Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Vilhelm Ferdinand (hertig av Braunschweig) - Karl II (hertig av Braunschweig) - Karl den djärve (hertig av Burgund) - Karl (konung av Böhmen) - Karl den danske (dansk prins) - Carl (dansk prins) - Karl I (konung av England) - Karl II (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Karl
A
28
braunschweigska trupperna i sjuåriga kriget,
inträdde 1773 i preussiska armén och kvarstod i
denna, även sedan han 1780 efterträtt sin far som
hertig. K. anförde 1787 den preussiska
expeditionen till Holland och 1792—94 den
österrikiskpreussiska armén i kriget mot Frankrike. Vid
Auerstädt 14 okt. 1806 besegrades K. i grund
av Davout och blev under slaget sårad till döds.
Som regent var han duglig och sparsam.
2) Karl II (Fredrik August Vilhelm), den
föreg:s sonson, hertig (1804—73). Han stod 1815
—23 under förmyndare och visade sedan som
regent mindre tilltalande egenskaper. Han fördrevs
genom en folkresning 1830. K. levde sedan i
utlandet, från 1870 i Genève. Till denna stad
testamenterade han sin förmögenhet, bl. a. en
dyrbar samling diamanter, på villkor att staden
reste en ryttarstaty till hans minne, vilket skedde
1879 (”diamanthertigen”).
Burgund. Karl den djärve (fr. Charles
le téméraire), hertig (1433—77), son till Filip
den gode. K. bar först titeln greve av Charolais.
Han var fiende till franska kungahuset och stred
som huvudman för ”la ligue du bien public” mot
Ludvig XI vid Montlhéry 16 juli 1465. I fred
s. å. fick K. vissa områden. 1467 besteg han
Burgunds tron. I Péronne 1468 tog K. konung
Ludvig till fånga och tvang honom att närvara
vid belägringen av Liège. Efter nya strider slöts
stillestånd 1475. K. erövrade s. å. Lothringen och
inföll 1476 i Schweiz. Han blev där slagen vid
Granson och Murten s. å. samt stupade vid Nancy
1477. K. var stark, tapper och arbetsam men
ärelysten, envis och hetsig, medelmåttig som
fältherre och statsman.
Böhmen. Karl, konung, se nedan
Tysk-romerska riket 2).
Danmark. 1) Karl den danske, prins (d.
1127), se nedan Flandern.
2) Carl, prins (f. 1872), se Håkon, norska
konungar.
England. 1) Karl (eng. Charles) I, konung
(1600—49), andre son till Jakob I och Anna
av Danmark. Han blev vid sin äldre broder
Henriks död 1612 tronföljare och efterträdde 1625
sin fader. Redan som tronföljare hade K. utövat
ett stort politiskt inflytande, och efter
tronbestig-ningen fortsatte han på den inslagna vägen:
fiendskap med Spanien, understöd till morbrodern,
Kristian IV, i trettioåriga kriget samt vänskap
med Frankrike. Till stärkande av denna gifte sig
K. 1625 med Henriette Maria av Frankrike. Den
franska vänskapen förbyttes dock 1627 i
fiendskap, men 1629 slöts åter fred, och inom kort
drog sig K. tillbaka från all aktiv yttre politik
för att ägna sina krafter åt den inre. Även här
fortsatte han på faderns vägar och kom därför
genast i konflikt med parlamentet, särsk. till följd
av meningsskiljaktigheter om beskattningsrätten.
Helt övertygad om konungadömets gudomliga
rätt, kunde han ej förstå motståndarnas, i
Englands historia och samhällsskick dock djupt
rotade motsatta uppfattning utan såg i dem blott
mot Gud och sin konung otrogna människor och
ansåg sig därför gentemot dem ej behöva hålla
tro och loven. Därav kom den dubbelhet och
trolöshet i K:s uppträdande, som till slut gjorde
motsatsen mellan honom och hans undersåtar
oförsonlig, utmynnade i det stora inbördeskriget
och förde K. själv till schavotten (se England,,
historia). Som enskild person stod K. mycket
högt, han var djupt religiös och knappast så.
dogmbunden som hans flesta samtida, exemplarisk
make och god fader. Verklig vänskap torde han
ha hyst blott för
Buc-kingham, och denna
hans brist på
förtroende även för sina
inflytelserikaste
rådgivare bidrog till hans
olyckor. En viss
svaghet i karaktären kan
man ej frikänna K.
ifrån; dess
olycks-digraste uttryck var
väl uppoffrandet av
Strafford, vilket K.
hela sitt återstående
liv bittert ångrade.
K. var en fin
konst
kännare och stor konstälskare. Han
efterlämnade 6 barn: Karl (II), Jakob (II), Henrik,
hertig av Gloucester, Maria, g. m. Vilhelm II av
Oranien, Elisabet samt Henriette, g. m. hertigen
av Orléans. — Litt.: K:s ”Letters, speeches and
proclamations” föreligga i en uppl. av C. Petrie
(1935). Bland biogr. märkas arbeten av E. B.
Chancellor (1886), J. Skelton (1898), G. M.
Young (1935). Viktigast äro S. R. Gardiner,
”History of England ... 1603—1642”, 6—10
(1883—84) och ”History of the great civil war”
(3 bd, 1886—91).
2) Karl II, den föreg:s son, konung (1630
—85). Han begav sig under inbördeskriget 1646
till Frankrike och 1648 till Holland, utropades
efter faderns avrättning
till skotsk konung och
landsteg i Skottland
1650, där han blev
ett motvilligt redskap
i presbyterianernas
händer. Hans infall i
England med 10,000
skottar slöt med
nederlaget vid Worcester
(1651). Efter
äventyrliga irrfärder i
förklädnad lyckades K.
rädda sig över till
Frankrike. Efter detta
lands förbund med
Cromwell måste han taga sin tillflykt till spanskt
område. Restaurationen 1660 återgav honom hans
riken. Hans glada och godmodiga lynne
förvärvade honom snart stor popularitet, fastän den
sedeslösa tonen vid hovet väckte anstöt i vida
kretsar. Ledande minister var till 1667
Claren-don. Om K:s misslyckade försök att bereda
lättnader för Englands katoliker och om hans
hemliga vasallskap under Ludvig XIV se England,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
