Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob Edvard (III) (engelsk pretendent) - Jakob (hertig av Kurland) - Jakob I (konung av Skottland) - Jakob II (konung av Skottland) - Jakob III (konung av Skottland) - Jakob IV (konung av Skottland) - Jakob V (konung av Skottland) - Jakob VI (konung av Skottland) - Jakob VII (konung av Skottland) - Jakob Erlandsen - Jakobiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311 Jakob Erlandsen—Jakobiner 312
pretendenten” (1688—1766), son till konung
Jakob II och Maria av Modena. J :s födelse blev
en av anledningarna till att fadern störtades från
tronen genom 1688 års revolution. Efter dennes
död (sept. 1701) erkändes han av Ludvig XIV
som legitim konung. 1706 gjorde J. på en fransk
flotta ett försök att landstiga i Skottland och
tjänade därefter i franska armén under spanska
tronföljdskriget. Då Frankrike i freden i Utrecht
(1713) förbundit sig att erkänna den
protestantiska tronföljden i England och att utvisa
pretendenten, slog sig denne ned först i Lothringen,
sedan i Avignon. 1715 sökte en del av J :s
anhängare, ehuru utan framgång, genom uppror i
Skottland och England störta den nye engelske
konungen, Georg I. 1717 nödgades J. lämna
även Avignon och bege sig till Italien, där han,
mestadels i Rom, tillbragte sin återstående levnad.
Han var sedan 1719 förmäld med Clementine av
Polen, Jan Sobieskis dotter, samt efterlämnade
två söner: Karl Edvard (den s. k. yngre
pretendenten) och Henrik, kardinal.
Kurland. J., hertig (1610—82). J:s fader,
hertig Vilhelm, var son till Gotthard v. Kettler. J.
blev 1642 ensam herre över Kurland. Han
befordrade landets uppblomstring och lyckades utverka,
att Sverige 1647 erkände Kurlands neutralitet.
Men Karl X Gustav lät 1658 R. Douglas besätta
landet och taga J. till fånga. Efter freden i Oliva
1660 fick han återvända.
Skottland. 1) J. (eng. James) I, konung (1394
—1437), son till konung Robert III. Han var
1406—24 fånge på olika slott i England och
frigavs mot en dryg lösepenning. Han for sistn.
år till Skottland och kröntes vid Scone. Han
sökte göra slut på adelns självrådighet och
uppbygga en stark konungamakt efter engelsk
förebild. Med Frankrike avslöt han 1428 ett fördrag
om sin dotter Margaretas giftermål med dauphin
(sedermera Ludvig XI) och om skotska
hjälptrupper mot England; då Margareta 1436 sändes till
franska hovet, utbröt krig med England, och
samtidigt gjorde de skotska baronerna uppror.
Sir Robert Graham överföll och mördade J. i
ett dominikankloster i Perth, 20 febr. 1437. —
Biogr. av E. W. M. Balfour-Melville (1936).
2) J. II, den föreg:s son, konung (1430—
60). Han efterträdde sin fader 1437. J. dödade
på slottet i Stirling med egen hand, trots given
lejd, 1452 den 8:e earlen av Douglas (se d. o.,
sp. 920). Vid belägringen av Roxburgh castle
dödades J. av en exploderande kanon 3 aug. 1460.
3) J. III, den föreg:s son, konung (1451—88).
Han efterträdde sin fader 1460 och övertog själv
regeringen 1469. Under ett stormansuppror
besegrades J. ii juni 1488 vid Sauchieburn (nära
Stirling) samt dödades under flykten.
4) J. IV, den föreg:s son, konung (1473—
1513). Han efterträdde 1488 sin fader. J. var
rikt begåvad, energisk som styresman, tapper
soldat men oduglig fältherre, högfärdig och
slösaktig. Han gifte sig 1503 med Henrik VH:s
av England dotter Margareta. Han ingick 1512
förbund med Ludvig XII av Frankrike och lät
sin flotta understödja denne i hans krig mot
England. Följden blev ett engelskt-skotskt
gränskrig, varunder J. stupade vid Flodden 9 sept.
1513.
5) J. V, den föreg:s son, konung (1512—42).
1524 förklarades han myndig, men
regeringsmakten utövades av hans styvfader, earlen av Angus,
till juli 1528, då J. flydde från Angus till
slottet i Stirling. J. upptog nu sin släkts gamla
politik och sökte hos präster och borgare stöd mot
högadeln. I utrikespolitiken bands han vid
Frankrike, tog sina två gemåler därifrån och kom
snart i spänt förhållande till England. 1542
utbröt ett krig med detta land; skottarna ledo
nederlag. J. avled s. å. och efterlämnade blott ett
legitimt barn, Maria Stuart.
6) Jakob VI, konung, se ovan England 1).
7) Jakob VII, konung, se ovan England 2).
Jakob Erlandsen, ärkebiskop av Lund (d.
1274). Han blev 1250 biskop i Roskilde och 1253
ärkebiskop av Lund. Han ivrade för kyrkans
fulla oberoende av staten, kyrkogodsens
skattefrihet och genomförande av den kanoniska rätten.
På en synod 1256 genomdrev J. den s. k.
Vejle-konstitutionen, som påbjöd interdikt, om konungen
övade våld mot någon dansk biskop. J. mötte
motstånd bl. a. hos Skånes bönder och konung
Kristofer I, som upphävde ärkestolens
privilegier 1257. J. förbjöd 1258 vid hot om
bannlysning kröning av Kristofers son Erik. Konungen
lät då fängsla J., men Jarimar av Rügen grep till
vapen för J., som lösgavs efter Kristofers död
1259. Då Clemens IV blev påve 1265,
utverkade J., att kardinallegaten Guido sändes till
Danmark (ankom 1266); denne bannlyste konung Erik
Klipping men återkallades 1267. Erik erbjöd J:s
återinsättande och skadestånd åt J. efter
skiljedom. Slutligen enades man härom, och J.
lämnade Rom 1273 men dog på hemvägen på
Rügen. — Litt.: W. Norvin i Scandia, 1932.
Jakobiner (fr. jacobins), politisk klubb under
stora franska revolutionen; brukas stundom även
i allmän bemärkelse om radikala
omstörtnings-män.
Under konstituerande nationalförsamlingen i
Versailles 1789 bildade några av dess
medlemmar från Bretagne en förening, som fick
namnet Bretonska klubben. Bland dess
ledare var Barnave. Då nationalförsamlingen
flyttat till Paris, omdöptes klubben men kallades snart
allmänt med ett tredje namn j. efter sin lokal,
ett jakobinkloster vid Rue S:t Honoré.
Allmänheten fick tillträde till klubben, som blev ett
re-volutionscentrum och utövade ledande
inflytande även genom dotterloger i landsorten. Efter
kungafamiljens misslyckade flyktförsök 1791 blev
klubben republikansk; monarkisterna utgingo och
bildade Feuillantklubben. J. fortforo dock att
behärska landsortsklubbarna. Då det radikala
Bergpartiets anhängare efter Ludvig XVI :s
fängslande och konventets öppnande sept. 1792 fingo
överhanden bland j., utstöttes el. utgingo
giron-disterna. Jakobinklubben blev nu ett redskap för
skräckväldet. Efter Robespierres fall förbjöd
konventet okt. 1794 klubben att ha filialer
utanför Paris, och nov. s. å. beslöt det stängning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
