Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren, 1. Johan Henrik - Kellgren, 2. Henrik - Kellgren, 3. Henry - Kellner, Oskar - Kellogg, Frank - Kelloggpakten el. Parispakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Kellner—Kelloggpakten
196
översatt Ossian och hävdat smakens relativitet.
Hans kritiska verksamhet gällde dels den
efter-klassicistiska barockartade svulsten, som han
bekämpade hos Leopold 1778, dels
dilettantismen. I striden med Thorild 1782—84 drevs han
att starkare betona klassicistiska formkrav och
rationalistisk uppfattning än annars. 1787
började han ett angrepp i stor stil mot
ordens-mystiken samt swedenborgianismen och
likartade sekter. I Stockholms Posten meddelade K.,
att ett sällskap bildats med namnet Pro sensu
communi, i vars namn ett antal teser
publicerades, vilka utvecklade upplysningens program.
Ett tävlingsämne utsattes också, näml.: ”Man
eger ej snille för det man är galen”. En dikt
häröver av K. publicerades också i tidningen.
Sällskapet bestod blott av K. och Nils von
Ro-senstein. Även Thorild och hans anhängare
an-grepos. Under denna sin kamp för upplysningens
positiva mål, humanitet och frihet, utvecklades
K.; hans entusiasm för stora mänskliga frågor
förde honom småningom även in på politisk
opposition. Han hade på Gustav IH:s anmodan
skrivit för teatern och bl. a. författat
operatexterna ”Æneas i Karthago” (1782, med musik
av Kraus) och ”Drottning Kristina” (1785)
samt omdiktat konungens prosatexter till
”Gustaf Vasa” (1786, tonsatt av Naumann) och
”Gustaf Adolf och Ebba Brahe” (1788, tonsatt av
Vogler). Men K. passade ej vid hovet, där han
ersattes av Leopold, och övergick till
oppositionen, när konungen gjorde sin andra
stats-välvning. När K. i ”Cantat d. 1 jan. 1789”
första gången gav uttryck åt en nyvaknad
kärlek till fäderneslandet, nämnes dock ej konungen.
Ansatser till samhällskritik spåras i den
skämtande ”Dumboms lefverne” (1790), och den
svidande satiren ”Ljusets fiender” (1792) är ej
blott en upplysnings- utan även en frihetsdikt,
där K:s sympati för franska revolutionen
framträder.
Samtidigt med dessa dikter skapade K. en
känslolyrik, som i djup och innerlighet är
ojämförligt överlägsen hans tidigare. ”Den nya
skapelsen” är den förnämsta av dessa dikter: med
hänförelse besjunger han, hur den ideala
kärleken låter honom uppfatta världen som
skönhetens och dygdens värld, i gudomlig glans. ”Til
Christina” tolkar vemodigt hans nyvunna insikt
om den lycka äktenskapet och familjen kunna
ge. Efter flerårigt lidande dog K. i lungsot.
— K:s verk, i hans eget urval, utkommo i 3
bd 1796; en kritisk uppl., utg. av S. Ek och
O. Sylwan sedan 1922. — Litt: O. Sylwan,
”J. H. K.” (ny uppl. 1939); M. Lamm,
”Upplysningstidens romantik”, II (1920); A. E.
Sjö-ding, ”J. H. K.” (1948); S. Ek, ”Skämtare och
allvarsmän i Stockholms Postens första
årgångar. Studier i... Kellgrens utveckling 1778—81”
(1952).
2) Jonas Henrik K., den föreg:s brorsons
son, sjukgymnast (1837—1916). Först militär,
ägnade sig K., som genomgått Gymnastiska
centralinstitutet, från 1869 helt åt gymnastyrket
och grundade sjukgymnastiska institut först i
Gotha, sedan i London och slutligen i Sanna
vid Jönköping. K. åtnjöt stort rykte som
skicklig sjukgymnast och blev till en viss grad
skol-bildare inom svensk sjukgymnastik.
3) Per Henry Teodor K., den föreg:s
brorson, militär (f. 1886 23/s), officer vid 2:a
liv-grenadjärreg. 1908, kapten vid Generalstaben
1922, överste 1936, generalmajor 1942,
generallöjtnant 1951. K. var chef för N. skånska
inf.-reg. 1936-—38, för Lantförsvarets
kommando-exp. 1938—45 samt för Försvarets
kommando-exp. 1945—51-
Kellner [ke’-], Oskar, tysk
jordbrukske-mist (1851—1911), prof, vid univ. i Tokyo 1880
—92, prof, vid och chef för försöksstationen
i Möckern 1893—1911. K. var en av
grundläg-garna av den moderna utfodringsläran och en
framstående läroboksförf. Hans stora handbok
”Die Ernährung der landwirtschaftlichen
Nutz-tiere” (1905; talrika senare uppl.) blev
epokgörande och användes som lärobok även i
Sverige.
Kellogg [ke’lag], Frank Billings,
amerikansk politiker (1856—1937), efter 1877 advokat
i Minnesota,
republikansk unionssenator
1917—23, sändebud i
London 1924—25,
utrikesminister under
Coolidge 1925—29.
Som sådan var K.
verksam att utbygga
Briands plan på en
överenskommelse mot
krig och kan därför
betraktas som den
egentlige
upphovsmannen till den pakt, som
efter honom oftast
kallas Kelloggpakten.
1930 erhöll K. Nobels fredspris för 1929. —
Litt.: Biogr. av D. Bryn-Jones (1937).
Kelloggpakten el. P a r i s p a k t e n, vanlig
benämning på ett i Paris 27/s 1928 ingånget
”Internationellt fördrag rörande fördömande av
krig”. Den ursprungliga tanken var att
åstadkomma en överenskommelse mellan U.S.A. och
Frankrike om förbud att tillgripa krig vid
konflikter mellan dessa båda stater, men planen
utvidgades sedermera huvudsaki. tack vare
U.S.A :s dåv. utrikesminister F. B. Kellogg,
som i dec. 1927 framlade ett förslag till en mer
allmän traktat med möjlighet för anslutning
även från andra stater. Traktaten, som
undertecknades i Paris av representanter för Belgien,
Frankrike, Italien, Japan, Polen, Storbritannien
med dominierna, Tjeckoslovakien, Tyskland och
U.S.A., trädde i kraft, när samtliga
signatär-makter deponerat sina ratifikationer i
Washington, vilket skedde först i juli 1929. I
densamma förklarade de anslutna makterna, att de
”fördöma anlitandet av krig för avgörande av
internationella tvister” och att konflikter dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
