Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
693
Järn och stål
694
brottytans färg kallas vitt.
Det är hårt och slitstarkt
och har en viss användning
i form av s. k. kokillhärdat
gjutgods. Vid långsammare
svalning utskiljes grafit, och
brottet blir grått, vilket är
det vanliga för gjutjärn.
Ki-sel påskyndar
grafitutskilj-ningen, varför gjutjärnet
vanl. håller i—3 ®/o kisel.
För att få gjutjärnet mera
tunnflutet, varvid det bättre
fyller gjutformen, vill man
ofta ha relativt hög
fosforhalt, upp till 1 Vo. Ingen
principiell skillnad finns
mellan tackjärn och gjutjärn,
utan det är framställningssätt
och användning, som betinga
benämningarna. Tackjärnet
är produkten från
masugnarna, som förädlas vidare i
stålverk och gjuterier.
Gjutjärnet framställes i
kupolugn el. elektrisk ugn ur tackjärn och skrot,
varefter det gjutes till färdigprodukter.
Stålen. Här nedan följer en allmän
översikt över stålen, spec. med hänsyn till
legerings-halten. Mycket låg halt av legeringsämnen har
det i martinugn framställda armcojärnet, som
utgör nästan rent järn. Även välljärnet har låga
halter av andra ämnen än jäm men innehåller
ganska mycket slagg. I den stora gruppen
ole-gerade stål märkas de allmänna
konstruktions-stålen (handelsjärn enl. tidigare beteckning),
som ha låg kolhalt och användas vid hus-,
bro-och fartygsbyggnader m. m., vidare
tryckkärls-stål, stål för nit, skruv, bult och kätting, vissa
maskinstål, fjäderstål och verktygsstål. För mera
kvalificerade ändamål tillgriper man vanl.
låg-legerade stål, som genom en låg legerinsgtillsats
fått vissa egenskaper förbättrade. Så ge t. ex.
även små halter av ett el. flera av ämnena krom,
nickel, volfram, vanadin och molybden bättre
härdningsegenskaper hos stålet. En låg halt av
koppar ökar under vissa förhållanden
korrosionsmotståndet hos konstruktionsstål. Svavel- el.
blytillsats göra stål mera lättbearbetade i
automatmaskiner. Många sätthärdnings- och
seghärd-ningsstål, nitrerstålen, automatstålen, de flesta
fjäderstålen samt vissa verktygsstål höra bl. a.
till denna grupp av stål.
Om sammanlagda halten av legeringsämnen
överstiger 5 å 6 °/o, brukar man benämna stålen
höglegerade el. specialstål. Bland dessa märkas
de rostfria stålen med hög halt av krom och
stundom även av nickel (t. ex. 18-8-stål), vidare
värmebeständigt stål med ännu högre krom- och
nickelhalter, slitstarkt stål med hög manganhalt
(hadfieldstål), stål för verktyg för
maskinbearbetning (snabbstål) med höga krom-, volfram-,
vanadin- och stundom molybden- el.
kobolthalter, magnetstål för permanenta magneter med
höga halter av främst volfram, krom och kobolt.
Fig. 4. Bläster- el. osmundugn enl. teckning av bergmästare Lars Schultze 1732.
T. v. ser man röstningen av myrmalmen, i mitten själva ugnen med en man,
som sätter upp malm och ved, och en kvinna, som trampar blästern, under det
hon spinner lin. T. h. håller en man på att klyva en c:a 20 kg tung järnklump
från en föregående smältning i två halvor, som hänga ihop nedtill, den
typiska ”osmunden”.
Historik. Konsten att framställa järn ur malm
har bevisligen varit känd sedan omkr. 1300 f. Kr.,
då järnframställning omnämnes i ett brev från
hettitkonungen Chattusilis III till Ramses II.
Äldre fynd av järnföremål äro visserligen kända,
bl. a. från Kreta omkr. 1500 f. Kr., men dessa
föremål äro möjl. tillverkade av meteorjärn. I
Sverige äro fynd av jämföremål kända från
omkr. 900 f. Kr., men dessa äro med all
säkerhet av utländskt urspruhg. Intill omkr. 400 f. Kr.
äro svenska fynd sällsynta, och jämet användes
som en ädelmetall till smycken. Från denna tid
börja de att uppträda allmännare, vilket talar
för att man då börjat en inhemsk tillverkning,
grundad på egna malmfyndigheter. De första
ugnarna för järnframställning utgjordes endast
av en grund, med lera el. sten inklädd grop i
marken, i vilken bergmalm el., särsk. i Sverige,
myrmalm upphettades med ved el. träkol och
reducerades utan smältning. Man fick på detta
sätt små klumpar av starkt slaggbemängt järn,
som genom upprepad upphettning och hamring
hopsmiddes till en för vapen och verktyg
användbar produkt, dock givetvis med mycket
ojämna egenskaper. De äldsta ugnarna drevos med
naturligt drag. Genom införande av bläster, först
driven för hand el. med trampverk, senare med
vattenkraft, fick man en kraftigare upphettning,
större produktionsförmåga och ett renare järn.
Man ökade också ugnarnas storlek och murade
dem över marken, ofta i en kista av stockar.
I Sverige utvecklades på detta sätt den s. k.
bläster- el. osmundugnen, som på sina
håll användes ännu in på 1800-talet (fig. 4). Ett
högre utvecklingsstadium bilda
styckugnar-n a, ett slags låga schaktugnar, som började
användas i Steiermark, sannolikt omkr. 1200.
Alltjämt framställdes dock endast järn med låg
kolhalt. Man visste emellertid, att man genom att
låta järnet kvarstanna i ugnen under fortsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
