Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Långe (konung av Sverige) - Knut den store (konung av Danmark) - Knut IV, den helige (konung av Danmark) - Knut V Magnusson (konung av Danmark) - Knut VI Valdemarsson (konung av Danmark) - Knut Lavard (dansk hertig) - Knut Valdemarsson (hertig av Reval) - Knut (dansk prins) - Knut Alvsson - Knutarv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Knut Alvsson—Knutarv
452
1229, ryckte han till sig Sveriges krona, som
han behöll till sin död, 1234. Om K:s son
Holmger se d. o.
Danmark. 1) Knut den store, konung (d.
1035), son till Sven Tveskägg och den polska
prinsessan Gunhild. K. var med på faderns
Eng-landståg men måste efter dennes död 1014
återvända. K:s bror Harald blev dansk konung, och
K. drog med en ny här till England 1015,
besegrade den angelsaxiske konungen Edmund och
delade med honom riket. Då Edmund dog s. å.,
blev K. 1017 vald till konung över hela England.
1018 dog Harald, och K. erhöll även Danmark
men förblev framför allt upptagen av sitt
engelska välde, som han konsoliderat genom att 1017
äkta Emma, änka efter Ethelred II. Efter
utkrävande av en ofantlig danegäld hemförlovade
K. vikingahären, hävdade som regent engelsk lag
och stödde kyrkan. K. upprättade en stark
stående här (thegnliS). K. hade arvskrav på Norge,
där Olof Haraldsson blivit konung. K. slog
denne och hans bundsförvant konung Anund av
Sverige vid Helgeån 1026. K., som i Rom
övervar Konrad II :s kröning, förde s. å. titel av
bl. a. norrmännens konung och ”konung över en
del av svearna”. Han synes sålunda ha vunnit
någon del av Sverige och fick reellt väldet över
Norge, sedan Olof 1030 stupat vid Stiklestad.
I Norge satte K. sin oäkta son Sven
Alfifas-son som konung. Denne fördrevs 1035; s. å.
avled K. i Shaftesbury. Utom Sven hade K.
sonen Harald Harfot samt med Emma sonen
Harde-knut och dottern Gunhild, g. m. kejsar Henrik
III. — Litt.: L. M. Larsson, ”Canute the great”
(1912).
2) Knut IV, den helige, konung (d. 1086),
oäkta son till Sven Estridsen. Vid tronstrid efter
Svens död 1076 blev K:s bror Harald Hen
konung; då denne dött 1080 el. 1081, besteg K.
Danmarks tron. Han stödde kyrkan, bl. a.
genom en stor donation 1085 till Laurentiidomen
i Lund, och sökte genomföra tionde. I samband
med rustningar till ett Englandståg lät K. fängsla
sin bror Olof, som fången sändes till K:s
svärfar i Flandern. Då utbröt uppror i Jylland, K.
flydde till Fyn, men folket dräpte honom och
hans bror Bengt 10 juli 1086 i S:t Albans
kyrka i Odense. Hungersnöden under K:s
efterträdare kom K:s regering att framstå i ljusare
dager; hans dödssätt gav honom martyrglans. En
i Odense om K. uppvuxen litteratur visar
stegrad legendutveckling, medan Roskildekrönikan är
fientlig mot K. Erik Ej egod utverkade K:s
kanonisering, och dennes ben skrinlädes 19 april
iioi. Han räknas som Danmarks skyddshelgon.
K. var g. m. Edele (Adelheid) av Flandern, som
efter mordet på K. återvände dit med sonen Karl
den danske. — Litt.: M. C. Gertz, ”Knud den
helliges martyrhistorie” (1907); C. Weibull,
”Saxo” (1915).
3) Knut V Magnusson, konung (d. 1157),
son till prins Magnus Nilsson. Den föga
betydande K. valdes 1146 till konung i Jylland och
deltog därpå jämte Valdemar i tronstriden mot
Sven Grathe, som 1157 lät mörda K. Han var
g. m. en dotter till Sverker d. ä.
4) Knut VI Valdemarsson, konung
(1163—1202), son till Valdemar den store. K.
kröntes till konung 1170 och blev regent efter
sin fader 1182. K. lät sig mest ledas av Absalon
och sin bror Valdemar (Sejr). Ett i Skåne ånyo
utbrutet bondeuppror kuvades av Absalon, som
1184 också besegrade hertig Bogislav av
Pommern, varefter K. antog titeln vendernas konung.
Då K:s kusin biskop Valdemar i Hedeby gjort
uppror, besegrades han 1192 av K:s bror
Valdemar, som I2or erövrade även Holstein. K. var
g. m. Gertrud, dotter till Henrik Lejonet.
5) Knut Lavard, hertig (d. 1131), son till
Erik Ej egod. Från Slesvig stred K. som dansk
hertig mot den vendiske fursten Henrik. Efter
dennes död köpte K. av Lothar kungadömet över
obotriterna som dennes vasall och erövrade sedan
deras område. Vid ett möte med konung Nils
sökte K. uppträda som dennes like. Nils’ son Magnus
såg i K. en medtävlare om Danmarks krona
och lät svekfullt mörda honom i Haraldsted skog
vid Ringsted 7 jan. 1131. Roskildekrönikan, som
tager parti för Magnus, omtalar dock K. med
visst beröm. K:s son Valdemar den store
utverkade 1169 K:s kanonisering som helgon, och
1170 skrinlädes K:s ben i Ringsteds kyrka. K.
var g. m. Ingeborg, dotter till storfurst Vladimir
av Novgorod. —- Litt.: L. Weibull i Scandia,
1928.
6) Knut Valdemarsson, hertig av Reval
(d. 1260), oäkta son till Valdemar Sejr. Efter
Estlands erövring 1219 gjorde fadern K. till
hertig där. Han tvangs efter ett par år att
återvända och fick först Blekinge, sedan Lolland,
som län. Av K:s söner blev den ene, Erik, hertig
av Södra Halland; om den andre, Svantepolk
Knutsson, se d. o.
7) Knut Christian Fredrik Michael, prins (f.
1900), son till Kristian X och Alexandrine av
Mecklenburg-Schwerin, 1933 g. m. prins Haralds
dotter Caroline Mathilde, med vilken han har
barnen Elisabeth (f. 1935), Ingolf (f. 1940) och
Christian (f. 1942). K., som till yrket är
sjöofficer, är sedan faderns död 1947 tronföljare.
Knut Alvsson, svensk-norsk storman (d. 1502),
son till den norske rådsherren Alv Knutsson. I
yngre år vistades K. mycket i Sverige och
deltog även i Sten Stures strid mot Ivar Axelsson
1487. Han blev 1497 hövitsman på Akershus
men förtalades hos konung Hans av sin arvfiende
hövitsmannen på Bohus Henrik Krummedike och
avsattes 1499. Han trädde då i förbindelse med
Sturepartiet och anslöt sig i Vadstena (1501) till
edsförbundet mot konung Hans. 1502 intog han
Akershus och Tönsberg och belägrade Bohus.
Henrik Krummedike återerövrade Tönsberg och
angrep Akershus. Här infann sig K. på dennes
skepp för underhandlingar men nedhöggs
brutalt trots given lejd. Hans hustru i andra giftet,
Mette Ivarsdotter Dyre, blev sedan omgift med
riksföreståndaren Svante Nilsson (Sture).
Knutarv, Centu’nculus mi’nimus, en till fam.
Primulaceae hörande liten ettårig ört med små,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
