Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inkvartering - Inkvisition - Inkvisitor - Inköpscentralernas ab. ICA - Inlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
(tält) ha gjort, att den gamla formen av i. ej
längre finnes i fredstid. I krigstid (under
förstärkt försvarsberedskap) däremot kan i.
påfordras enl. rekvisitionslagen. — I. av
civilbefolkning är planlagd äga rum i samband med
civilförsvarets utrymning av orter.
Inkvisition (lat. inquisitio, undersökning), en
av rom.-kat. kyrkan upprättad domstol med
uppgift att uppspåra och bestraffa irrläriga och
avfällingar. Dogmatiskt grundas i. på kyrkans rätt
och plikt att bestämma över sina medlemmars
tro och sed och bevara dem från kätteri. Det
i gamla kyrkan okända bruket att med yttre
våld hävda denna rätt växte fram ur de kristna
kejsarnas försök att i den politiska enhetens
intresse betvinga sekterna (donatism och
mani-keism). Augustinus var den förste
kyrkofader, som erkände rätten att med våld (dock
ej dödsdom) tvinga kättare till omvändelse. Först
med de påvliga maktanspråkens tillspetsning hos
Gregorius VII och katarernas väldiga utbredning
från looo-talet skapades förutsättningarna för den
medeltida i. Nu ansågs varje avvikelse i läran
som ett brott, vilket måste bekämpas med eld
och svärd. Det första kända kättarbålet tändes
1022 i Orléans. Länge fasthöll kyrkan vid
ex-kommunikation och internering som enda straff
-former, men tredje Laterankonsiliet (1179)
accepterade de världsliga straffen (dock ännu ej
dödsstraff) som medel i kampen mot kättarna.
Påven Lucius III upprättade 1184 en verklig
inkvisitionsdomstol, i det att
biskoparna fingo i uppdrag att efterspana kättare,
häkta och rannsaka dem; samtidigt avslöts med
Fredrik Barbarossa ett fördrag, enl. vilket
kyrkan förpliktade sig att utlämna alla rannsakade
och oböjliga kättare åt den världsliga makten,
mot det att kejsaren å sin sida förband sig att
straffa dem. Sin fulla utbildning fick den
biskopliga i. genom Innocentius III på fjärde
Laterankonsiliet (1215), då de borgerliga
myndigheterna vid hot om det hårdaste kyrkliga bann
ålades att exekvera de världsliga straffen på de
av kyrkan som kättare dömda. Men först under
Gregorius IX blevo dödsstraffet och bålet
kyrkans krav (1230). Därtill införde denne påve
en ny form av i., Sanctum officium (den heliga
tjänsten, det ännu off. namnet, it. Sant’offisio,
på den romerska i.). Munkarna, främst
domi-n i k a n e r n a, fingo från 1232 uppdraget att
bilda särskilda, blott under påven lydande
inkvisi-tionstribunal. Rättsförfarandet försiggick med
en sekretess och vittnesanordning, som gjorde
den anklagade faktiskt rättslös. Kulmen nåddes,
då Innocentius IV 1252 officiellt accepterade
tortyren som medel att framtvinga
sanningen. överlämnandet av kättare till den världsliga
myndigheten skedde med högtidliga ceremonier,
i Spanien kallat auto de fé (troshandling); därav
senare namnet autodafé som beteckning för
själva avrättningen. Antalet av dem, som
under medeltiden genom munkinkvisitionens försorg
brändes, var mindre, än som vanl. uppgivits;
vida vanligare var livstidsfängelse, ett
med den tidens fängelsehålor föga mindre
bar
Inkvisition—Inlag
36
bariskt straff. Härtill kom
egendomskon-f i ske ring, som träffade alla kättare. — I:s
första verksamhetsfält blev Italien och
Sydfrankrike. I Tyskland fick i. snart fast fot, bl. a.
genom den grymme Konrad av Marburg, som
gjorde sig så hatad, att han blev ihjälslagen
(1233). Mäktigast blev i. i Spanien, där den på
1400-talet ordnades som en statsinrättning.
Stor-inkvisitorn Thomas av Torquemada utlämnade
på 12 år minst 2,000 personer till bålet. Även
i Böhmen och Nederländerna krävde i. talrika
offer, likaså i England bland Wyclifs anhängare.
De skandinaviska länderna blevo förskonade. —
Motreformationen medförde ett nytt uppsving för
i., särsk. i Italien, Spanien och Nederländerna.
Under 1700-talet upphörde i. i flertalet länder;
dock kvarstod den i Spanien till 1808 och i
Kyrkostaten till 1870. — Litt.: H. Ch. Lea, ”A
history of the inquisition” (3 bd, 1888); Hj.
Holmquist, ”Tvång, tolerans, samverkan” (1929);
H. Nickerson, ”The inquisition” (2:a uppl.,
1932); J. Guiraud, ”Histoire de 1’inquisition” (2
bd, 1935—38); G. G. Coulton, ”Inquisition and
liberty” (1938); O. Wieselgren, ”Den katolska
kyrkan i kampen mot kätteriet” (i ”Kampen mot
brottet”; huvudred. L. Beckman, 1, 1950).
Inkvisitor, ledamot av inkvisitionsdomstol, se
Inkvisition. — Inkvisitörisk, strängt
rannsakande.
Inköpscentralernas ab. ICA, startat 1939,
gemensam ekonomisk organisation för ab. Hakon
Swenson i Västerås (verksamhetsområde
Mellansverige), ab. Eol i Göteborg (v. och s. Sverige),
ab. Speceristernas varuinköp i Stockholm
(Stockholm, Östergötland och Gotland) samt
Nordsvenska köpmanna ab. i Östersund (Norrland).
Dessa fyra detalj i stledda företag äro i första
hand inköpscentraler för de till företagen
anslutna 11,500 detaljisterna (innehavare av
aktiemajoriteten i företagen) men utföra även andra
tjänster, ss. rådgivning ang. detaljistreklam och
ekonomisk stödverksamhet i form av lån till
rörelsekapital till ny- och ombyggnader. I.
företräder ICA-företagen vid förhandlingar med
leverantörer, statliga myndigheter etc. samt
verkställer i viss utsträckning centrala inköp främst
av importvaror. Sedan 1940 äro dessutom
inköpscentralernas medl. sammanslutna i en ideell
organisation, I C A-f örbundet (Köpmännens
inköpscentralers riksförbund). I. driver bl. a.
restaurangrörelse (I C A-r estauranger a b.)
med restauranger och mjölkbarer i ett flertal
städer, tidnings- och förlagsrörelse (I C A-f ö
r-laget a b.) samt förser detaljhandeln med
försäljningsutrustning (ab. Köpmannatjänst).
Inlag (lat. depo’situm), jur., överlämnande av
lös sak i annans förvar (”deponerande”),
över-lämnaren (”deponenten”) äger när som helst
återtaga saken men är, så vida ej motsatsen
avtalats el. tydligen avsetts, skyldig att betala
ersättning för förvaringen (t. ex.
”garderob-avgift”). Förvararen (”depositarien”) har
skyldighet att ägna tillbörlig omvårdnad åt saken, så att
denna ej på gr. av hans ”vangömmo el. vållande”
skadas el. förstör es, i vilket fall han har att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
