Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klockbägarkultur - Klockdjur - Klockfåglar - Klockgjutning - Klockgroda - Klockhoff, Daniel - Klockljung - Klockmetall el. klockbrons - Klockrike - Klockringning - Klockskatt - Klockspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
Klockdjur—Klockspel
416
Gravfynd från Roundway Hill, Wiltshire, England.
Norden nådde k. icke som en egentlig kulturström,
men enstaka klockbägare ha påträffats i
Danmark. — Litt.: V. G. Childe, ”The dawn of
European civilization” (1925).
Klockdjur, zool., se Infusionsdjur.
Klockfåglar, Chasmorhy’ncus, ett släkte
syd-och mellanamerikanska fåglar, tillhörande ordn.
tättingar och högst så stora som en duva. Av de
fyra arterna är klockfågeln el. smeden,
Ch. nudicollis, mest bekant. Den är vit med den
nakna strupen livligt grön. Lätet klingar
metalliskt som en klocka.
Klockgjutning. Smärre ringklockor formas i
sand, kyrkklockor och större signalklockor i
lerform. En sådan lerform åstadkommes därigenom,
att man på en efter klockans inre gränslinje
formad kärna pålägger en s. k. d i c k e 1 av lera
el. vax, som motsvarar klockans yttre profil och
utsiras med de inskriptioner m. m., vilka skola
framträda i relief på klockans yta, samt där
utanför bygger en löstagbar mantel, i vars
insida dickelns ytform avbildas. Manteln avlyftes,
dickeln lösbrytes från kärnan, varefter manteln
åter påsättes. I mellanrummet mellan mantel och
kärna ingjutes sedan klockmetallen, som får
långsamt svalna. Redan under medeltiden götos
klockor i Sverige, och verk av den tidigaste kände
klockgjutaren, stockholmaren Hedenricus, finnas
kvar. Tidigast voro kyrkklockor icke gjutna
utan smidda och av primitiv form, liknande stora
skällor. Enstaka järnklockor finnas bevarade,
dock i Sverige icke några smidda.
Klockgroda, Bombinätor bombinus, tillhör
Klockgroda från buksidan.
fam.
Discoglos-sidae av de
stj ärtlösa
grod-djuren. Den är
4—5 cm lång,
ovan grågrön,
undertill
blå-svart med bjärt
mönjeröda
fläckar. I Sverige
finnes k. endast
i Skåne.
Lätet under
par-ningstiden liknar svag
klockklang.
Klockhoff, Daniel, författare (1840—67),
fil. dr och doc. i estetik i Uppsala 1866.
Lärjunge till C. J. Boström, skrev K. ”Om den
pan-theistiska esthetiken” (1864) och ”Om det
tragiska” (1865), två ganska självständiga
undersökningar. K. tillhörde Namnlösa samfundet, och
hans lyrik är ideellt ljus och förhoppningsfull.
”Dikter” och ”Efterlemnade skrifter” (med biogr.
av C. D. af Wirsén) utkommo 1871.
Klockljung, bot., se Erica.
Klockmetall el. k 1 o c k b r o n s, se Brons.
Klockrike, sn i Östergötlands län, Bobergs hd,
på östgötaslätten, n. v. om Linköping; 36,51 km2,
916 inv. (1952). Begränsas i s. ö. av Svartån.
2,238 har åker. Från Klockrike station på linjen
Linköping—ödeshög utgår linje till Borensberg.
Tegelbruk. Egendomar: Hassla, Karstorp, Valstad
m. fl. Nuv. kyrkan uppf. 1826 (ruin av äldre
kyrka). Ingår i K. och Brunneby pastorat i
Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs kontrakt;
tillhör storkommunen Borensberg.
Klockringning utfördes under medeltiden
bl. a. 1) vid alla tidegärder och mässor; 2) vid
vissa högtider; 3) en serie olika dödsringningar;
4) världsliga ringningar (i städerna ”ur och i
vård”). Örebro möte (1529) sökte begränsa
ringning ”allenast därtill, att folket skall kallas
samman”. Nuv. ringningar i Sverige, som mera bero
av sedvänja än lagbestämmelser, kunna härledas
från medeltidskyrkans bruk. Efter dödsfall ringes,
särskilt i s. och v. Sverige, sj älaringning,
eljest vanl. flyttad till påföljande söndag och
kallad tacksägelseringning. På vissa
håll bibehålies gravöppningsringning.
Allmänt förekommer
begravningsringning före och efter jordfästningen. Jfr
Klämt-ning.
Klockskatt, se Klockupproret.
Klockspel. 1) (Fr. c ar U lon.) Musikinstrument,
bestående av olika stämda klockor, vilka bringas
att ljuda genom hammarslag. Under medeltiden
brukades k. i mindre format i kyrkomusiken.
Senare fingo de sin plats i kyrktornen. Särskilt
de vackra k. i Holland och Belgien voro vida
kända på 1600-talet. Vid samma tid kommo de
även till Danmark och Sverige. 1663 fick Tyska
kyrkan i Stockholm sitt första k. I våra dagar
ha även rådhuset i Köpenhamn samt stadshuset
och Medborgarhuset i Stockholm k. I äldre orglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
