Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdhet - Hårdmalm - Hårdmetaller - Hårdskalighet - Hårdskiffrar - Hårdvall - Hård valuta - Hårdved - Hårdvete - Hårgarn - Hårkan - Hårkis - Hårklädsel - Hårkors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Hårdmalm—Hårkors
672
par. Denna metod användes inom mineralogien
med användning av den mineralogiska el.
Mohs’ hårdhetsskala, vilken är
sammansatt av en serie hårda mineral, ordnade och
numrerade i följd efter stigande h. Skalan består
av följ, io mineral: i) talk, 2) gips, 3) kalkspat,
4) flusspat, 5) apatit, 6) fältspat, (ortoklas), 7)
kvarts, 8) topas, 9) korund och 10) diamant.
Undersökningen sker på så sätt, att man med
mineralen i h.-skalan, börjande med de mjukare,
söker åstadkomma repor i det mineral, som skall
undersökas. Repas t. ex. mineralet av kvarts
men ej av fältspat, så ligger dess h. mellan 6
och 7. Har man ej tillgång till h.-skalans
mineral, kan man få en ungefärlig uppfattning om
h. genom repning med en knivsudd. Mineral av
h.-graden 7 och däröver repas ej av kniv och
elda mot stål, 6 repas knappt av kniv, 5
tämligen lätt, 4 lätt och 3 mycket lätt, 2 och 1
kunna repas med nageln. H.-talen i den
mineralogiska skalan ge icke någon likformig gradering
av h. utan endast ordningsföljden. Skillnaden i
h. är t. ex. mycket större mellan 4 och 5 el. 8
och 9 än mellan 5 och 6.
De tekniska metoderna för bestämning av h.
hos stål och metaller kunna indelas i två
grupper, statiska och dynamiska prov, efter sättet för
intryckets åstadkommande. Vid de statiska
proven åstadkommes intrycket under konstant el.
till ett konstant värde långsamt stegrad
belastning. Till denna grupp höra Martens’
ritsnings-prov, kultryckprovet enl. Brinell, rockwellprovet,
vickersprovet o. a. likartade metoder. Vid de
dynamiska h.-proven åstadkommes intrycket
genom ett slag, antingen med fallhammare el.
fjäderbelastad hammare. Dynamiska h.-prov
användas endast sällan. — Det finns även h.-prov,
vid vilka h. bestämmes på annat sätt än genom
uppmätning av intryckets storlek. Det viktigaste
av dessa är återstudsningsprovet enl. S h o r e.
För detta prov användes ett s. k. s k 1 e r o s k o p,
bestående av ett glasrör, i vilket en fallvikt med
diamantspets faller fritt från given höjd mot
provföremålets vågräta yta. Som h.-tal,
sklero-skop-h., anges återstudsningshöjden, som avläses
på en skala på glasröret. Skleroskopprovet har
en ej obetydlig användning, främst för mycket
hårda material och för maskindelar o. a.
föremål, som med fördel provas på sin plats. — För
de viktigaste provningsförfarandena ha normer
fastställts av Sveriges
standardiseringskommis-sion. — Litt.: P. E. Wretblad, ”Svenska
me-tallografförbundets h.-handbok” (1937).
Hårdmalm, kopparmalm, bestående av
koppar-kis insprängd i kvartsit.
Hårdmetaller, sammanfattande namn på
karbider, nitrider och borider av bl. a. titan,
zirko-nium, vanadin, niobium, tantal, volfram och
molybden, kännetecknade av stor hårdhet och
beständighet mot temp. och kemiska reagenser.
Av praktisk betydelse äro volfram- och
titan-karbider. De förekomma dels gjutna, dels
sintrade, i senare fallet i form av en på keramisk
väg framställd massa med omkr. 5 °/o kobolt
som bindemedel mellan de finmalda karbidkornen.
Gjuten hårdmetall är grovkristallinisk och spröd.
Den nyttjas bl. a. till infodring i
sandbläster-munstycken o. dyl. Den sintrade hårdmetallen
har till stor del utträngt snabbstålen i skärande
verktyg, ss. svarvstål, och nyttjas dessutom i
st. f. diamant i borrkronor, till dragskivor för
tråddragning o. s. v.
Hårdskalighet. Frön, i synnerhet av
baljväx-ter, ha ofta fröskalet mer svårgenomträngligt
för vatten än vanligt och kunna därför, fullt
friska och oskadade, ligga år i jorden utan att
gro. Dylika hårdskaliga el. hårda frön
inräknas vid frökontrollen ej bland de grobara
utan anföras särsk. i analysbeviset. H. häves,
om skalet repas i ytan, t. ex. med en apparat,
s. k. fröpreparator.
Hårdskiffrar, i den skandinaviska
fjällgeologien beteckning för hårda, skiffriga och tydligt
bandade el. skiktade, finkorniga till täta, av
kvarts och fältspat med växlande mängd
glim-mer bestående bergarter av hälleflintartat el. ej
sällan kvartsitliknande utseende. H. tydas än som
mylonitiska, än som sedimentära bildningar.
Hårdvall, gräsbärande mark, som utgöres av
ler- el. sandjord och har torrt läge, i motsats till
s i d v a 11, d. v. s. gräsmark i fuktigt läge.
Hård valuta, valuta, som är internationellt
gångbar och därför efterfrågad. Motsats är
mjuk valuta.
Hårdved, bot., se Cornus.
Hårdvete, bot., se Vete.
Hårgarn, grovt garn av get-, kamel- el.
nöthår, ofta blandat med någon ull.
Hårkan, biflod till Indalsälven, genomflyter
Lenglingen i Norge, Rengen på riksgränsen och
Hotagen m. fl. sjöar i n. v. Jämtland samt
mynnar i Litselet nära Lit; vattenområde 4,030 km2.
Hårkis, miner., se Millerit.
Hårklädsel. Bruket att smycka el. pryda håret
har i alla tider varit vanligare hos kvinnor än
hos män. Hos europeiska folk kan man knappast
tala om något slags prydande av håret hos män.
Kvinnor däremot ha smyckat sitt hår på många
olika sätt med pärlor och ädla stenar, slöjor,
band, spetsar, plymer, nät, nålar och kammar.
Så bars t. ex. från 1690-talet till omkr. 1713
en h., efter hertiginnan av Fontanges (Ludvig
XIV:s mätress) kallad fontän g (se d. o.).
Med de stora frisyrerna efter 1760 och 1770
följde även stora hårprydnader, som kunde
antaga de besynnerligaste former, ss.
blomsterkorgar, fågelbon, ja, t. o. m. skepp. Under
1800-talets förra del prydde man håret med diadem,
höga kammar, turbaner och toquer, men mot
årh:s mitt, då håret åter kammades lågt, buros
mössliknande h. F. ö. ha hårprydnaderna under
1800-talets senare del bestått av mindre rosetter,
blommor, nålar och genombrutna kammar. Modet
på 1900-talet i detta avseende inskränker zsig till
nålar, spännen, diadem och band.
Hårkors. För att i synfältet till en kikare
el. ett mikroskop erhålla fasta punkter el. fasta
linjer, till vilka vid noggrannare mätningar
bilden el. olika delar av densamma kunna
refereras, anbringas h. Detta består av trådar av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
