Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan (hertig av Östergötland) - Johan Kasimir (svensk hertig) - Johan (kurfurste av Brandenburg) - Johan Sigismund (kurfurste av Brandenburg) - Johan den orädde (hertig av Burgund) - Johan av Luxemburg (konung av Böhmen) - Johan utan land (konung av England) - Johan I (konung av Frankrike) - Johan II, den gode (konung av Frankrike) - Johan V av Armagnac (fransk feodalfurste) - Johan den milde (greve av Holstein-Kiel) - Johan (Hans) Adolf (hertig av Holstein-Plön) - Johan Kasimir (pfalzgreve av Pfalz-Zweibrücken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
Johan
460
sjuklig, stundom sinnesförvirrad. J. var en blid
personlighet, men ohälsa bröt hans kraft, och
hertigdömet vansköttes under hans senare år. —
Litt.: F. Lindberg, ”Hertig J. av Östergötland
och hans furstendöme” (i Hist. Tidskr., 1941).
5) Johan Kasimir, hertig (1589—1652),
se nedan Pfalz-Zweibrücken.
Brandenburg. 1) Johan (ty. Johann),
kurfurste (d. 1499), på grund av sin färdighet i
latin kallad Cicero, regerade från 1486. Han
var klok och sparsam, känd som främjare av
humanistiska studier.
2) Johan Sigismund, kurfurste (1572—
1619), reg. från 1608, förvärvade 1614
hertigdömet Kleve och grevskapen Mark och
Ravens-berg samt 1618 genom arv efter sin svärfar,
Albrekt Fredrik, dennes hertigdöme Ostpreussen.
Han var svag och osjälvständig, övergick 1613
till calvinismen och kom då i spänt
förhållande till sina luterska undersåtar. Av J:s döttrar
blev Maria Eleonora g. m. Gustav II Adolf och
Katarina med Bethlen Gäbor.
Burgund. Johan den orädde (fr. Jean
sans peur), hertig (d. 1419), son till Filip den
djärve. J. blev ledare för ungerska korståget
1396. Han blev hertig 1404. J. var en av
huvudledarna i Frankrike under den sinnessjuke Karl
VI :s svaga regering och bekämpade sin kusin
Ludvig av Orléans, som lönnmördades 1407. J.
slöt sig till engelsmännen för att bekämpa
orlean-ska partiet (les armagnacs). Genom förräderi
erövrade han Paris 1418. Av ängslan för
engelsmännens framsteg sökte J. närma sig dauphin
Karl (sedan Karl VII) genom ett möte på bron
i Montereau sept. 1419. Utan Karls vilja
mördade en av hans följeslagare där J.
Böhmen. Johan (tjeck. Jan) av
Luxemburg, konung (1296—1346). Han var son till
kejsar Henrik VII och blev 1311 konung av
Böhmen. Han återställde snart ordningen där
men försummade sedan Böhmen för krig i
främmande land, mot Polen, Bayern, Litauen o. s. v.
J. stupade vid Crécy 1346 i strid mot
engelsmännen.
England. Johan utan land (eng. John
Lackland), konung (1167—1216), yngste son till
Henrik II. J. deltog i upproren mot fadern, och
konspirerade synnerligen lömskt mot brodern
Rikard Lejonhjärta, då denne befann sig på
korståg och i fångenskap utomlands. Likväl utsåg
Rikard honom till tronföljare, och 1199 valdes
J. till konung av stormännen, ehuru hans äldste
bror Gottfrids son Artur var närmare till
tronen. Om J :s regering och hans strid med
Englands baroner, vilken ledde till utfärdandet av
Magna charta, se England, sp. 704. J. var g. m.
1) Hawisa av Gloucester, från vilken han skilde
sig 1200, och 2) Isabella av Angoulème. Hans
dotter Isabella blev g. m. kejsar Fredrik II. —
Litt.: Kate Norgate, ”John Lackland” (1902).
Frankrike. 1) Johan (fr. Jean) I, konung,
son till Ludvig X, föddes 1316 efter faderns död,
blev enl. gällande tronföljdsordning automatiskt
konung men dog efter 7 dagar.
2) Johan II, den gode, Jean le bon,
ko
nung (1319—64), son till Filip VI (av Valois).
Han tillträdde regeringen 1350 under
hundraårskrigets svåra förhållanden; själv var han
tapper, med stark hederskänsla men trångsynt. Vid
Poitiers blev J. tillfångatagen av engelsmännen
(1356) och frigavs först efter den hårda freden
i Brétigny 1360. Även J:s sista år voro
olyckliga för landet, som bl. a. härjades av rövarband.
Han förlänade 1363 Burgund till sin son Filip
(den djärve). Då en av J:s söner, kvarlämnad
i England som gisslan, hade rymt, begav sig J.
i hans ställe dit och dog i London.
3) Johan V av Armagna c, feodalfurste
(d. 1473). Han deltog i den mot Ludvig XI
bildade ligan 1465 och hörde även i
fortsättningen till de mest svårhanterliga herrarna. Då
Ludvig XI upptog kampen mot feodalherrarna, vände
han sig 1472 mot J. Dennes fästning Lectoure
måste kapitulera 1473, och J. själv dödades.
Holstein-Kiel. Johan den milde, greve
(d. I359)- Han var halvbror till danske
konungen Kristofer II, medverkade 1326 till
dennes fördrivande, fick av hertig Valdemar Femern
i län samt Lolland och Falster i pant, innehade
från 1329 även Själland och Skåne i pant. J.
var sålunda herre över hela östra Danmark,
medan hans kusin greve Gerhard innehade det
västra. Skåningarna gåvo sig 1332 under svenske
konungen Magnus Eriksson, som köpte J :s
panträtt, och efter Valdemar Atterdags
tronbestig-ning (1340) förlorade J. även de andra danska
besittningarna utom Femern.
Holstein-Plön. Johan (Hans) Adolf,
hertig (1634—1704), blev, efter att ha deltagit i
krigen mot turkarna och fransmännen, 1676 dansk
över fältmarskalk och s. å. president i
krigskollegiet. Ivrig tillskyndare av kriget med Sverige,
tog J. en väsentlig del i Griffenfelds störtande
och förde befälet över den danska hären vid
dess landstigning i Skåne. De stora danska
framgångarna där voro till stor del J:s förtjänst. På
hösten nedlade J. på gr. av misshälligheter med
konungen befälet, ehuru han ännu länge kvarstod
i dansk tjänst. Senare blev han nederländsk
fältmarskalk.
Pfalz-Zweibrücken. Johan (ty. Johann) K
a-simir, pfalzgreve (1589—1652), stamfader för
huset Pfalz-Zweibrücken i Sverige, yngste son
till Johan I av Pfalz-Zweibrücken. Då
pfalz-grevskapet efter faderns död (1604) delades, fick
J. det lilla
furstendö-met Kleeburg i Elsass.
Han begav sig 1613
till Sverige, där han
efter några
svårigheter, framkallade av
hans reformerta tro,
1615 blev förmäld med
den 5 år äldre
Katarina, Karl IX :s dotter.
Först i slutet av 1617
foro de nygifta till
Kleeburg. 1622 följde
J. med sin familj
Gustav Adolfs inbjudan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
