Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kardioid - Kardiospasm - Kardis - Kardit, karditis - Kardning - Kardon - Kardtistel - Karduan (korduan) - Kardull - Kardus - Kareby - Karelare - Karelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Kardioid—Karelen
940
Kardioid (av grek, kardia, hjärta), mat. Om
en cirkel rullar utanpå en annan lika stor cirkel,
beskriver en punkt på den förstnämndas periferi
en hjärtformig kroklinje, benämnd kardioid.
Kardiospa’sm, kramp i övre magmunnen
(grek, kardi’d), förekommer vid en del med ökad
nervös retbarhet förenade magsjukdomar.
Kardis (estn. Kär de), gods i Laius socken,
Estland, 54 km n. v. om Dorpat. I K. slöts 21
juni 1661 mellan Sverige och Ryssland en fred,
som huvudsakligen stadfäste Stolbovofreden.
Kardit, k a r d i t i s (av grek, kar di’a, hjärta),
en inflammatorisk förändring i hjärtat. Man
skiljer på p e r i k a r d i t, inflammation av hjärtats
yttre beklädande hinna (pericardium),
endo-kardit, inflammation av den inre hinnan
(en-dokardium), och myokardit, inflammation i
hjärtmuskeln. Se vidare Hjärtsjukdomar.
Kardning, behandling av ull, bomull o. dyl.
spånadsämnen för att utreda och rätlägga de
hop-tovade fibrerna, innan de spinnas till garn. Förr
skedde k. för hand med två kardor,
rektangulära, skaftförsedda träplattor, på ena sidan
klädda med läderbitar, tätt besatta med
krokböj-da, styva ståltrådar. Numera sker k. mest med
kardmaskin, och ehuru grundprincipen är
densamma som förr, sitter kardnocken nu på
breda läder- el. gummivävband, fästade dels runt om
en stor cylinder, dels omkring ett antal parvis
sittande valsar, de grövre arbetsvalsarna och de
tunnare vändarvalsarna, som bearbeta materialet
genom att rotera mot varandra och cylindern.
Ullen bildar en allt finare och lättare massa, som
slutl. av en grövre vals sopas ut och gripes av
en ny cylinder, peigneuren el. kamvalsen, från
vilken den av en hastigt arbetande kam föres ut
och rullas upp på en stor trumma. Proceduren
upprepas på tre ung. snarlika maskiner, som
åstadkomma allt finare k. Till slut skäres ull-,
resp, vaddbandet upp i strängar, som spinnas till
garn. — Litt.: S. T. Kjellberg, ”Ull och ylle”
(1943). _
Kardön, bot., se Kronärtskocka.
Kardtistel, Di’psacus, släkte bland
väddväxter-na (Dipsacaceae), med fjällen på blomfästet långa,
spetsiga och styva. Blomhuvudena av D.
fullo-num (från s. v. Europa; odlad i varmare länder)
nyttjas till kardor för appretering av kläde. D.
pilosus finns förvildad i s. och mellersta Sverige.
Karduän (kor du än), ett slags logarvat
läder, urspr. från Cördoba; därav namnet. —
Karduansmakare, arbetare i karduan.
Kardull, finhårig, kort, krusig ull, lämplig för
tillverkning av valkade tyger.
Kardüs, omslag kring ett paket tobak m. m.;
även själva paketet. Det brännbara hölje, som
stundom innesluter krutladdningen till ett
eldvapen, är vanl. tyg, kardustyg, vävt av
silke, ylle el. spunnen nitrocellulosa. K. med
hölje av ett slags celluloid förekomma även, t.ex.
vid granatkastare. — Karduspapper, ett
slags brunt omslagspapper.
Kareby, socken i Bohus län, Inlands Södre
härad, n. v. om Kungälv; 35,73 km2; 958 inv.
(1952). K. är av ”västkustnatur” med uppodlade
dalslätter mellan låga, delvis kala bergshöjder.
1,199 har åker. Kyrkan härstammar huvudsaki.
från 1672 och 1720-talet. Tornet tillkom 1683.
Ingår i K. och Romelanda pastorat i Göteborgs
stift, Älvsyssels s. kontrakt; tillhör
storkommunen Romelanda.
Karèlare, östersjöfinsk folkstam, som trol.
under de första årh. av vår tideräkning spred sig
från Estland till trakterna kring innersta delen
av Finska viken och därifrån under det första
årtusendet v. och n. om Ladoga och utmed Vita
havets västkust ända till Kolahalvön. Enl. den
isländska Egilssagan uppträdde väpnade karelska
skattkrävarskaror i Lappland på Harald
Hårfa-gers tid. De redan vid samma tid namnkunniga
bj armarna voro utan tvivel k. Ännu i
början av 1200-talet synes Karelen ha utgjort en
stat för sig, men redan före årh:s mitt började
Finland och Novgorod att kämpa om landet. 1323
delades Karelen mellan Sverige-Finland och
Novgorod. Genom fredsslutet i Stolbovo 1617
utökades Sverige-Finlands del med ett område, där
befolkningen redan var rotfäst i sin
rysk-orto-doxa trosbekännelse. För att undgå den nya
överhetens påträngande omvändelsenit flyttade
en icke ringa del av denna befolkning över till
Ryssland, framför allt till guv. Tver. De
övergivna hemmanen togos i regel om hand av
västerifrån inflyttade finnar. Detta har fått till
följd, att i det finska landskapet Karelen den
karelska stammens språk har fortlevat endast
i Salmis härad n. om Ladoga. I våra dagar
nyttjas ordet k. företrädesvis dels om invånarna
i det finländska landskapet Karelen (vars s. ö.
hälft avträddes till Ryssland 1721, 1940 och 1944),
oberoende av modersmål, dels om den
finsktalande (el. noggrannare uttryckt karelsktalande)
befolkningen i den autonoma Karelsk-finska
rådsrepubliken (vid pass 100,000) och deras
annorstädes i Ryssland, huvudsaki. i Tver-trakten,
boende närmaste stamfränder (vid pass 150,000).
— Karelska språket är ett
sammanfattande namn på de av den karelska folkstammens
ättlingar talade munarterna, som föga avvika
från andra finska dialekter annat än såtillvida,
som ordskatten är mer el. mindre uppblandad
med ryska lån. I språkvetenskapliga
framställningar plägar man med olonetsiska beteckna
den av ryskan icke endast i fråga om ordskatten
utan jämväl i någon mån i fråga om ljudskicket
påverkade dialekt, som talas i s.ö. delen av
republiken i fråga. De episka dikter, som ligga
till grund för Lönnrots Kalevala, ha bevarats
och upptecknas i en karelsk språkform, som av
Lönnrot normaliserades och jämkades till något
större likhet med högfinskan.
Karelen (fi. Karjala, i isl. 1200-talstexter
Kir-jälaland, i äldre ry. Korela, numera Karelija,
namnets härledning omtvistad). 1) Benämning
på delar av Finland och Sovjetunionen. Namnet
K. har brukats i flera, sinsemellan icke helt
kongruenta betydelser. Genom freden i Nöteborg
1323 bekräftades Sveriges överhöghet över de
västligaste ”karelska gislalagen”, Jääskis,
Äyrä-pää och Savolax; av dessa betraktades det sistn.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
