhet i medicinen för olika sjukdomar samt som
bedövningsmedel vid operationer och
förlossningar.
Hypnos är ett egenartat psykiskt tillstånd,
besläktat men ej identiskt med sömn. Teorier: 1)
M e s m e r s teori om magnetism, övergiven men
upptagen i modern form bl. a. av S. Alrutz,
som sökte bevisa tillvaron av ”neurothyma
strömmar” från hypnotisör till medium. 2) L i
é-b e a u 11 (i Nancy) ansåg h. för en art av sömn.
3) Bernheim, ledare av den andra gruppen
inom Nancyskolan, ansåg, att all h. var
uteslutande suggestion. 4) Charcot ansåg, att h.
var jämställd med hysteriska tillstånd och sålunda
något sjukligt. 5) P. Bjerre anser h. identisk
med fostrets själstillstånd före födelsen. 6)
W u n d t o. a. ha en rent psykologisk förklaring.
7) Monakow, Trömner och Antoni anse
h. bero på ett klyvnings fenomen, i det att vissa
till- och avledande nervbanor avkopplas från
högre centra i hjärnbarken.
För att framkalla hypnos brukades förr
fixa-tion av ett glänsande föremål eller strykningar,
s. k. passes-, nu finnas många metoder. — I ett
tillstånd av lätt dvala med bibehållet medvetande
men med ökad suggestibilitet kunna alla
försättas (p s e u d o h y p n o s); i somnambult tillstånd
— egentlig hypnos — komma blott 5—10 %;
mottagligheten växlar dock och är ibland
betydligt större. — Okänslighet för hud- eller andra
sinnesförnimmelser kunna framkallas i hypnos.
Insöndringsorganen och de inälvor, som ej stå
under viljans direkta inflytande, kunna påverkas
hos mottagliga personer. Merfunktionen hos
minnet och sinnesorganen förklaras rent psykologiskt.
— Ingen kan i h. tvingas att begå handlingar,
som han ej eljest kunde förmås utföra; ingen av
de hypnotiska kriminalaffärerna har stått sig
inför vetenskaplig kritik. Mot en människas vilja
lyckas ej hypnotiserandet. En sakkunnig och
ansvarsfullt utförd hypnotisering kan aldrig vara
Hypochoeris maculata.
Foto Hj. Wollin.
farlig. Hypnos försvagar ej viljan utan stärker
den. H. användes förr rätt mycket som
medicinsk behandlingsform, men numera brukas den
mera sällan som terapeuticum. Oförsiktigt
använd kan h. verka skadligt; därför är i Sverige
hypnotisk behandling icke tillåten för andra än
läkare, och offentliga hypnotiska föreställningar
få givas endast efter särskilt tillstånd. — Litt.:
S. Alrutz, ”H. och suggestion” (1925); J.
Björkhem, ”De hypnotiska hallucinationerna” (1942).
Hy’pnum, bot., se Hypnaceae.
Hy’po- (av grek, hy po’), under-. Motsats:
h y p e r-,
Hypoce’ntrum, geol., se Jordskalv.
Hypochoeris [-kè’-], släkte av de
korgblommiga växterna, mécl fjälligt blomfäste och
fjäderpensel. I Sverige finnas 3 arter. Vanligast är H.
maculata, s 1 å
t-t e r f i b 1 a, en
omkr. 5 dm hög,
strävhårig, flerårig
ört med
rosettställ-da, ofta fläckiga
blad och stora
blomkorgar; den
växer upp till övre
Norrland.
Hypocykloid.
Om en godtycklig
punkt tages på en
cirkels periferi och
man sedan låter
denna cirkel rulla
utan glidning på
den inre (konkava)
sidan av en annan
cirkels periferi, så
beskriver den givna
punkten därvid en
hypocykloid. H:s
form är väsentligen beroende av förhållandet
mellan den rörliga och den fasta cirkelns radier.
Är detta förhållande irrationellt, blir kroklinjen
icke någon sluten linje; är det = V4, så har den
utseendet av en fyruddig stjärna, är det åter
= Va, sammanfaller den med en diameter. Med
anledning härav begagnas h. vid åtskilliga
maskiner för att förändra en roterande rörelse till
rätlinjig eller tvärtom.
Hypodermedla, svampsläkte, tillhörande
asko-myceterna. Flera arter parasitera på barrträd,
t. ex. H. sulcigena, som hos vanlig tall och
bergtall framkallar g r å b a r r s j u k a; de yngsta
skottens barr bli på våren violett grå med svarta
fläckar och falla av. H. macrospora vållar en
likartad sjukdom hos gran.
Hypofys, anat., undre hjärnbihanget,
inresekretorisk körtel, belägen i kraniekaviteten i
nära anslutning till hjärnan, hos människan
bildande ett något mer än bönstort och ovalt organ,
som ligger i en bengrop på hjärnskålens botten,
vilken på gr. av sin form kallas turksadeln, sella
turcica, och är förbunden med mellanhjärnan
genom en tunn stjälk, infundibulum. H. består av
två huvuddelar, framloben (adenohypofysen) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
