Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkan Magnusson (konung av Sverige) - Håkanson, Knut - Håkansson, Artur - Håkansson, Hans - Håkansson, Julia - Håkansson, Nils - Håkansson, 1. Olof - Håkansson, 2. Anders af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
655
H åkanson—Håkansson
656
måste han avstå till Albrekt. Sedermera ställdes
lian alltmer i skuggan av sin mera framstående
gemål. Med henne hade han en son, Olof, som vid
Valdemar Atterdags död 1375 valdes till konung
i Danmark och 1380 efterträdde sin fader som
norsk konung.
Norge, se Håkon.
Håkanson, Knut Algot, tonsättare (1887—
1929). Han studerade för bl. a. J. Lindegren och
J. Schreyer i Dresden. H. var i flera år
orkesterdirigent och
musikpedagog i Borås samt
från 1928
musikkritiker i Göteborgs
Handels- och
Sjöfartstidning. Sitt eget,
närmast från J. S. Bach
utgående och på svensk
folkmusik byggande
uttryckssätt, fann han
först i ”Svensk svit i
kontrapunktisk stil”
för piano el. stråktrio
(tr. 1923) och
komponerade senare
orkesterverket ”Varia
tioner och final över ett tema av ’Lomj ansguten’ ”
(1926), pianoverket ”Variationer och fuga över
en svensk folkvisa” (1929) m. m.; därtill kom en
serie rena bearb., betitlade ”Svensk folkmusik”.
H. utgav även sånger för mans- och blandad kör
och många delvis fint lyriska solosånger.
Håkansson, Karl Artur Heribert, botanist
(f. 1896 16/s), fil. dr och doc. i Lund 1923,
innehavare av personlig forskningsassistentbefattning
1945, prof :s titel 1948. I en rad
uppmärksammade cytologiska avh. har han behandlat
kromo-somtal i samband med hybridisering och
artbildning samt anknutit cytologiska förhållanden till
aktuella genetiska problem, ss. betr,
kromosom-ringar. H. har även utgivit embryologiska
arbeten.
Håkansson, Hans, författare, se Hergin.
Håkansson, Julia Mathilda, f. Stenius,
skådespelerska (1853—1940). Hon var elev av
Hedvig Winterhjelm och Signe Hebbe,
debuterade 1886 som Nora i ”Ett dockhem” på
Dramatiska teatern, var 1887—88 och 1892—93
anställd vid Svenska teatern i Helsingfors, 1888—
91 hos Aug. Lindberg, ledde 1891—92 och 1893
—95 tills, m. Tore
Svennberg egna
turnéer, var 1895—98
anställd vid Vasateatern
och 1899—1902 vid
Svenska teatern, ledde
1898—99 och 1902—
05 tills, m. Svennberg
samt 1905—07 ensam
eget sällskap och var
1907—29 anställd vid
Dramatiska teatern.
Bland H:s roller
märkas Klytemnestra i
”Elektra”, Hermione i
”En vintersaga”, Rebecka West i
”Rosmers-holm”, Hedda Gabler, Hjördis i ”Härmännen på
Hélgeland”, Rita i ”Lille Eyolf”, Lona Hessel i
”Samhällets pelare”, Ella Rentheim i ”J. G.
Bork-man”, fru Alving i ”Gengångare”, Svava i ”En
handske”, Anna Hjelm i ”Kung Midas”, Henriette
i ”Brott och brott”, Alice i ”Dödsdansen”, Tekla i
”Fordringsägare”, Kameliadamen, Magda i
”Hemmet”, Agnes Jordan, Paola i ”Tanquerays andra
hustru”, hertiginnan i ”Sällskap där man har
tråkigt” och fru de Tréville i ”Äventyret”. — H.
var 1890-talets och det börjande nya seklets stora
moderna skådespelerska i Sverige. Realismens och
naturalismens drama fann i henne en de stora
kvinnoödenas tolk, som trängde till djupet av de
gestalter hon skänkte scenens liv. H. var sedan
1871 g. m. operasångaren Hjalmar
Emanuel H. (1844—1901), anställd vid de kungl.
teatrarna 1868—88 och från 1870 kantor i Jakobs
församling.
Håkansson, Nils, skånsk målare,
”Vittskövle-mästaren”, verksam under 1400-talets tredje
fjärdedel. H., som 1459 signerade en väggmålning i
Ysane kyrka, dekorerade en rad kyrkor i trakten
av Kristianstad, ss. Vittskövle, Rinkaby och
Knislinge, samt i Torna Hällestad m. fl. — Litt.:
Monica Rydbeck, ”N. H.” (i Fornvännen, 1940).
Håkansson. 1) Olof H., talman för
bondeståndet (1695—1769). Han var född i Blekinge,
visade tidigt god talegåva och fick kommunala
uppdrag. Han blev
riksdagsman vid 1726
års riksdag och
bevistade sedan de 11
riksdagarna till 1769
(utom större delen av
riksdagen 1765—66).
H. var vice talman
redan 1734 och sedan
talman vid varje
riksdag utom 1765. I
början försiktigt partilös,
tillstyrkte H. 1740—41
kriget men var 1742
—43 snarare
krigspolitikens fiende. Han
slöt sig 1751 mera bestämt till hattarna och
bekämpade 1755 hovpartiet. Då mössorna 1765
fingo makten, blev H. ej talman och uteslöts ur
ståndet. 1769 var han tillbaka och åter talman.
H. hade ett skarpt huvud, klokt omdöme och
utmärkt minne samt var slug och varsam. Han
ledde oftast sitt stånd efter sin vilja. Från
korruption var han ej helt fri.
2) Anders af H., den föreg:s son, frih.,
ämbetsman (1749—1813). Han blev 1771
häradshövding i Östra härad i Blekinge, fick 1788
lagmans titel och blev s. å. j ustitieborgmästare i
Karlskrona. H. blev 1789 riksdagsman i
borgarståndet, där han som led. av hemliga utskottet
var en av Förenings- och säkerhetsaktens mest
nitiska befrämjare. Som chef för Handels- och
finansexpeditionen från 1790 blev H. Gustav III :s
verklige finansminister. Efter Gustav III :s död
entledigades H. från befattningen med finansären-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
