Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinabark - Kinagräs - Kinaser - Kinasyra - Kinaträd - Kinavin - Kinberg, Olof - Kincardine - Kinch, Karl - Kinck, Hans - Kind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Kinagräs—Kind
306
cå om-arter, företrädevis Cinchona succirubra
och hybrider med denna. Smaken är bitter och
sammandragande. Den lufttorkade barken skall
innehålla minst 6 ”/o alkaloider; större delen
utgöres i regel av kinin. Alkaloiderna äro i
drogen bundna vid syror, bland vilka märkas
k i n a s y r a och kinagarvsyra. Kinin har,
med ett undantag, anträffats endast hos
Cinchona-arter. På 1880-talet kom i handeln den av sin
kopparröda färg utmärkta cupreabarken
(China cupred), som innehåller kinin, kinidin och
cinkonin samt visade sig härstamma från
Laden-bergia pedunculata (Remijia pedunculata), ett träd
i Colombia. — För behandling av febersjukdomar,
särskilt frossa, nyttjas vanl. kininsalter. Drogen
och beredningar på denna brukas ej sällan, ung.
som s. k. bittermedel, i avsikt att förbättra
digestion och aptit samt födans tillgodogörande,
ävenså för att (genom kinagarvsyran) verka
lindrigt sammandragande (adstringerande) på magens
och tarmens slemhinna. På barken beredes mest
dekokt, försatt med litet syra för att underlätta
alkaloidernas utlösande ur drogen. På denna
framställas vidare flytande extrakt och
sammansatta kinadroppar (Tinctura
cin-chonae composita), vari även ingå gentianarot
och pomeransskal.
Kinagräs, Boehmèria ni’vea, se Boehmeria.
Kinäser, se Enzym, sp. 741.
Kinasyra, CeH7(OH)4COOH, finnes i all äkta
kinabark samt dessutom i mångfaldiga andra
växter, som höra till fam. Rubiaceae, Ericaceae,
Oleaceae, Aquifoliaceae m. fl. Den bortgår med
urinen, omsatt till hippursyra. K. har i
åtskilliga sammansättningar försökts som medel mot
gikt
Kinaträd, Cinchona (Chinchona), släkte bland
måreväxterna (Rubiaceae), hemma på Anderna,
från Venezuela och Colombia till Bolivia, vanl.
på en höjd av 1,500—2,400 m ö. h. De äro
städse grönskande träd (sällan buskar) med
lan-settlika — brett äggrunda blad och i stora,
topp-ställda samlingar sittande rosenröda el. blekgula,
femtaliga blommor. Om barken se Kinabark.
Någon mera omfattande odling av k. har ej
kommit till stånd i Sydamerika, men flera arter,
t. ex. C. Ledgeriana och C. succirubra, odlas nu
mångenstädes i tropiska länder, t. ex. på Java,
Ceylon och Jamaica.
Kinavin har funnits av olika slag, så t. ex.
beskt k. I nuv. Sv. farmakopén ingår Vinum
chinini ferrätum, kinavin med järn, en
lösning av kininferricitrat (1 d.) och
socker (25 dir) i marsalavin (74 dir). Båda användas
som stärkande och blodbildande medel.
Kinberg, Olof Vilhelm, rättspsykiater (f.
1873 23/s), doc. i psykiatri och rättspsykiatri vid
Karolinska inst. 1909, prof:s titel 1921, jur.
he-ders-dr i Uppsala 1950; överläkare vid Långbro
sjukhus 1908—27, lärare i rättspsykiatri vid
Karolinska inst. och sinnessjukläkare vid
Centralfängelset å Långholmen 1920—39 samt
överläkare vid den nyöppnade sinnessjuka vd. där,
rättspsykiatriska kliniken, 1932—39. K. har i sitt
vetenskapliga författarskap och som sakkunnig
vid offentliga
utredningar framgångsrikt
kämpat för
tillvaratagandet av den moderna
rättspsykiatriens
intressen inom olika
områden av svensk
lagstiftning. Ffan har utg.
skrifter i rättspsykiatri
och kriminologi, bl. a.
”Brottslighet och
sinnessjukdom” (1908),
”Aktuella
kriminali-tetsproblem” (1930),
”Varför bli männi-
skor brottsliga? Kriminalpsykologisk studie”
(1935), ”Incestproblemet i Sverige” (1943; tills,
m. G. Inghe och S. Riemer) och ”Lagen och de
psykiskt sjuka” (1952).
Kincardine [kiukä’din], grevskap i ö.
Skottland; 989 km2, c:a 30,000 inv.; huvudstad:
Sto-nehaven, c:a 4,500 inv.
Kinch [kiijk], Karl Fredrik Kristian,
operettsångare, teaterchef, regissör (f. 1892 3/»). K.
knöts 1915 till Oscarsteatern, där han debuterade
som prins Fritellini i ”Lyckoflickan”. 1918
övergick han till Stora teatern i Göteborg, där han
1927—35 var regissör och chef. K. har därefter
varit anställd vid bl. a. Vasa- och
Oscarsteatrar-na, varit knuten till Riksteaterns turnéer samt
varit ledare för turnéer i Folkets parker. K. har
spelat en mängd huvudroller i både den klassiska
och den moderna operetten. Under sin
göteborgs-tid framträdde han även i operapartier.
Kinck [^i-], Hans Ernst, norsk författare
(1865—1926). Han debuterade 1892 med
berättelsen ”Huldren”. Denna följdes av en lång rad
romaner, bl. a. ”Sus” (1896), ”Hugormen”
(1898; båda sammanarbetade till ”Herman Ek”,
1923), ”Emigranter” (1904) och den väldiga
”Sneskavlen brast” (3 bd, 1918—19), samt av
en del novellsamlingar, ss. ”Flaggermus-vinger”
(1895) och ”Fra hav til hei” (1897). K. skrev
också dramer, delvis i en lyrisk form, däribland
”Driftekaren” (1908), en märklig studie över
norsk folkpsykologi, och ”Agilulf den vise”
(1906), ”Den sidste gjest” (1910) och ”Mot
karneval” (1915), alla med ämne från Italien, där
K. många år vistades. K. är i sin psykologi en
fortsättning på Hamsun; de skildrade
människornas själsliv är en samling känsloexplosioner,
na-turscenerna lyriskt extatiska stämningar. I hans
skrifter möter man även ursinniga anfall på
kon-ventionalism och vardagsmänniskor samt arg
satir över norska förhållanden. K., som till
utbildningen var filolog, behandlade också i en rad
större och mindre essäer och avh. olika frågor
av historisk, litterär o. a. kulturell art, t. ex. i
biografierna ”En penneknegt” (1911; om Pietro
Aretino) och ”Renæssancemennesker” (1916; om
Machiavelli; sv. övers. 1928) samt i mindre
samlingar. — Litt.: Chr. Gierlöff, ”H. E. K.” Et
eftermæle” (1927); R. N. Nettum, ”En
under-sökelse av H. E. K:s livssyn” (1949).
Kind, ett fornnordiskt ord möjligen med
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
