Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Jugoslavien
626
förinnan förpassats ur landet. I Belgrad rådde
emellertid stark jäsning, en militärkupp företogs
28A, Cvetkovic häktades, och prins Paul lämnade
J. Den unge Peter II utfärdade en proklamation,
enl. vilken han själv övertog regeringen. Till
konseljpresident utsågs den serbiske generalen D.
Simovic, och kroaten Macek ingick i hans ministär.
Simovic förklarade J. neutralt, och
Tremakts-pakten ratificerades icke. På gr. av denna
vändning beslöt Tyskland, som förberedde krig mot
Grekland, att även angripa J. Utan
krigsförklaring inledde Tyskland och Italien anfallet 6/i s. å.
Samma dag offentliggjordes en vänskapspakt
mellan J. och Sovjetunionen, som dock icke
inverkade på de följ, händelserna. Ehuru
förklarat som öppen stad, flygbombades Belgrad
häftigt. J :s armé hade blott delvis hunnit
mobiliseras. I Kroatien fanns en stor femtekolonn,
beredd till samarbete med axelmakterna. Det
farligaste tyska angreppet kom från bulgarisk mark
och ledde snabbt till att J :s förbindelser med
Grekland avbrötos. 10/4 proklamerade en
pensionerad överstelöjtnant Kvaternik under självtagen
generalstitel i Zagrebs radio Kroatiens
självständighet; följ, dag anlände rebellen A. Pavelic
från Italien och lät utropa sig till ledare
(poglav-nik) med ustasj arörelsen som statsbärande parti.
Samma dag inträngde ungerska trupper i J. trots
gällande vänskapsfördrag. Denna ”dolkstöt” och
det kroatiska upproret bidrogo till att de
jugoslaviska trupperna i n. hastigt upplöstes.
Italienarna besatte Ljubljana och kroatiska och
dal-matiska kusten samt upprättade samband med
tyskarna på sydfronten. Belgrad besattes 13/4 av
tyskarna. 14/4 nedlade Simovic överbefälet, och
följ, dag lämnade konung Peter jämte regeringen
landet per flyg. J :s armé kapitulerade 17/4. —
Axelmakterna upplöste staten J. Bosnien och
Hercegovina införlivades med Kroatien, som enl.
ett 18/5 s. å. i Rom undertecknat avtal skulle bli
italienskt lydrike med prins Aimone, hertig av
Spoleto, som konung under namnet Tomislav.
Tyskarna ockuperade det centrala Serbien, där
general M. Nedic i aug. s. å. upprättade en
vasallregering. Större delen av Dalmatien och v.
Slovenien införlivades direkt med Italien.
Tyskland annekterade ö. Slovenien. Ungern återfick
Backa samt v. Banatet. Sydserbien (n.
Make-donien) överlämnades som ockupationszon till
Bulgarien. Montenegro skulle bli ett nominellt
självständigt kungadöme under italienskt skydd; men
varken italienare el. tyskar lyckades under
längre tid få fast grepp om detta land. Gerillakrig
mot inkräktarna började omedelbart efter
kapitulationen. I v. Serbien, Bosnien, Hercegovina och
Montenegro samlades friskaror av överste D.
Mihailovic, som under sommaren och hösten s. å.
uppnådde avsevärda framgångar. Hans styrkor
kallades cetniker. Mihailovié intog politiskt den
traditionella serbiska centralistiska ståndpunkten,
förhöll sig lojal mot exilregeringen och
utnämndes senare av denna till general och
krigsminister. Redan i slutet av 1941 försvagades dock
hans ställning, dels i strider med tyskarna, dels
på gr. av att en urspr. kroatisk motståndsrörelse
under ledning av kommunisten Josip Broz med
pseud. Tito började ta uppsving. Vissa försök
till försoning mellan de två frihetsledarna
misslyckades, och motsättningen ledde till blodig
in-bördesfejd mellan cetnikerna och Titos
antimo-narkistiska vänsterpartisaner. Fr. o. m.
sommaren 1942 spelade Tito den största rollen i
motståndsrörelsen. Partisanområdena utvidgades
tidvis men sammankrympte flera gånger starkt. Tito
lyckades dock täml. konstant hålla bergsområden
från s. Serbien och Montenegro genom
Hercegovina och Bosnien till trakterna s. om Zagreb.
I nov. 1942 bildade partisanerna i Bihac i
Bosnien ett s. k. an ti fascistiskt råd (AVNOJ). Då
Bihac i jan. 1943 åter gick förlorat till tyskarna,
blev Jajce i v. Bosnien i stället huvudort. Efter
Italiens kapitulation i sept. s. å. tilltogo striderna
i J. Tito fick alltmer stöd av England, som
tidigare hade gynnat Mihailovic. Vid
sammanbrottet 1941 hade konung Peter jämte regeringen
via Främre Orienten begivit sig till London.
Omedelbart efter Italiens kapitulation flyttade
Peter och exilregeringen till Kairo för att i detta
viktiga skede vara närmare hemlandet. Konungen
höll alltjämt på Mihailovic, och vissa
förhandlingar med Tito i okt. s. å. misslyckades. Vid
en konferens i Jajce i dec. s. å. förklarades
AVNOJ som provisoriskt parlament och valde ett
presidium. Detta utsåg i sin tur en
nationalkommitté (befrielseutskottet), som blev
provisorisk regering. Tito var självskriven ledare, och
då han formellt valdes till posten, utnämndes han
samtidigt till marskalk. Partisanrörelsen, som
bl. a. med brittisk hjälp nu utvecklades till en
reguljär armé, fick officiellt namnet Narodna
oswoboditelni front (Nationella befrielsefronten),
en beteckning, som t. v. dolde kärngruppens
kommunistiska karaktär. Vid mötet i Jajce beslöts
vidare, att J. efter kriget skulle få ett genomfört
federativt statsskick. Peter, som i samband med
sitt giftermål återvände till London i mars 1944,
såg sig nödsakad att försöka komma till en
uppgörelse med den allt starkare Tito. Kraftiga
påtryckningar av Churchills regering verkade i
samma riktning. I juni s. å. lät Peter kroaten
I. Subasic träda i spetsen för exilregeringen och
sände honom till J. i hopp om att kunna rädda
monarkien genom en överenskommelse med Tito.
Ett avtal träffades, enl. vilket Peter övergav
Mihailovic och erkände Tito som överbefälhavare.
Konungen lovade att icke återvända till J., förrän
landet hade befriats och frågan om statsskicket
hade avgjorts genom folkomröstning. I juli s. å.
ombildade Subasic exilregeringen i Kairo och
upptog 2 representanter för Tito. — Smärre
brittiska styrkor hade redan i febr. s. å. militärt
samverkat med partisanerna på de dalmatiska
öarna, men det blev ryssarna, som i större antal
ryckte, in i J. via Rumänien och Bulgarien på
hösten s. å. Jugoslaviska och ryska trupper
in-togo tillsammans Belgrad 2O/io. Vid denna tid
hade Mihailovic åter trätt i aktion och
bekämpade tyskarna på flera ställen, men fiendskapen
mellan cetniker och titopartisaner bestod. Subasic
sammanträffade kort före Belgrads befrielse med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
