Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kilskrift - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Kilskrift
262
Tavla med kilskrift från omkr. 2000 f. Kr. Babylonisk.
Se även bild 13 å pl. vid Babylonisk och assyrisk konst.
vecklade sig tidigt en ren stavelseskrift.
Dessa bägge element, det ideografiska och det
därur utvecklade stavelseskrifts- el. syllabiska, ha
utgjort konstitutiva element i k. under hela dess
historia. Svårigheten att särskilja de polyfona
tecknen har lett till ett utvecklat system av d
e-t e r m i n a t i v e r, d. v. s. ord, vilka enl. vissa
regler icke tjäna annat syfte i satsen än att
ange de uttalade ordens betydelsevalör.
Svårigheten att vid de ideografiska skrivningarna ange
de formativa elementen har lett till ett system
av fonetiska komplementer, d. v. s.
syllabiska skrivningar, fogade till de ideografiska.
— Skrivmaterialet var i allm. tavlor av mjuk
lera, på vilka skrivtecknen infördes medelst med
den knutna handen förda grifflar av vassrör
med trekantig-prismatisk snittyta, varigenom
tecknens kilform uppstod; efter skrivningen
brändes lertavlorna, så att de erhöllo en fast
konsistens. Sekundärt anbringades k. även på
skriv-material av annat slag.
Historia. K. är, som nämnts, till sitt ursprung
en lineär bildskrift; som sådan framträder den
på de äldsta sumeriska dokumenten från början
av 3000-talet f. Kr. Redan tidigt börjar
utvecklingen till k.; den synes vara genomförd c:a
3000 f. Kr. De äldsta sumeriska dokumenten
på k. äro avfattade på den arkaiska k., som
ännu står den ursprungliga bildskriften nära;
den skrevs i vertikala rader från h. till v.
övergång till skriftriktning från v. till h. och
skriftens ordnande i horisontella rader samt skapande
av ett system av utpräglad k.-karaktär ägde rum
under förra delen av 2000-talet f. Kr. Det var
denna sensumeriska skrift, som övertogs av de
semitiska akkaderna (assyrier och babylonier)
under förra hälften av 2000-talet f. Kr.; hos dem
utvecklades den i två system, det assyriska
med en tendens till monumentalare gestaltning
av teckengrupperna och till dessas utformning i
kvadratiska fält, samt det babyloniska, med
en tendens till kursivare utformning av skriften.
Det assyriska systemet försvann i stort sett med
det assyriska väldets undergång (612 f. Kr.). Det
i den främre orientaliska kulturhistorien
ojämförligt mera betydande babyloniska systemet
fortlevde däremot ända till 100-talet f. Kr. Vid sidan
av dessa system brukades för monumentala
ändamål stundom den arkaiserande sensumeriska
skriften. — På gr. av Assyriens och Babyloniens
starka kulturella övervikt erhöll k. stor spridning
i Främre Orienten och har spelat en stor roll
i den orientaliska kulturhistorien. Redan från
slutet av 3000-talet f. Kr. föreligga dokument på
ett från det sensumeriska avlett
fornelami-tiskt k.-system, som sedan i obruten linje
utvecklat sig till den nyelamitiska skrift vi
känna från akemenidinskrifterna; denna visar en
stark reduktion av teckenbeståndet (inalles 113
tecken) men har rönt ett svårbestämbart
inflytande från den senbabyloniska skriften. — Ett
tidigt babyloniskt, av den begynnande assyriska
skriftutvecklingen något modifierat skriftsystem
möter oss i de kappadokiska tavlorna; från detta
kappadokiska k.-system härrör väl den h e
t-titiska k., som är känd från epigrafiska
dokument från c:a 1500—1200 f. Kr. Av babyloniskt
ursprung är också den k., som möter i texterna
i Tell el-Amarna-arkivet (c:a 1400 f. Kr.) med
M i t a n n i-dokumentet. — Av assyrisk
karaktär är den k a 1 d i s k a k., som föreligger i
inskrifter från c:a 860—650 f. Kr. i nuv.
Armenien, Transkaukasien och v. Persien bort mot
Urmia-sjön. Olika lokala avläggare av det
assyriska skriftsystemet äro kända från trakten ö. om
Tigris. — En särställning intar den f o r n p e
r-siska k., som föreligger i inskrifter från
ake-menidtiden, av vilka den stora Bisutun-inskriften
är den förnämsta. De från akemenidkonungarna
härstammande inskrifterna föreligga i 3
redaktioner, en fornpersisk, en nyelamitisk och en
nybabylonisk, vanl. benämnda i:a, 2:a och 3:e serien.
Den fornpersiska k. står icke i historiskt samband
med k:s utveckling i övrigt; den är i motsats
mot övriga k.-system en ljudskrift, i det att varje
teckengrupp betecknar ett ljud; tecknen för
konsonantljud kunna beteckna ensamt konsonantljud
el. sådant i förening med a. Som en
egendomlighet kan nämnas förekomsten av alltefter följ,
vokal skiftande tecken vid vissa konsonanter. De
fornpersiska k.-texterna inta en framskjuten plats
i k.-forskningens historia; från dem har man
utgått vid tolkningen av k. — En helt ny aspekt
av k:s historia lämnar upptäckten av k:s
användning som bokstavsskrift i likhet med de
senare västsemitiska skriftsystemen (d. v. s. med
beteckning för konsonanter, under det att
vokaler betecknas med alef samt närmast motsvaran-
Utvecklingen av tecknet för stjärna, himmel m. m. i
kilskrift, i tidig sumerisk, 2 sensumerisk, tidig
akka-disk, 3 mellanakkadisk, 4 nyakkadisk tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
