Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iglar - Iglau - Iglesias - Igloo, iglu - Ignaberga - Ignatios - Ignatjev, Nikolaj Pavlovitj - Ignell, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Iglau—Ignell
844
el. mindre platta kroppen är utvändigt tätt
ringlad och bär i vardera kroppsändan en sugskiva.
I. leva i allm. i vatten och livnära sig med att
suga blod. Käkiglarna, Gnathobdelleae, äro
utrustade med tre sågtandade käkar. Hit hör
den medicinska b 1 o d i g e 1 n, Hirudo
medi-cinalis, vilken förekommer över större delen av
Europa i dammar, ehuru numera flerstädes
sällsynt. Till färgen är den svartgrön, vanl. med
längsgående, gulröda strimmor på ryggsidan (se
vidare Blodiglar samt bild vid d. o.). Allmännare
är h ä s t i g e 1 n, Aulastomum gulo (Haemopis
vorax), som är svart och vars käkar blott kunna
genomskära slemhinnor. I Nordafrika angriper
den t. ex. drickande hästar; i regel lever den av
maskar och insektlarver. I tropikerna leva 1 a n
d-blodiglar av släktet Haemodipsa, vilka
kunna bli en verklig landsplåga. Till
snabelig-1 a r n a, Rhynchobdelleae, höra bl. a. den några
cm långa f i s k i g e 1 n, Piscicola geometrica,
som lever parasitiskt på huden och gälarna av
sötvattensfiskar.
I’glåu, se Jihlava.
Igle’sias, stad på s. v. Sardinien, Italien;
21,700 inv. Bly- och zinkgruvor.
Igloo, iglu [i’glo], eskimåisk snöhydda (se
Bostad, sp. 589). — Sedan någon tid har vid
fjällfärder i Sverige en typ av i. börjat användas.
Dessa hyddor, vanl. manshöga och med omkr.
2 skidstavars invändig diam., erbjuda ett gott
skydd vid hårt väder, kunna av 3 personer
uppföras på 1 Va—2 tim och kräva icke någon
annan utrustning än snöspade och snökniv.
Temperaturen i en i. håller sig vid stark kyla något
över o°.
Ignaberga [i’g-]. 1) Socken i Kristianstads
lån, V. Göinge härad, strax s. ö. om Hässleholm;
29 km2, 746 inv. (1951). Upptages i n. av
små-kullig slättbygd och i s. av Nävlingeåsens
skogsbygd. 1,234 har åker. Om I. kalkbruk se nedan.
I. gamla kyrka från noo-talet, som lämnats öde
1887, då ny kyrka uppfördes, restaurerades 1925
—28. Ingår i Vankiva och I. pastorat i Lunds
stift, V. Göinge kontrakt; tillhör storkommunen
Stoby.
2) Kalkbrott och fabriker i Ignaberga
socken för tillverkning av mur- och jordbrukskalk,
kalk för tekniska ändamål och byggnadssten.
Igloo på Grönland.
Ägas av ab. Ignaberga kalksten, stiftat 1914,
aktiekap. 750,000 kr. Flera underjordiska
kalkbrott förekomma i I. socken och omnämnas i
Linnés ”Skånska resa”. De äro numera till stor
del igenrasade. Av tillgängliga grottor är den i
Tykarp störst, omkr. 6,000 m2.
Ignätios (lat. Ignätius), biskop i Antiokia,
led martyrdöden i Rom, sannolikt mot slutet av
kejsar Trajanus’ regering (98—117). På resan
till Rom skrev han ett antal brev (ett till
för-saml. i Rom, ett till Polykarpos och fem till
församlingar i Mindre Asien). Av de flesta
forskare anses dessa brev äkta, och de höra till
de viktigaste källorna ang. urkristen fromhet
och församlingsordning. Här får kyrkan f. ggn
attributet ”katolsk”, ämbetet framställes som
tredelat (biskop, presbyter, diakon), och det
monarkiska episkopatet anbefalles. De 7 äkta
Ignatios-breven finnas i tysk övers., bl. a. i
”Neutesta-mentliche Apokryphen” utg. av E. Hennecke (2:a
uppl. 1924). — Litt.: F. A. Schilling, ”The
mysticism of I. of Antioch” (1932); C. C.
Richard-son, ”The christianity of I. of Antioch” (1935).
Igna’tjev [-jif], Nikolaj Pavlovitj,
greve, rysk statsman (1832—1908). Efter militär
utbildning började han 1856 sin diplomatiska
bana, utförde 1858 framgångsrikt en diplomatisk
mission i Chiva och Bochara samt lyckades som
ryskt sändebud i Kina genom fördraget i
Peking 1860 förmå Kina att till Ryssland avstå
landet mellan Amur, Ussuri och havet. Hans
verksamhet som sändebud i Konstantinopel 1864
—77, som från turkarnas sida förskaffade
honom vedernamnet ”lögnens fader”, betecknar en
betydelsefull epok i det turkiska rikets
upplös-ningshistoria. Upproren i Bosnien-Hercegovina
1875 och Bulgarien 1876, som framkallade det
rysk-turkiska kriget, torde kunna sättas i nära
samband med den ryska agitationen. I.
dikterade fredsvillkoren i San Stefano 1878, men i
Berlinkongressen, som upprev hans verk, deltog
han ej. Kort efter mordet på Alexander II
kallades han 1881 av Alexander III till
domänminister och s. å. till inrikesminister, en
utnämning, som betecknade reaktionens övertag. I
utrikespolitiskt avseende var han utpräglat
tyskfientlig. Genom sin aggressivt panslavistiska
verksamhet var I. en av Rysslands märkligaste
diplomater under senare delen av 1800-talet.
Igne’ll, Nils, teolog (1806—64). Han blev
student i Uppsala 1825, prästvigdes 1830 och
blev komminister i Stockholm 1844. Påverkad
först av svedenborgianismen och senare av
Schleiermacher, intog I. en kritisk hållning mot
den konfessionellt bundna teologien, bl. a. i fråga
om försoningsläran. Bland hans arbeten märkas
”Granskning af den evangelisk-lutherska
trosbekännelsens förnämsta lärostycken” (1843),
”Grunddragen af den christliga sedeläran” (1842
—46), ”Christendomens hufvudläror” (1850),
”Menskliga utvecklingens historia” (5 bd, 1855
-—62) samt de efter hans död utg. ”Jesu Christi
och hans apostlars lära” (1864) och
”Messias-idén” (1868). Dessutom översatte I. till svenska
Schleiermachers ”Der christliche Glaube” (1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
