Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karibiska unionen - Karibo - Karien - Karies - Karikal - Karikatyr - Karikera - Karin (Katarina) Månsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
945
Karibo—Karin Månsdotter
946
minion of the Commonwealth, en ny statsbildning
inom britt, samväldet, avsedd att sanktioneras
våren 1953; är planerad att omfatta dels britt.
Honduras och britt. Guayana på fastlandet, dels
en mängd öar mellan Syd- och Mellanamerika
i Karibiska havet, främst Jamaica, vidare
ögrupperna Barbadosöarna, Leewardöarna,
Windward-öarna, Trinidad och Tobago m. fl.
Käribo, zool. (av eng. cariboo, ren), se Ren.
Kärien (grek. Kari’a, lat. Cäria), det antika
namnet på det s. v. kustlandskapet i Mindre
Asien, mellan Lydien, Frygien och Lykien.
Käre r n a (grek. ka’res) sägas en gång ha
behärskat havet och innehaft Kykladerna. Vilken
ras de tillhört är ovisst. Karerna betvungos av
lyderna och 545 f. Kr. av perserna men stodo
under egna härskare. En av dem, Mausollos
(reg. 377—353), vann betydande makt. Efter
Alexander den store var K. ett tvistefrö mellan
seleukider och ptolemaier; det förenades 129
f. Kr. med romerska provinsen Asia.
Karies (lat. ca’ries, murkenhet), en lokal
förstörelseprocess i benvävnad el. tänder. K. i b
en-väv n a d är en lokal, kroniskt fortskridande
inflammation, varigenom denna vävnad småningom
nedsmältes och förstöres. Utgår processen från
benhinnan, uppkommer en ytkaries (benusur);
utgår den från benets centrala delar, från
benmärgen, uppkommer en central k. med utbildning,
av benhålor. Benkaries framkallas ofta av
vanliga varbakterier, ofta äro emellertid också
tuberkulos, syfilis och strålsvamp orsaken. — K.
i tänder består i huvudsak av en lokal
urkalk-ning och nersmältning av tandsubstansen och
uppträder först i emaljen, sedan också i dentinet
(jfr Tandröta).
Kärikal, fransk besittning på s. ö. kusten av
Främre Indien, hörande till Franska Indien; 135
km2, 70,500 inv. Staden Karikal (23,000 inv.)
har förbindelse med det indiska järnvägsnätet.
Livlig handel med Ceylon och Malackahalvön.
Karikatyr (fr. caricature), skämtsamt
överdriven skildring, särskilt om sådana i teckning,
gravyr, målning el. skulptur. Den konstnärliga k.
ser sin väsentligaste uppgift i framhävandet av
det för en viss verklighet karakteristiska, det
må vara i yttre el. inre avseende. K. har varit
ett flitigt anlitat vapen i konflikter av politisk,
social och religiös art.
K. har funnits alltifrån det gamla Egyptens
tid till våra dagar och hos alla kulturfolk.
Under medeltiden möter man ofta k. i djursagans
gestalt. Under reformationstiden anlitas
vrångbilden ivrigt av både anhängare av och
motståndare till den nya läran. Flera av den italienska
renässansens mästare ha tecknat k., t. ex. L. da
Vinci och Tizian. I Nederländerna frodades
under 1500-talet en folkligt frisk karikatyrkonst,
främst företrädd av P. Brueghel d. ä. 1600-talets
ypperste mästare på k:s område var lothringaren
Jacques Callot. 1700-talets bästa verk inom
området präglas av ett skarpt satiriskt syfte och
en besk humor, t. ex. hos engelsmannen W.
Ho-garth. Lika betecknande som Hogarth är för
det engelska 1700-talslynnet, lika fullödigt
re
presenterar spanjoren F. Goya sitt land och sin
tid. Med 1800-talet inskränkes k:s område ej
mer till det grafiska flygbladet utan omfattar
en periodisk press, spridd i massupplagor bland
alla samhällsklasser. Den störste av de
karikatyrkonstnärer, som ställt sin begåvning i de
politiska och sociala idéernas tjänst, är den
geniale H. Daumier. Hans k. utgåvos i
tidningarna La Caricature och Le Charivari samt i
lösa blad. Till k:s område kunna också räknas
vissa teckningar av P. Gavarni. Av senare
karikatyrkonstnärer i Frankrike böra nämnas J.
L. Forain, Caran d’Ache och A. Th. Steinlen.
Den engelska karikatyrkonsten under 1800-talet
inledes av J. Gillray och Th. Rowlandson, båda
med starkt sinne för det drastiska, vilket även
kännetecknar deras närmaste efterföljare, G.
Cruikshank. I tidningen Punch (uppsatt 1841)
ha bl. a. J. Leech, Ch. Keene och Phil May
medarbetat. I Tyskland hade k. under 1800-talet sitt
högkvarter i Fliegende Blätter och
Simplicis-simus, den senare med tecknare som Th. Th.
Heine, E. Thöny, B. Paul, R. Wilke och O.
Gulbransson.
Av de skandinaviska länderna är det eg.
Sverige, som har att uppvisa en egenartad skola
av karikatyrister. Man bör påminna om Sergels
och K. A. Ehrensvärds groteska ritningar. Men
först Albert Engström skapade en individuellt
färgad men samtidigt äktsvensk skämtbild. Bland
svenska skämttecknare märkas även K.
Stangenberg, O. Andersson, G. Chatham, O. Jacobsson,
C. Jacobson och I. Starkenberg.
Litt.: J. Champfleury, ”Histoire de la
caricature” (5 bd, 1865—80); E. Fuchs, ”Die
Kari-katur der europäischen Völker” (3 bd, 1902—
04); Carl G. Laurin, ”Skämtbilden och dess
historia i konsten” (4:0 uppl. 1920); ”Världens
karikatyrer” (1949).
Karikera, framställa i karikatyr; förlöjliga.
Karin (Katarina) Månsdotter, drottning,
Erik XIV :s gemål (1550—1612). Hennes fader
var knekt. 1564 var Karin huspiga hos Gert
Cantor, en av Erik XIV:s musiker, följ, år blev
hon kammarjungfru hos Eriks halvsyster Elisabet
och anförtroddes vården av Eriks oäkta dotter
Virginia. Vid denna tid synes hon ha varit en
av Eriks älskarinnor. Med Erik fick Karin 4
barn: Sigrid (1566—1633), Gustav (1568—1607),
Henrik (1570—omkr. 1575) och Arnold (1572—
omkr. 1575). Redan tidigt var Erik betänkt på
att äkta Karin. Hans almanacksanteckning
”spon-salia nostra” 13 juli 1567 torde beteckna den
hemliga, av ärkebiskop Laurentius Petri
förrättade vigseln, som föregåtts av en trolovning i
dennes närvaro juni s. å. Karin sökte, ej minst
under Eriks psykos 1567, utöva ett lugnande
inflytande på honom. 31 dec. 1567 bekräftade
rådet Eriks giftermålskontrakt, 4 juli 1568
firades förmälningen med stor prakt i Storkyrkan i
Stockholm, och 5 juli kröntes Karin till
Sveriges drottning. Efter Eriks fall delade Karin
de första åren sin makes fängelse och förblev
hans goda genius. Karin fördes 1573 med sina
barn till Äbo. 1577 fick Karin i förläning Liuk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
