Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Jakt (segelfartyg) - Jaktfalk - Jaktflygplan, jaktplan - Jaktgevär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Jakt—Jaktgevär
320
Jaktmask från Nigeria.
i av jägaren dirigerad takt gå fram, ”avancera”,
tills fågeln lyfter, och sedan på order gå fram
och hämta, ”apportera”, bytet. — Fågeljakt
för skällande fågelhund. I stora
delar av Norrland är detta den vanligaste metoden
vid j. på tjäder, orre och järpe. Härför
användas norrländsk spets, lapphund el. korsningar
mellan dessa och stövare. När en fågel stötts upp
av hunden, flyger den i allm. icke långt utan slår
till i ett träd. Med ståndskall underrättar
hunden jägaren om nedslagsplatsen och sysselsätter
samtidigt fågeln, så att jägaren kan smyga sig
fram och skjuta. — Drevjakt el.
klappjakt. Medelst på kedja gående manskap, drev,
stundom utrustat med särskilda klappträn, drives
det vilda fram mot de utposterade skyttarna,
”hållet”. Drevjakt är vanligast för älg, hare och
fasan.
Bland naturfolken använder man bågen,
kastspjutet och lansen både som strids- och
jaktvapen. Speciella jaktvapen, som icke brukas i
strid, äro t. ex. det typiska urskogsvapnet
blås-röret, den på slätterna hemmahörande bolan
(kulsnöret), harpunen etc. Vapnen förgiftas ej
sällan. På gr. av vapnens ofullkomlighet och ringa
räckvidd ha en mängd metoder att komma
villebrådet in på livet uppfunnits. Jägaren maskerar
sig ofta, varvid han stundom uppträder i en mer
el. mindre fullständig djurförklädnad (jaktmask).
Till de primitiva jaktmetoderna höra också
drevjakt och hetsjakt av olika slag. Stundom jagas
djuret mot uppställda skyttar, in i konvergerande
palissader, mot jakt nä t, vari det snärj es, ut
i vattnet el. mot en brant el. fallgrop. Hunden
är ofta till hjälp vid j., men geparder och falkar
etc. tillhöra högre kulturstadier.
Jakt, mindre, enmas tat segelfartyg med
storsegel, toppsegel samt 2—3 förstagsegel. Typen
är numera praktiskt taget utdöd.
Jaktfalk, zool., se Falksläktet.
Jaktflygplan, j a k t p 1 a n, äro i regel ensitsiga
krigs flygplan, utrustade med kulsprutor och/el.
kanoner (6,5—36 mm kaliber). Ofta kunna även
lätta bomber och raketer medföras. Utmärkande
för j. äro stor hastighet och god stigförmåga.
J. användas i första hand för att bekämpa andra
flygplan men utnyttjas numera även för anfall
mot vissa markmål (stridsvagnar, fordon o. dyl.)
och mindre fartyg (jagare, motortorpedbåtar
m. fl.). Efter huvuduppgifterna indelas j. inom
stormakterna i j. för hemortsförsvar,
uppdelade i dag- och nattj aktplan, samt
eskort-j aktplan för eskortering i första hand av
bombplan. Numera tillverkas i huvudsak endast
reaktionsdrivna j.
Jaktgevär, för jakt på villebråd avsett
handeldvapen. J :s utveckling har i huvudsak förlöpt
jämsides med militärgevärens (se Handeldvapen).
Under senare hälften av 1800-talet undanträngdes
de gamla framladdarna av bakladdningsgevären,
gastäta patroner infördes, först med stift-,
senare med centralantändning, svartkrutet ersattes
av röksvagt krut, stängnings- och
avfyringsme-kanismerna utvecklades till allt större precision
och säkerhet o. s. v. — De äldsta j. voro
kulgevär (för 1 kula, vanl. av bly); senare
(1500-talet) började man vid jakt på mindre villebråd
använda ett stort antal mycket små kulor, h
a-gel, under det att storvilt alltjämt jagas med
kula. Av äldre refflade kulgevär funnos i
Sverige redan på 1500-talet s. k. lodbössor med
c:a 11 mm kaliber el. mindre samt studsare med
grövre kaliber och kortare pipor. Sälbössan,
med 15 mm el. grövre kaliber, anses som en
variant av lodbössan. På 1600-talet förekommo rätt
allmänt hagelgevär, utförda som
dubbelbössor. De äldsta hade piporna över varandra
och endast ett lås (en hane). Utvecklingen av
dubbelbössorna gick sedan till två fasta pipor,
över el. bredvid vxarandra, med ett lås för
vardera pipan. Hagelgevär med en pipa förekommer
alltjämt. Dubbelbössor äro emellertid numera
vanligare som j. än enkelbössor.
Moderna j. äro bakladdningsgevär, antingen
hagel- el. kulgevär el. en kombination av båda
slagen. Hagelpiporna äro ofta trångborrade,
d. v. s. loppet är på en kortare sträcka närmast
mynningen (vanl. 2—3 cm) något trängre (0,1
—I mm) än loppet i övrigt. Härigenom
sam-manhålles hagelsvärmen, så att verkan på något
längre håll kan påräknas. Kulpiporna äro
refflade och ha i regel tjockare gods än
hagelpiporna. J. äro 1- el. flerpipiga, upp till 4-pipiga.
Mest förekomma dubbelbössor med 2
ha-gelpipor bredvid varandra (fig. 1) el., mera
sällan, över varandra (fig. 2), varigenom friare
synfält erhålles. 2-pipiga j. ha ej sällan en
hagel-och en kulpipa (fig. 3 och 4), stundom två
kulpipor, s. k. dubbelstudsare (fig. 5).
Dessutom förekomma 3-pipiga j., s. k. d r i 11 i n g a r
(fig. 6), vanl. med en kul- och två hagelpipor,
mera sällan med en hagel- och två kulpipor.
4-pipiga j., fyrlingar, ha två hagel- och två
kulpipor (fig 7). Enpipiga j. för kulpatroner
kallas i regel studsare (fig. 8 och 9). För
jakt på småfågel o. dyl. användes ofta
sa-longsgevär (fig. 10). —
Stängningsmeka-nismen på flerpipiga j. fungerar i regel så, att
piporna vikas ned, så att de bilda sådan vinkel
med kolven, att patronerna kunna införas (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
