Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesuitorden - Jesuitpulver - Jesuitstil - Jesus Kristus - Källor - Kronologi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Jesuitpulver—Jesus Kristus
440
tande. Medl.-antalet var 1946 omkr. 28,000,
därav c:a 2,750 på missionsfältet. Många
framstående vetenskapsmän och konstnärer ha tillhört
j. Den utger c:a 350 tidskr., bl. a. Stimmen der
Zeit (1864—1914; Stimmen aus Maria-Laach)
och ”Études publiées par les pères de la
com-pagnie de Jésus” (1856 ff.). — Litt.: H.
Böh-mer, ”Die Jesuiten” (4:e uppl. 1921); A.
Ly-sander, ”Jesuiterna i Malmö” (1922); M.
Heim-bucher, ”Die Orden und Kongregationen der
katholischen Kirche”, 2 (3:e uppl. 1934, med
litt.-fört.); Hj. Holmquist, ”Luther, Loyola,
Calvin” (3:e uppl. 1926); L. Koch,
”Jesuiten-Lexikon” (1934); ”Index bibliographicus
Socie-tatis Jesu”, 1 ff. (1937 ff-).
Jesuitpulver, farm, med., se Kinabark.
Jesuitstil, ett förr mest i Tyskland brukat
namn på barockstilen. Jesuiterna voro de första,
som i större utsträckning byggde i barock,
varför denna stil ibland blev kallad j.
Jesus Kristus. lesüs är grek, form av
ara-meiska, Jèsüa, hebr. Jehosua (Josua). Kristus,
grek. Christo’s, återger aram. mesicha (messias),
”den smorde” (eg. ”Herrens smorde”),
beteckning för den av judarna väntade Davidsättling,
som skulle upprätta Gudsriket vid tidernas ända.
Från början blev ”Messias” brukad som titel
på den uppståndne J.; men på grekisk mark
och i grek, form, Christos, blev ordet tidigt ett
nomen proprium; redan Paulus skriver Jesus
Christos eller Christos Jesus i enlighet med
dåtidens vana att använda dubbelnamn.
Källor. Kännedomen om J. som historisk
person bygger h. o. h. på de tre första
evangelierna (”synoptikerna”). Fjärde evangeliet
innehåller möjl. en och annan enskild god
historisk tradition men tecknar som helhet en trons
idealbild av J. De apokryfiska evangelierna
äro utan allt historiskt värde. Den samtida
judiska och grekisk-romerska litteraturen
(Jo-sefos, talmudkällor, Plinius, Suetonius, Tacitus)
antingen tiger eller ger endast korta notiser,
som röja ytlig kännedom om den kristna
rörelsen. Markusevangeliet är den äldsta kända
sammanställningen av Jesu ord och gärningar,
sannolikt från tiden kort efter år 70. Vidare
kunna vi av Matteus- och Lukasevangelierna i
stora drag rekonstruera en t a 1 k ä 11 a
(Logia-källan), en större samling av Jesusord, som
tycks vara mycket gammal. Kunna vi på
grundval av denna talkälla göra oss en föreställning
om Jesu förkunnelse, så tillåter
Markusevangeliet oss icke att följa gången i hans
verksamhet, bortsett från vissa allmänna drag.
Författaren av Markusevangeliet har näml, grupperat
och ordnat de enskilda berättelserna eller
berättelsesamlingarna till ett helt, som utfyller
tiden från Döparens framträdande till Jesu
uppståndelse. Då Markus icke förfar efter
kro-nologiskt-historiska utan efter sakligt-litterära
principer, kan historikern icke bygga på
ordningsföljden eller sammanhanget i hans
framställning utan måste upplösa evangeliet i dess
grundbeståndsdelar, de enskilda berättelserna.
På så sätt få vi endast en rad ögonblicksbilder
från Jesu liv, bortsett från lidandeshistorien,
som röjer ett fastare sammanhang. Utom
Markusevangeliet och talkällan ha många
traditioner, som vi finna endast hos Matteus eller Lukas,
stort historiskt värde. Dock måste åtskilligt
utgallras såsom senare tradition.
Kronologi. Enl. evangelierna (Matt. 2: 1; Luk.
1:5) är J. född under Herodes den store, alltså,
senast år 4 före vår tideräkning. Närmare låter
sig tidpunkten ej fixeras; försök att
astronomiskt beräkna den stjärna, som omtalas i Matt.
2.2, 9, 10, stranda på berättelsens legendariska
karaktär. Lukas säger (3:23), att J. vid sitt
första framträdande var omkr. 30 år gammal,
och sätter (3: 1) början av Döparens
verksamhet till Tiberius’ 15 :e regeringsår, alltså 28
—29. Vi veta ej, om Lukas här stöder sig:
på god tradition eller om han bygger på egna
beräkningar; ej heller omtalas huru länge
Dö-paren predikat, då J. uppträdde offentligen; vi
kunna alltså endast tillmäta uppgiften relativt
värde. Jesu död måste falla mellan åren 28 och
35, näml, inom den period, då Pontius Pilatus
var prokurator i Judéen. Med ganska stor
sannolikhet kunna vi sätta Paulus’ vistelse i
Korint till år 51, apostlamötet i Jerusalem till
omkr. 48 och alltså Paulus’ omvändelse (17 år
förut, Gal. 1: 18; 2: 1) till omkr. 31. Efter alla,
dessa indicier torde åren 29—30 ifrågakomma
som tiden för Jesu verksamhet. Markus anger
som Jesu dödsdag fredagen den I5:e nisan,
Johannes däremot den 14 :e nisan, vilket datum
torde vara det rätta, enär det är osannolikt, att
Stora rådet skulle låtit avrätta J. på den stora,
festdagen den 15 :e nisan.
Historia. J. var hemmahörande i den lilla
staden Nasaret i s. Galiléen och tillhörde en
hantverkarfamilj; namnen på föräldrarna och
några syskon (Josef, Maria o. s. v.) äro
bevarade i den äldsta traditionen. Han anslöt sig
till väckelserörelsen kring Johannes Döparen;
enl. den evangeliska berättelsen blev hans dop
en kallelse ocb invigning till självständig
verksamhet som förkunnare av Gudsriket. I
motsats till Döparen vandrade han omkring i byarna
och städerna och predikade i hus och
synagogor. Hans stamkvarter tycks ha varit
Kaper-naum, men även i andra städer, t. ex. Korasin
och Betsaida, vistades han längre tid. Sina
lärjungar och anhängare vann han mest inom
de breda lagren av hantverkare och fiskare men
rörde sig i övrigt fritt i alla kretsar, varhelst
han fann genklang för sina ord om Gudsriket
och den nya rättfärdigheten. Botfärdiga
syndare tillsade han förlåtelse. Den folkliga
karaktären i hans framträdande visade sig såväl i
hans förkunnelse som i hans botande av
sjukdomar och av demonbesatthet. Folket ansåg
honom för en stor profet, men endast mindre
kretsar fattade innebörden av hans lära. De
religiösa ledarna intogo en alltmera fientlig
hållning, och även Herodes Antipas, landsfursten
i Galiléen, tycks ha ansett honom för en farlig
person. J. lämnade då sin offentliga
verksam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
