Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Karl
10
lius-Gripenhielm en föga nitisk lärare, medan
hans mor ensidigt ägnade sin omtanke åt hans
hälsa och nöjen. — K. utmärktes redan under
sin uppväxt av gudsfruktan, sanningskärlek,
rättvisa och sedlig renhet, han var modig, stark och
djärv, men hans bildning blev mycket
bristfällig, hans omdömesförmåga outvecklad, hans yttre
uppträdande i sällskap med främlingar tafatt,
under det att ett självsvåldigt, häftigt och
oböjligt lynne icke underkastades nödig tukt. Då han
18 dec. 1672 själv övertog regeringen, medförde
detta till en början blott den ändring i
styrelsen, att makten än mer samlades hos rikskanslern,
M. G. De la Gardie. K. skötte helst sina
förströelser och vistades mest utom huvudstaden.
Om farorna i Sveriges yttre läge och de inre
svagheter, varmed den inom sig söndrade
förmyndarregeringen fåfängt kämpat, gjorde han
sig ännu ingen klar föreställning.
Så mycket hårdare kändes uppvaknandet.
Genom 1672 års franska förbund och De la
Gar-dies brist på kraft samt oförmåga som
rikshus-hållare indrogs Sverige i det europeiska krig,
som öppnats med Ludvig XIV :s angrepp på
Holland, och olyckliga omständigheter vållade efter
det i och för sig icke avgörande nederlaget vid
Fehrbellin (18 juni 1675) en stark upplösning
inom svenska krigsmakten i Tyskland. Kejsaren,
Tyska riket, Holland och slutligen Danmark
ble-vo Sveriges fiender. K. lärde nu smärtsamt
känna bristen på medel, slappheten inom förvaltningen
och krigsväsendets tillbakagång. Till en tid nästan
bedövad av motgångarna till lands och sjöss,
kastade han sig likväl med okuvligt mod och
stark pliktkänsla in i kampen med svårigheter
av alla slag. I det danska krigets skola (1675
—79) utvecklades han till en dugande och
omutligt samvetsgrann men också sträng och
hänsynslöst krävande regent. Hos Johan Gyllenstierna
fann han den självständiga kraft och det
skapande snille, som kunde ge honom råd och hjälp.
Flottans upprepade nederlag gjorde danskar och
holländare till herrar över Östersjön, vilket
medförde de tyska besittningarnas förlust, men i
Skåne lyckades K. avvärja Kristian V:s försök
att återtaga vad Danmark hade mist i Roskilde
och Köpenhamn. Segrarna vid Halmstad, Lund
och Landskrona gå vo K. tro på sig själv och
sin sak och samlade kring honom folkets
förtröstan och framtidshopp.
Det var en yttring av välförtjänt
tacksamhet, när Ludvig XIV vid fejdernas slut kraftigt
ingrep för att bereda Sverige billiga freder
utan nämnvärd förlust. Hans diktatoriska
uppträdande, då han K. oåtspord slöt fredsfördrag
å Sveriges vägnar, sårade dock dennes känsla av
sin värdighet. J. Gyllenstierna, vilken nu stod
som ledande statsman, ville stärka och befästa
Sveriges yttre ställning genom en ärlig vänskap
med Danmark. Hans verk blev kortvarigt på
grund av hans snara död (10 juni 1680), och K.
slog sedan in på nya banor; för framtiden
avgörande blev däremot Gyllenstiernas insats vid
uppgörandet av det inre reformprogrammet. Kriget
hade väldigt ökat skuldbördan från tidigare år.
Sverige stod nära statsbankrutt, och
genomgripande åtgärder tarvades för att öppna nya
hjälpkällor, minska gälden, åt förvaltningen giva stadga
och säkerhet samt återupprätta rikets värn.
Brytningen kom med revolutionär kraft och delvis i
revolutionära former vid 1680 års riksdag.
Förmyndarräfsten, reduktionen, nedbrytandet av
rådets gamla myndighet voro huvudakterna i det
stora dramat — det kungliga enväldets tidevarv
hade gått in. Verket fullbordades i huvudsak vid
ständernas möte 1682, då ståndens rätt till
delaktighet i stiftandet av allmän lag sattes i fråga.
Även beskattningsmakten ladès i 1690-talets
förslag till konungabalk oinskränkt i konungens
hand.
Det låg i K:s kynne att utan hindrande hänsyn
låta den stora omvälvningen gå sin oblidkeliga
gång intill dess yttersta konsekvenser. Han
upphävde icke rådet — numera ”K. m:ts”, icke
”rikets”, råd — men sysselsatte det nästan enbart
med den högsta rättskipningen och med
utlåtanden i utrikesärenden, som han själv hade föga
sinne för. Han inkallade tid efter annan
ständerna, men i samma mån som jämvikten i riksstaten
efter hand återställdes, miste de sin verkliga makt
och hyllade ”en envålds allom bjudande och
rådande suverän konung”, som för sina gärningar
endast vore ansvarig inför Gud men därför
visserligen också ägde att styra sitt rike som en
”kristlig konung” vederborde, övervakningen av
ämbetsmännen var verksam, ty K. själv arbetade
outtröttligt och lät ej ens av sjukdom avhålla
sig från att sköta ärendena. Statens rätt gick för
honom framför allt annat.
Genom förmyndarräfsten och reduktionen miste
högadelns yppersta ätter sin rikedom. De små
förläningsinnehavarna, som likaledes miste sitt,
tvungos att mer än förut lita till kronans löner,
och borgerskapet led i sin mån av adelns minskade
köpkraft. Den allt längre sträckta indragningen
vållade en kännbar osäkerhet om äganderätten.
Men jämvikten i rikets stat återställdes. På de
reducerade godsen och hemmansräntorna
grundades rikets försvar genom indelningsverket. Vid
slutet av K:s regering räknade hären inemot
40,000 man, vartill kom en värvad styrka av
omkr. 20,000, huvudsaki. ämnad till
utrikespro-vinsernas skydd. Flottan, ödelagd under kriget,
skapades under generalamiralen Hans
Wacht-meisters ledning så gott som ny, fick i Karlskrona
en örlogshamn med bättre läge och var vid
konungens död starkare än någonsin förr. Det hela
var ett för sin tid storslaget organisationsarbete,
men det på naturahushållningens grundsatser
byggda indelningsverket röjde med tiden jämväl
stora olägenheter: det brast i
utvidgningsförmå-ga inför svåra påfrestningar.
De stora reformerna genomfördes i
allmänhet genom utomordentliga kommissioner. Men
även kollegierna undergingo förändringar: de
höga riksämbetsmännen försvunno med de
gamlas bortgång, för riksstatens uppgörande och
statsmedlens förvaltning utbröts Statskontoret
ur Kammarkollegium, och liknande åtgärder
vid-togos i andra ämbetsverk. Rättegångsväsendet
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
