Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibo (igbo) - Ibrahim pascha - Ibsen, 1. Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
817
Ibrahim pascha—Ibsen
818
des förr de flesta från Nigerområdet och
omnejd härstammande slavar för ibo.
Ibrahim pascha, egyptisk fältherre (1789—
1848), son till Muhammed Ali. Han besegrade
1818 efter ett långvarigt krig vahhabiterna i
Arabien och var under grekiska frihetskriget såsom
ledare för de till turkarnas hjälp sända egyptiska
stridskrafterna 1824—28 grekernas främste
motståndare. Under Muhammed Alis kamp med
sultanen om Syrien förde I. överbefälet. Han vann
1832 flera segrar, vilka ledde till den för
Egypten gynnsamma freden i Kutaia 1833, var sedan
guvernör i Syrien och besegrade i det nya kriget
1839 vid Nisib fullständigt den fientliga armén.
1841 måste han på grund av stormakternas
ingripande utrymma Syrien. Då Muhammed Alis
själskrafter avtogo, övertog I. regeringen i
Egypten, fick 1848 sultanens bekräftelse men dog
kort därefter. En av hans söner var kediven
Ismail pascha.
Ibsen. 1) Henrik I., norsk författare (1828
20/3—1906 2%). I föddes i Skien, där fadern
var köpman; genom dennes konkurs 1836 blev
familjen fattig, och efter sin konfirmation 1843
måste I. tjäna sitt uppehälle som lärling på
apoteket i Grimstad. Där stannade I. till våren
1850, då han for till Oslo för att söka ta
studentexamen, vilket dock misslyckades. Han
deltog dock i studentlivet, bidrog med satirer och
teckningar till tidningar och vann vänner i bl. a.
P. Botten-Hansen och O. A. Vinje. Ett i
Grimstad skrivet sorgespel, ”Catilina”, trycktes
pseudo-nymt 1850 av en vän, och s. å. uppfördes i Oslo
sångstycket ”Kjæmpehöijen”, en
Oehlenschlä-gersk efterdiktning. 1851 knöts I. genom Ole
Bull till den nya norska teatern i Bergen som
dramatisk författare och fick 1852 av denna ett
resestipendium för att i Danmark och Tyskland
lära sig praktiskt teaterarbete. Vistelsen i
Dresden fick särskild betydelse för I., som av Hettners
”Das möderne Drama” lärde sig att ställa högre
krav på sig själv. De stycken han skrev för
teatern voro äventyrskomedien ” Sancthansnatten”
(1852), ”Fru Inger til östråt” (1854; sv. övers.
1883), med ämne ur Norges medeltidshistoria men
liksom ”Gildet på Solhaug” (1856; sv. övers.
1916) byggt efter Scribes intrigstycken, och det
från en folkvisa hämtade sångspelet ”Olaf
Lilje-krans” (1856); blott ”Gildet på Solhaug” vann
framgång. Han strävade efter en nationell stil,
ej bara inhemska ämnen. 1857 flyttade han till
Oslo som ledare för stadens nyinrättade Norske
theater, och s. å. skrev han ”Hærmændene paa
Helgeland” (sv. övers. 1876), där han
fullkomligt bröt med både Scribe och romantiken från
Oehlenschläger och J. L. Heiberg. Dramat
väckte uppmärksamhet men fann en villrådig publik
och ovana framställare.
1862 gjorde teatern konkurs, och I., som länge
varit missnöjd med förhållandena där, stod på
bar backe. Hans produktion hade under dessa
fem år så gott som upphört. Under denna period
av ekonomiska bekymmer och själsstrider skapade
han sin första stora satiriska dikt, versdramat
”Kjærlighedens komedie” (1862; sv. övers. 1888).
Där behandlade I. för första gången samtiden
och särskilt samhällets och konventionens
ödesdigra inflytande på älskandes och makars känslor
och levnadsöden. Dramat mötte blott
förargelse, det kallades opoetiskt, osant och osedligt. 1864
fullbordade han det norskhistoriska skådespelet
”Kongsemnerne”, långt rikare, djupare och
varmare än ”Hærmændene”. Här kämpa i de två
huvudpersonerna tro och självtvivel, såsom I.
själv känt det. Skådespelet vann betydande
framgång i Norge. 1864 kunde I. tack vare offentligt
och enskilt understöd äntligen komma loss ur de
trånga och vrånga förhållandena hemma; på
våren for han utomlands* där han sedan förblev
bosatt i 27 år. I., som var ivrig anhängare av
skandinavismen, upprördes djupt av att
Sverige-Norge ej understödde Danmark mot Tyskland
1864. I Rom, där han slog sig ned, sökte han
länge efter form för sin indignation; omsider
skrev han i växlande metra dramat ”Brand”
(1866; sv. övers. 1870, 1920), som väckte ett
oerhört uppseende över hela Norden. ”Brand”
gav uttryck åt moralisk rigorism, krävde helhet
och sanning av människorna. 1867 kom ”Peer
Gynt” (sv. övers. 1927), I :s rikaste, kvickaste och
mångsidigaste verk, likaledes ett fantasidrama på
vers, där han med lysande ironi behandlar det
norska karaktärsdraget att vara ”sig selv nok”.
Peer Gynt är Brands motsats, viljes vag, en
stackare, som ljuger sig ifrån ansvaret, drömmer och
fantiserar, och över honom håller I. dom. 1868
bosatte han sig i Dresden och skrev där
lustspelet ”De unges förbund” (1869), norsk
samtidsskildring med ypperligt individualiserad dialog;
dess hånfulla teckning av den politiske strebern
väckte stark förbittring, bl. a. hos Björnson. En
samling ”Digte” (1871) föregick nästa drama, det
stora världshistoriska ”Kejser og galilæer” (1873),
där I. sökte ge en positiv framställning av sin
världsuppfattning. — 1875 flyttade han till
München och utgav 1877 det satiriska ”Samfundets
stötter”. Därmed började den rad samtidsdramer,
i vilka han flyttade Brands abstrakta krav ut i
livet och angrep ”samhällslögnen”, hyckleriet,
halvheten och fegheten i bestämda, konkreta fall.
1879 följde ”Ett dukkehjem (sv. övers. 1880),
där han framhöll hustruns rätt att vara en
individ, icke bara ett appendix till mannen. Lika
starkt verkade ”Gengangere” (1881), vars
framställning av ett olyckligt men enligt
samhällskon-ventionen mönstergillt äktenskaps ödeläggande
följder gjorde skandal och framkallade
våldsamma angrepp på I. Han svarade med den muntra,
radikalt individualistiska ”En folkefiende (1882;
sv. övers. 1906). De följande skådespelen
präglas av resignation el. misströstan. I ”Vildanden”
(1884) ingår ett starkt symboliskt element; där
inskärpes, att om man tar ”livslögnen” från
en genomsnittsmänniska, berövar man henne
lyckan; blott få äro starka nog för det omutliga
sanningskravet. ”Rosmersholm” (1886) handlar
om den strid, som varje allvarlig människa måste
bestå med sig själv för att bringa sitt liv i
samklang med sin åskådning, och problemet
återvänder i ”Fruen fra havet” (1888; sv. övers, s. å.),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
