Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klimatoterapi - Klimax - Klinckowström, ätt - Klinckowström, 1. Otto - Klinckowström, 2. Rudolf - Klinckowström, 3. Axel - Kling, Carl - Klingenstierna, Samuel - Klinger, Max
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Klimax—Klinger
400
vissa sjukdomar, ss. astma, envisa
luftrörskatarrer och reumatism.
Klimax, stegring; jfr Gradation i).
Klinckowström, friherrlig ätt, härstammande
från lanträntmästaren i Pommern, slutl.
regeringsrådet Martin Klinckow (1650—1717), vars
förfäder sedan 1400-talet varit borgare i
Stral-sund. Han adlades K. 1684; av hans söner
märkas Carl Bernhard K. (1682—1704), Karl XII:s
page och vän, stupad vid Kalisz, diplomaten
Otto Wilhelm K. (1683—1731),
överpostdirektören Leonard K. (1685—1759) och regeringsrådet
i Pommern Ture Gustaf K. (1693—1765), vilka
båda sistn. blevo friherrar 1759; den adliga ätten
utslocknade 1768. En son till T. G. K. var
friherre Ture Leonard K. (1735—1821), president
i wismarska tribunalet 1782—99, far till K.i).
F’rån bröder till Martin Klinckow härstamma i
Tyskland fortlevande grenar. — Litt.: G. v.
Klinckowström, ”Geschichte derer von K.” (1889).
i)Otto Wilhelm K., friherre,
svenskrysk hov- och ämbetsman (1778—1850). Han
överflyttade 1816 till Finland och kom i gunst vid
hovet i Petersburg, blev 1820 vice och 1821 ord.
landshövding i Viborgs län, 1825 led. av senatens
ekonomidepartement samt 1841 generallöjtnant vid
väg- och vattenkommunikationskåren. Man
anser, att han medverkat till de reaktionära
handlingar, som under 1830- och 1840-talen sattes i
verket av regeringen i Finland. K. var en stor
motståndare till förfinskningssträvandena.
2) Rudolf Mauritz K., den föreg:s brorson,
friherre, militär, politiker (1816—1902). Han
blev överste i Generalstaben 1864. K. deltog fr.
o. m. 1844 i de flesta ståndsriksdagarna. Han
bekämpade 1865 ivrigt representationsreformen.
Som led. av Första kammaren 1878—99 anslöt han
sig till den Lantmannapartiet närstående
riktningen och var riksdagens kanske allra flitigaste
och utförligaste debattör och motionär. Han
utgav bl. a. Fredrik Axel v. Fersens ”Historiska
skrifter” (8 bd, 1867—72) och ”Le comte de
Fersen et la cour de France” (2 bd, 1877—78).
3) Axel Alexander Camille Rudolf Emanuel
K., den föreg:s son, friherre, naturforskare och
skönlitterär författare (1867—1936), fil. dr i
Würzburg 1895, doc. i zoologi vid Stockholms
högsk. 1895—1904. K:s mångsidiga förf.-skap
omfattar bl. a. dikter över i synnerhet
fornnordiska ämnen, dels resebeskrivningar, ”Tre
månaders dag” (1891), ”Bland vulkaner och
fågelberg” (1911) och ”Med tyskar och engelsmän till
Jan Mayen” (1914), dels äventyrsberättelser, ss.
”Guldsaxen” (1926), dels konsthistoriska arbeten,
ss. ”Djurbilden i konsten” (1919), ”Leda och
svanen” (1924). Postumt utkom jakt- och
naturskildringen ”Klinckan på jaktstigen” (1945). K.
företog talrika forskningsresor, ss. till Surinam
1891—92, till Antarktis och Eldslandet 1903—04
samt till arktiska och subarktiska områden. K.
var red. av tidn. Figaro 1924—25.
Kling, Carl Albin, bakteriolog (f. 1879 17/s),
med. dr vid Karolinska inst. 1910, doc. i serologi
och immunitetslära 1911, laborator vid Statens
bakteriologiska inst. 1918, t. f. föreståndare för
Statens
bakteriologiska laboratorium 1919,
ord. 1924—-45; prof:s
titel 1924. Som chef
för Statens
bakteriologiska laboratorium har
K. med stor energi lett
kampen mot de
smittsamma sjukdomarna;
hans mest omfattande
arbeten här ha varit
studier ang.
smittämnet vid sömns j ukan
och ang.
barnförlamningens spridningssätt.
K. har som den förste framfört teorien om
barnförlamningens spridning på alimentär väg. K.
kallades av N. F:s hälsovårdskommitté att utreda
smittvägarna vid de stora
barnförlamningsepide-mierna 1927 i Sachsen och Rumänien.
Klingenstierna, Samuel, matematiker,
fysiker (1698—1765). Efter studier i Uppsala reste
han 1723 utomlands, besökte bl. a. filosofen Chr.
Wolf i Marburg och blev genom dennes
bemed-ling 1728 utnämnd till prof, i matematik i
Uppsala. Han övertog 1750 den nyinrättade
professuren i fysik. 1756—64 var han kronprinsens
informator. K. är mest bekant för att ha uppvisat
möjligheten att åstadkomma akromatiska linser,
vilket Newton
förnekat. Sådana
tillverkades därefter först av
optikern Dollond.
Bland andra resultat
kan nämnas en
förbättring av J. Machins
metod att beräkna talet n.
Någon större betydelse
för vetenskapens
utveckling fick dock ej
K., delvis beroende
därpå, att en stor del
av hans produktion
ej blev tryckt; hans
manuskript förvaras i
Uppsala univ.-bibl. — Litt.: ”S. K:s levnad och
verk” 1—2:1 (1919—25).
Klinger, Max, tysk konstnär (1857—1920),
utbildade sig i Karlsruhe och Berlin samt i
Bryssel, Paris och Italien, levde från 1893 i Leipzig.
K. ägnade sig under sin första konstnärstid och
även senare åt de grafiska konsterna, där han
försökte flera metoder; han utgav flera sviter
grafiska blad, t. ex. ”Ovidische Opfer” (1879),
”Intermezzi” (1881), ”Vom Tode” (1889—98),
”Brahmsfantasien” (1894). Som målare
framträdde K. med ”Paris’ dom” (1887), stor
uppmärksamhet väckte ”Kristus i Olympen” (1897, liksom
den förra i Wien). I univ.-aulan i Leipzig
utförde han en imposant väggmålning, ”Den
grekiska kulturvärlden” (1909), samt en större
allegorisk bild i rådhuset i Chemnitz (1918). Här
söker K. förena det dekorativt monumentala med
det realistiska friluftsmåleriet. Slutl. har K.
redan på 1880-talet som skulptör upptagit den an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
