Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klopstock, Friedrich Gottlieb - Klor el. chlor - Kloral - Kloramin - Klorammonium, ammoniumklorid - Kloratsprängämnen - Klorbensen - Kloreton - Kloretyl - Klorföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
Klor—Klorföreningar
420
73; sv. prosaövers. 1789—92) leder sitt ursprung
från Milton och är uttryck för den pietistiskt
fördjupade religiositeten. Stilen har storslagenhet
och patos; hexametern har ersatt den förut
allrådande alexandrinen. Genom sina ”Oden”
(samlade 1771) o. a. lyriska dikter, för vilka han
valde antika metra och fria rytmer, verkade han
frigörande även inom lyriken. Stor betydelse för
den litterära utvecklingen hade K. även genom
sin ”bardpoesi”, d. v. s. oden och dramer, som
patetiskt förhärliga
den germanska
kraften. K:s språkliga
ål-derdomsarbeten (”Die
deutsche Gelehrten
Republik”, I, 1774, m. fl.)
voro kuriösa men ej
utan värde. Bland de
talrika uppl. av K:s
verk märkas en
prakt-uppl. i 10 bd (1798—
1806) och
”Sämmt-liche Werke” i 16 bd
(1823—39). — Litt.:
F. Muneker, ”K.”
(1900); H. Woehlert,
”Das Weltbild in K:s Messias” (1915); L.
Ma-gon, ”Die Klopstock-Zeit in Dänemark” (1926).
Klor [klår] el. c h 1 o r (av grek, chlords,
grön), ett icke-metalliskt grundämne, som
förekommer rikligt i naturen, förenat med metaller,
särskilt natrium, kalium och magnesium. K.
upptäcktes av C. W. Scheele, dess egenskap av
grundämne bevisades slutgiltigt av H. Davy. I liten
skala framställes k. genom oxidation av saltsyra
med brunsten, klorkalk el. andra oxidationsmedel.
Tekniskt framställes k. numera genom
klor-alkali-elektrolys. Förr framställdes k. genom
Weldon-metoden, som är en oxidation av saltsyra med
brunsten, förenad med regenerering av
brunstenen, el. Deaconprocessen, som är en katalytisk
oxidation av klorväte med luftsyre. — K. är vid
vanlig temp. en gröngul, tung gas; 1 1 därav
väger 3,220 g. Den förtätas lätt till en gul vätska
med kpt — 340, fryspunkt —1030. K. är löslig
i vatten; lösningen, kallad klorvatten, har
gasens färg och lukt och är särkilt i ljus
ohållbar. K. har en genomträngande lukt och verkar
etsande och förstörande på lungorna; en halt
av 0,5% i luften medför kvävningsdöd efter
några få minuter, ännu 0,01 °/o är livsfarlig,
0,0001 °/o retar andningsorganen utan att vara
skadlig. — K:s kemiska tecken är Cl, dess
atomnummer 17, atomvikt 35,457. Den består
av två isotoper med massnumren 35 och 37. Fri
k. reagerar häftigt med flertalet metaller, även
ädla, likaså med metalloider (utom syre, kväve,
kol, fluor och ädelgaser). Även kemiska
föreningar angripas av k., organiska under s. k.
klorering, varvid k. ingår i st. f. en el. flera
väteatomer. K. är, särkilt vid närvaro av vatten,
ett kraftigt blekmedel och ett desinfektionsmedel.
— K. förekommer i handeln, kondenserad till
vätska i bomber av stål. Den begagnas som
blekmedel, som desinfektionsmedel, till framställning
av hypoklorit och klorat, inom den organiska
kemin till klorering och som syntetiskt
hjälpmedel. I början av i:a världskriget användes k.
som stridsgas.
Kloräl, se Klorföreningar.
Kloramln är eg. NH2CI, en färglös vätska.
Numera kallas även p-t o 1 u e n- och
bensen-sulfonkloramidnatrium för k. Dessa
äro lättlösliga i vatten och användas i utspädda
lösningar som antisepticum, gurgelvatten och
desinfektionsmedel. Den förstn. går i handeln
under namn av k 1 o r a m i n A, a k t i v i n el.
s t e r i s 0 1, den senare under namn av k 1 0 r
a-min Astra. De kunna även användas för
oskadliggörande av stridsgaser, t. ex. senapsgas.
Kloramin B. (sterisol B) är
handelsbe-teckningen för en blandning av lika delar
kloramin A och koksalt. Det användes för
desinfektion av mjölkkärl, spenar och slangar vid
mjölkning samt för allmän desinfektion av ladugårdar
och stallar.
Klorammönium, ammöniumklorid, se
Ammoniumföreningar.
Klorät, se Klorföreningar.
Kloratsprängämnen, biandsprängämnen, vilkas
syreavgivande beståndsdel består av klorat- el.
perkloratföreningar. Som brännbara ämnen ingå
trämjöl, organiska kolväten el. nitroföreningar.
För att minska k:s stötkänslighet tillsättes
någon tjockflytande olja, ss. ricinolja, vaselinolja el.
dyl. Den äldsta representanten för detta slags
sprängämnen är det engelska c h e d d i t (se d. o.).
Sedan man lärt sig framställa perklorater i
industriell skala, fingo dessa snart stor användning
vid sprängämnestillverkningen.
Klorbensen [-è’n], se Klorföreningar.
Kloreton [å’n], acetonkloroform el.
triklorpseudobutylalkohol, vita,
svår-lösliga kristaller med kamferlukt. Användes i
medicinen som sömnmedel för lokalbedövning och
som antiseptiskt medel.
Kloretyl, se Etylklorid.
Klorföreningar, föreningar med klor. —
Klorväte, HC1, erhålles vid direkt förening
av klor och väte. Blandningen av dessa båda
gaser, klorknallgas, exploderar vid
antändning el. stark belysning. Tekniskt framställes
klorväte av svavelsyra el. natriumbisulfat och
koksalt. Färglös gas, ytterst löslig i vatten.
Lösningen är en stark syra, klorvätesyra el.
saltsyra. Den har stor teknisk användning för
framställning av metallklorider el. klormetaller, för
framställning av Salmiak etc. samt i jordbruket
för beredning av AlV-foder. — Vid inverkan av
klor på en avkyld lösning av natriumhydroxid
erhålles natriumhypoklorit, NaCIO, känd
endast i vattenlösning, bleklut el. blekvätska.
Tekniskt framställes natriumhypoklorit genom
elektro-lys av koksalt. Föreningen avger lätt syre och
brukas som blekmedel för bomull, pappersmassa,
celluloid. — Kalciumhypoklorit, Ca(ClO)2,
erhålles blandad med klorkalcium vid behandling
av släckt kalk med klor; produkten kallas
klorkalk. — Natriumklorat, NaCIOs, bildas
vid uppvärmning av hypoklorit och framställes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
