Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hörselorgan - Hörsne med Bara - Hörstadius, 1. Nils - Hörstadius, 2. Sven - Hörup (socken) - Hörup, Viggo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
Hörsne med Bara—Hörup
808
Ytterörat hos människan består av u t ö r a
(ö ronmusslan) och yttre hörselgång
(fig. z). öronmusslan är en huvudsaki. av brosk
bestående, hudbeklädd trattformig
upptagningsapparat för ljudvågorna. Den 2—3 cm långa
hörselgången, vars väggar i den perifera delen utgöras
av brosk och i den inre delen av ben, är på insidan
beklädd av hud med såväl hår som talg- och
svettkörtlar, s. k. öronvaxkörtlar. Tr u m h i n n a n,
en cirkelrund bindvävshinna av 1 cm diam., utgör
avgränsningen mot mellanörat och består av
strama bindvävsfibrer. Den sitter snett infästad mot
hörselgången, så att den främre och undre delen är
förskjuten inåt; dess mittparti är indraget mot
trumhålan av hammarskaftet (fig. f). — Utöron
finnas med få undantag endast hos däggdjur. Hos
vissa däggdjur, som äro anpassade för ett liv i
vatten el. till ett underjordiskt liv, äro utöronen
mer el. mindre tillbakabildade, alldeles försvunna
hos t. ex. valarna. Yttre hörselgång finner man i
djurserien först hos kräldjur.
Hos ryggradslösa djur ha h. med
säkerhet påträffats blott hos insekter, ss. rätvingar
och cikador. Hos spindeldjur ha vissa, på olika
kroppsdelar förekommande sinneshår, t r i c h
o-b o t h r i e r, tillskrivits hörselfunktion.
2) (Fysiol.) Ett ljud uppkommer, då elastiska
kroppar försättas i hastig svängning. I luften
uppkomma då motsvarande svängningar el.
ljudvågor. Av dessa försättes trumhinnan i
vibrationer, vilka genom hörselbenen överföras till
ovala fönstret. Den utjämning av lufttrycket i
trumhålan, som erfordras, för att trumhinnan
skall kunna vibrera fritt, åstadkommes genom
eustachiska röret. Höjden av en ton betingas av
dess svängningstal. Vårt h. kan uppfatta de
toner, vilkas svängningstal ligger mellan lägst
omkr. 30 och högst 20,000 i sek. Förmågan att
uppfatta höga toner minskas dock med åren. Den
övre gränsen har vid 50-årsåldern sjunkit till
omkr. 13,000. örat är känsligast för toner med
mellan 1,000 och 5,000 svängningar. — Den
tidigare allmännast omfattade teorien för h:s
funktion är Helmholtz’ resonansteori. Denna
bygger på antagandet av en resonansapparat i
hinnsnäckan, lokaliserad till den s. k. grundhinnan,
som är uppbyggd av ett stort antal elastiska
trådar (hörselsträngar), vilka successivt tilltaga i
längd längs snäckvindlingarna. De olikstora
trådarna försättas i svängning av toner med motsv.
svängningstal, varvid de motsv. sinnescellerna
retas. Teorien har emellertid småningom
alltmera kritiserats, och andra teorier ha uppställts,
av vilka den modernaste grundar sig på
antagandet av uppkomsten av s. k. aktionsströmmar i den
nervösa apparaten vid en akustisk sinnesretning.
— Att vi kunna urskilja toner med samma
tonhöjd, som frambringas samtidigt av olika
instrument, beror på deras olika klangfärg, som
betingas av de till antal, höjd och styrka växlande
övertoner, som åtfölja grundtonen. Vår förmåga
att lokalisera ljud grundar sig på örats
utomordentliga känslighet för tidsdifferenser. En ton,
som kommer från en sida, träffar det ena örat
något tidigare än det andra, varvid tidsskillnaden
omedvetet utnyttjas för lokalisationen. Jfr
Klangfärg, Ljud och Ton.
Hörsne med Bara, socken i Lina ting,
Gotlands n. härad, nära ö. kusten, 20 km ö. s. ö. om
Visby; 35,94 km2, 451 inv. (1951). Omfattar skog
och utdikade, uppodlade myrmarker (Tallmyr
m. fl.) v. om Line myr. 1,137 har åker.
Järnåldersgravfält och s. k. kämpgravar finnas
flerstädes, en bygdeborg och en bildsten. Hörsne
kyrkas långhus, från 1200-talets sista årtionden,
har en figurrik höggotisk sydportal. Av Bara
kyrka (byggd 1239) kvarstår en 1923 konserverad
ruin, visande den typiska gotländska
övergångs-stilen från 1200-talet. Ingår i Dalhems, Ganthems,
Halla och H. pastorat i Visby stift.
Medelkontraktet; tillhör storkommunen Dalhem.
Hörstädius. 1) Nils Vilhelm H.,
industrimän (f. 1894 25/n), examinerades 1918 från
Tekniska högsk :s avd. för väg- och
vattenbyggnadskonst, var anställd vid ab. Vattenbyggnadsbyrån
1918—20, hos St. Kopparbergs bergslags ab. vid
kraftverksbygget i Forshuvudforsen 1920—21
samt studerade 1921—22 i U.S.A. Vid återkomsten
till Sverige slog H. in på en ny bana och blev
sekr. i Sveriges textilindustriförbund (1923—25),
verkst. dir. i ab. Svenskt konstsilke, Borås, 1925
—46 och i Borås wäfveri ab. sedan 1947. H. har
verksamt bidragit till den svenska
konstsilkesindu-striens utveckling och har varit en av de drivande
krafterna vid inrättandet av Svenska
textilforsk-ningsinst. (1943)-
2) Sven H., den föreg:s bror, zoolog (f. 1898
W2), fil. dr vid Stockholms högsk. 1930, doc. 1928,
laborator 1932, föreståndare för avd. för
utveck-lingsfysiologi och ärftlighetsforskning vid
Wen-ner-Grens inst. för experimentell biologi 1938,
prof, i Uppsala 1942. H:s talrika publikationer
behandla huvudsaki. utvecklingsmekanik och
ut-vecklingsfysiologi, dessutom embryologi och
diges-tionsfysiologi. H:s arbeten äro mycket
uppmärksammade; han hör till de ledande forskarna inom
sitt område. Han har vidare utg. en rad skrifter
ornitologi och naturskydd samt gjort sig känd
som fågelfotograf; är ordf, i Sveriges
ornitolo-giska förening.
Hörup, socken i Kristianstads län, Ingelstads
härad, på den bördiga Simrishamnsslätten, s. v.
om Simrishamn; 13,44 km2, 662 inv. (1951). 1,258
har åker; egentlig skog saknas. I H. ligger en
mindre del av municipalsamhället Löderup.
Egendomar: Eriksfält, örum och Gyllerup. Den
romanska kyrkan av kalksten härstammar från
11 oo-talet. Ingår i Löderups och H:s pastorat i
Lunds stift, Ingelstads kontrakt; tillhör
storkommunen Löderup.
Hörup, V i g g o Laurits Bentheim, dansk
tidningsman, politiker (1841—1902). H. blev 1867
jur. kand, och kom in i den politiskt och litterärt
radikala krets, som samlades kring Georg
Brändes. Som medarbetare i den nyuppsatta
vänstertidningen Morgenbladet från 1873 gav H. prov
på glänsande journalistsk begåvning, bitande
ironi och fyndig stil. 1876 blev han
folketings-man. Han var i88i’—83 Morgenbladets faktiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
