Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Historia - Litt. - Italiens fornspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
Italiens fornspråk
258
blev v. konseljpresident. — Fredsfördraget mellan
1. och de allierade, som hade undertecknats i
Paris io febr. 1947, trädde i kraft 15 sept. s. å.
Det innebar, att I. avträdde Tolvöarna och Rhodos
till Grekland och huvuddelen av Venezia Giulia
samt några öar’i Adriatiska havet till Jugoslavien.
Trieste blev fristat under FN:s kontroll. Smärre
gränsrevideringar till Frankrikes förmån
fastställdes efter folkomröstningar. Sydtyrolen
förblev italienskt enl. ett i fredsfördraget upptaget
avtal med Österrike. I. avsade sig rätten till alla
sina besittningar i Afrika. Dessa skulle t. v.
förbli under brittisk militärkontroll (se ovan under
Besittningar). Som krigsskadestånd skulle I.
betala 125 mill. $ till Jugoslavien, 105 mill. till
Grekland, 100 mill. till Sovjetunionen, 25 mill.
till Albanien och 5 mill. till Etiopien. —
Republikens konstitution trädde i kraft 1 jan. 1948 (se
ovan under Författning). I april s. å. höllos
allmänna val. Resultatet blev en stor seger för
Kristligt demokratiska partiet, som med c:a 48 °/o av de
avgivna rösterna erhöll 307 av de 574 mandaten i
deputeradekammaren och 148 av inalles 346
platser i senaten. Valets segerherre de Gasperi
bildade i maj 1948 sin 6:e regering. De kristliga
demokraterna fingo 11 av 20 ministerposter,
Sa-ragat-socialisterna 3, de oavhängiga 3, liberalerna
2 och republikanerna 1. Sforza förblev
utrikesminister. Till republikens president valdes förutv.
finansministern Luigi Einaudi. Ett attentat
i juli 1948 mot kommunistledaren Togliatti, som
sårades men överlevde, ledde till generalstrejk.
Regeringen behärskade dock läget, och krisen
övervanns snabbt. I juli 1951 rekonstruerade de
Gasperi regeringen, vilken nu kom att bestå av
14 kristliga demokrater och 3 republikaner. — Ett
mycket starkt katolskt inflytande präglar
efterkrigstidens I. Partiväsendet har under republikens
första tid fungerat ganska väl, främst tack vare
Kristligt demokratiska partiets stabiliserande
inverkan. Liberalerna ha närmat sig
Saragat-socia-listerna och republikanerna. Ett 3:e socialistparti,
Socialistiska enhetspartiet, uppstod i dec. 1949
under ledning av Giuseppe Romita och Ignazio
Si-lone genom att en grupp av Saragats anhängare
bröt sig ut och förenade sig med den fronderande
högerflygeln av Nennis parti. Neofascismen har
framträtt som ett nytt parti, Movimento sociale
italiano. Fackliga landsorganisationen
(Confede-rasione generale del lavoro) började rämna 1948,
och 3 grupper ha därefter brutit sig ut, näml, de
kristliga fackföreningarna, republikanska partiets
arbetare och anhängare till Saragat.
Separatistiska tendenser gjorde sig efter 2:a världskriget
gällande särsk. på Sardinien och Sicilien. Den
unga republiken har anslutit sig till Atlantpakten
och blivit medl. av det 1949 bildade Europarådet.
Litt.-. L. v. Bertarelli, ”Guida d’Italia della
Con-sociazione turistica italiana” (24 bd, 1929 och
senare). — C. S. Du Riche Preller, ”Italian
mountain geology” (3:e uppl., 2 bd, 1924); H.
W:son Ahlmann, ”Den romerska campagnans
återuppbyggande” (i Svensk geogr. årsb., 1927),
”Om lagbundenhet i bebyggelsens utveckling i I.,
Danmark och Norge” (i Ymer, s. å.). — J.
What-NF XI — 9
mough, ”The foundations of Roman Italy”
(T937) ’> A. Furumark, ”Det äldsta I.” (1947). —
L. M. Hartmann, ”Geschichte I:s im Mittelalter”
(4 bd, 1897—1915); M. Broemel, ’T:s nationale
Erhebung und seine wirtschaftliche Erhebung
1861—1911” (1911); R. Sternfeld, ”Die nationale
Einigung I:s im 19. Jahrhundert” (1920); J.
Tre-velyan, ”A short history of the Italian people”
(ny uppl. 1926); A. Thulstrup, ”1 :s utrikespolitik
under fascismen” (1940); C. Sforza,
”Contem-porary Italy (1944), ”Italy and Italians” (1948);
G. Ciano, ”Diaries 1939—1943” (1946; även utg.
på fr. och ty. s. å.), ”Diplomatic papers” (1948);
A. Hamrin, ’T:s väg till demokrati” (1946);
Elisabeth Wiskemann, ”The Rome—Berlin axis”
(1949).
Italiens fornspråk äro dels indoeuropeiska,
dels icke indoeuropeiska. Bland de förra äro
främst att nämna de i t a 1 i s k a språken i
inskränkt mening, vilka delas i två grupper:
A. Den latinsk-faliskiska. Förutom latinska
språket och en del föga kända lokala
munarter omfattar den språket i s. ö. Etrurien med
huvudorten Falerii, den s. k. faliskiskan,
vilken är bekant genom ett antal smärre, på ett
det latinska alfabetet närstående alfabet avfattade
inskrifter.
B. Den oskisk-umbriska. O s k i s k a n, de
sam-nitiska stammarnas språk, har fått sitt namn av
oskerna, en italisk folkstam, som redan före den
historiska tidens början uppgått i samniterna. Den
är bevarad i ett stort antal inskrifter, delvis blott
namn men några vidlyftigare: cippus Abellanus
(en sten från Abella i Kampanien), tabula
Ban-tina (i latinskt alfabet; en bronstavla från Bantia
i Lukanien) och votivinskriften från Agnone (i
Samnium). Umbriskan, umbrernas språk, är
huvudsakligen känd genom en sakraltext på de
s. k. iguvinska tavlorna, sju
bronstavlor, funna 1444 i Gubbio (Iguvium). En del av
texten är skriven med det inhemska, det
etruskiska närstående alfabetet, en del med det latinska,
representerande ett yngre språkskede, den senare
möjl. från i:a årh. f. Kr., den förra måhända
omkr. 100 år tidigare.
Om övriga italiska språk (de sabelliska
dialekterna, volskiskan m. fl.) är vår kunskap ännu så
gott som ingen.
Utom dessa italiska språk må nämnas 1 i g
u-r i s k a n, känd endast genom ortnamn och ett
15-tal glossor. Den har påvisbara indoeuropeiska
drag och synes ha intagit en mellanställning
mellan italiska och keltiska språk. Vidare märkas
galliskan, tillhörande den keltiska
språkfamilj en, grekiskan, representerad av
forngre-kiska dialekter, samt venetiskan (i
östligaste Norditalien) och messapiskan (i
Sydita-liens östligaste del, ”klacken”). De båda
sistnämnda höra till indoeuropeiska, illyriska språkgruppen.
Av Italiens fornspråk äro de flesta obetydligt
kända och klarlagda. Mest omdebatterad av dem
alla är etruskiskan, vilken säkerligen icke
är av indoeuropeiskt ursprung, hur mycken
påverkan den än må ha rönt av de indoeuropeiska
språk (framför allt de italiska), med vilka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
