Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599 Judar 600
medförde föga ändringar i fråga om j :s
ställning. Under den seleukidiska härskarätten
behandlades j. länge väl, och många uppmuntrades
medelst privilegier att slå sig ned i Mindre
Asiens städer. Men ett bakslag kom under
An-tiochos Epifanes (reg. 175—163), vars försök
att påtvinga j. grekiska kultformer ledde till
mackabéernas uppror. Palestinas j.
lyckades göra sig fria, och under nära ett sekel
förblev nu Judalandet ett självständigt rike under
mackabéerna såsom prästkonungar. Från den
senare mackabéertiden förskriver sig uppkomsten
av fariséernas över lagens åtlydnad
ängsligt vakande, mot kungamakten och
prästerskapet fientligt sinnade riktning, medan de kretsar,
som stodo den kungliga prästsläkten nära, fingo
namnet sadducéer. I de inre striderna
inblandade sig slutligen romarna under Pompeius,
och Judalandet blev fr. o. m. 63 ett lydrike under
Rom.
Vid denna tid utgjorde Palestinajudarna blott
en mindre del av den judiska nationen. Utanför
Palestina hade j. viktiga bosättningsområden i
Mesopotamien, Egypten, Syrien och Mindre
Asien. I den mån de tre sistnämnda länderna
indrogos i Romerska riket, främjades j :s spridning
jämväl till Västerlandet. Vid Kr. f. beräknas det
samlade antalet j. till omkr. 4 mill. Delvis
berodde den stora antalsökningen på en intensiv
religiös propaganda.
Caesar gynnade j., och under kampen mot
Pompeius i Orienten kunde han räkna på dem som
ett viktigt stöd. Härunder lyckades A n t i p
a-t r o s, en man av j udisk-edomitisk härkomst, bli
romersk ståthållare i Palestina, och hans son
Herodes förstod att skaffa sig
kungavärdig-heten (37—4 f. Kr.). Efter hans död delades
riket mellan hans söner, men redan 6 e. Kr.
blev den äldste, Archelaos, avsatt, och
Ju-déen och Samarien ombildades då till en romersk
provins med en prokurator i spetsen. För kort
tid förenades Palestinas hela område under
Herodes’ sonson A g r i p p a (reg. 37—44) såsom
lydkonung, men efter honom följde återigen
pen-ningutpressande romerska ståthållare. 66 e. Kr.
utbröt öppet uppror mot Rom, vilket stäcktes av
Titus genom Jerusalems erövring och templets
förstöring 70 e. Kr., varefter Judéen
förvandlades till kejserlig provins. Hadrianus förbjöd
omskärelsen, vilket ledde till uppror i Palestina,
132, under den såsom Messias uppträdande B a
r-Kochbas ledning. Efter blodiga strider bröts
j :s motstånd 135. Judéen befolkades av hedniska
kolonister.
Nedslåendet av Bar-Kochbas uppror bildar
epok i j :s historia i så måtto, att deras
proselytverksamhet hädanefter var stäckt, så långt
romarriket sträckte sig. Judendomen förvandlades
alltmer till en avstängdhetens och den detaljerade
laguppfyllelsens religion. Sedan Konstantin den
store 323 gjort kristendomen till statsreligion,
utfärdades allahanda undantagslagar för j.
Kyrkomötena förbjödo j. att göra proselyter, att ingå
äktenskap med kristna, att inneha statsämbeten,
att bygga nya synagogor o. s. v. Biskop Kyrillos
lät 415 fördriva 100,000 j. från Alexandria, och
200 år senare skall västgöternas konung ha
tvångsdöpt ett lika stort antal. J:s kulturella
och religiösa centrum, som efter Jerusalems fall
varit Jabne och senare (till omkr. 425) Tiberias,
säte för överdomstolen (synhedrion) och
patriarken (nast), flyttades efter hand till Mesopotamien,
där j. styrdes av en egen ”exilfurste” och där
under förra hälften av 200-talet en högsk.
grundats. Efter en tid av förföljelse från de
härskande perserna blevo j. under arabernas välde åter
gynnade. Exilfursten blev ett slags länsherre
under kalifen och fick sitt säte i Bagdad. De
babyloniska högsk. i Sura och Pumbedita erhöllo
utvidgade privilegier, och deras ledare, gaon,
förblev ända till omkr. 1040 j :s andliga överhuvud.
J. i landet voro bönder och hantverkare, men
folkbildningen stod mycket högt. De judiska
lärde utövade en betydande litterär verksamhet.
I det av araberna erövrade Spanien hade j. länge
en tryggad ställning, tills på uoo-talet de
fanatiska almohaderna igångsatte förföljelser, vilka
föranledde en mängd j. att fly till de kristna
spanska kungarikena i n. De europeiska j :s
rättsförhållanden under medeltiden förete växlingar
från land till land; i Medelhavsländerna, där j.
bott sedan antiken och där de mestadels voro
hantverkare (i synnerhet sidenvävare och
färgare), räknades de oftast som medborgare av
avvikande religion, medan de i Tyskland, dit de oftast
kommit såsom affärsidkare och ockrare,
räknades som främlingar. Regeln om j :s avskiljande
från den övriga befolkningen genom särskild
dräkt infördes i Europa först genom beslut på
Laterankonsiliet 1215.
På 1300-talet inbröt för j. en tid av olyckor.
Deras viktigaste bebyggelsecentrum,
Mesopotamien, ödelädes av Timurs mongolhorder; i
Spanien tvungos stora skaror 1391 genom våldsamma
förföljelser att låta döpa sig; i Frankrike
behandlades de av kungarna som utpressningsobjekt,
i det att de flera gånger utvisades, åter inkallades
och ånyo utvisades, sista gången 1394; i
Tyskland föranledde digerdöden, som folkfantasien
trodde vara anordnad av j. för att förgöra
kristenheten, massnedslaktningar av den judiska
befolkningen, varvid väldiga skaror flydde till
Polen. Detta land, som genom föreningen med
Ukraina förut hade en talrik judisk befolkning,
delvis härledande sig från khazarväldets tid,
utvecklade sig alltmer till j :s viktigaste hemland;
de från Tyskland flyktade medförde till Polen
sitt tyska språk, och detta, ”judetyskan” el.
”jiddisch” (se d. o.), har bibehållit sig hos de polska
j. J. i Spanien, vilka under den senare medeltiden
voro de kulturellt högststående, drabbades 1492 av
ett utvisningsdekret, som ledde till utvandring av
200,000 j., mest till Nordafrika och Turkiet,
dit de medförde sitt spanska språk, vilket de
alltsedan dess bevarat i dessa länder, samt även,
fast i mindre utsträckning, till n. Italien. I
Portugal påbjöd 1497 Manoel den store tvångsdop
av hela den judiska befolkningen. Med de sålunda
tillkomna namnkristnas (m arranernas)
disciplinerande till rätt tro hade kyrkan senare under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
