Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koma (astronomi, optik) - Komana - Komancher, comancher - Komandorskijöarna, Kommendörsöarna - Komárno - Kombattanter - Kombination - Kombinationsmotstånd - Kombinationstoner - Kombinatorisk - Kombinera - Kombinerad skidtävlan - Komedi - Komediant - Komediantdrama - Komediteatern - Komenský - Kometer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Komana—Kometer
526
osymmetriska och antaga vanl. ett
kometsvanslik-nande utseende.
Ko’mana, namn på två forntida städer i ö.
Mindre Asien, berömda för sin kult, ägnad åt
gudinnan Ma (Bellona), vars överstepräst i båda
städerna intog en furstlig ställning. — i) K. i
Kappadokien, i Antitaurus, vid övre Saros
(Sey-hun), kallades i romersk tid Hieropolis.
Betydande rester av detta K. finnas nära nuv. Djadjik.
— 2) K. i Pontos, vid Iris-floden (Yesil Irmak),
c:a 10 km n. ö. om nuv. Toqat, där starkt
förstörda ruiner påträffats.
Koma’ncher, c o m a’n c h e r, nordamerikansk
indianstam av shoshongruppen och av till denna
hörande folk det enda, som varit typiska
prärie-indianer. Tidigare bodde de i Wyoming men
trängdes av algonkinstammar åt s., ända ned till
prärierna i n. Mexico och Texas.
Komandorskij öarna [kamandå’rskaj-],
Kommendörsöarna, rysk ögrupp i s. v.
delen av Beringshav, vid ö. kusten av Kamtjatka.
2,500 km2. Endast de båda största öarna,
Be-ringön och Mednyj ha en fåtalig befolkning av
aleuter (c:a 359 inv.). På K. finns ett reservat
för värdefulla pälsdjur. K. upptäcktes av V.
Bering, som dog här 1741.
Komamo [kå’märnå], magyar. Komärom,
stad i Slovakien, förr fästning, på Donaus n.
strand, vid mynningen av Våh (Waag); 31,000
inv. — K. blev stad på 1200-talet och var en
huvudfästning mot turkarna (belägringar 1594
och 1663).
Kombatta’nter, se Non-kombattanter.
Kombination (av lat. combinäre, parvis
sammanställa), förknippning, förening; jämförande
beräkning; mus., mekanism i en orgel, varigenom
man i ett grepp kan utdraga flera register.
Kombinationsmotstånd till två el. flera
pa-rallellkopplade motstånd rv r2 o. s. v. är ett
motstånd R, som vid samma spänning genomsläpper
samma ström som alla motstånden rlt r2 o. s. v.
tillsammans. Man har i/R — i/rx + i/r2 + ...
Kombinationstoner, svaga toner, som
uppkomma genom samverkan av två starka toner av
olika tonhöjd. De äro av två slag,
differens-och summationstoner. Två toner med
svängningstalen Nt och N2 ge en låg
differenston, vars svängningstal är N,—N2, och en hög
summationston med svängningstalet + N2.
Differenstonerna iakttogos 1744 av G. A. Sorge;
summationstonerna upptäcktes av Helmholtz.
Kombinatörisk, sammanställande; som
brukar kombinationer.
Kombinera, eg. parvis sammanställa; göra en
kombination (se d. o.).
Kombinerad skidtävlan, tävlingsform,
bestående av terränglöpning i förening med
backhoppning. Annan s. k. alpin k. finnes i form av
störtlopp och slalom.
Komedi (lat. comoè’dia, grek. komodi’a, av
kömos, uppsluppen fest och odè, kväde),
dramatisk framställning av ett händelseförlopp med
lyckligt slut, där karaktärer och situationer
huvudsakligen avse att roa åskådaren.
Komedia’nt, skådespelare, särskilt sådan, som
tillhör en kringresande trupp. Ordet nyttjas
oftast i något försmädlig bemärkelse.
Komediantdrama, inom teaterhistorien
vedertagen beteckning för den art av skådespel, som
uppfördes av engelska komedianter och
från dem övergick till 1600-talets tyska och
holländska vandrartrupper. K. utgår i allm. från
original inom den engelska, holländska och
spanska litteraturen, vilka omarbetats och förkortats
för att passa vandrartruppernas dekorationslösa
scen. Tre samlingar k. utkommo i tryck under
1600-talet; senare ha åtskilliga publicerats av W.
Creizenach, C. Heine m. fl.
Komediteatern, se Stockholm, teater.
Komensky [kå’menski], tjeck., se Comenius.
Kometer (av lat. co’ma, hår; ”hårstjärnor”,
”svansstjärnor”), himlakroppar med diffust,
töckenaktigt utseende, vilka visa sig på himlen
en längre el. kortare tid, närma sig solen under
tilltagande ljusstyrka för att sedan åter avlägsna
sig under avtagande ljusstyrka och försvinna. De
ljusstarka, för blotta ögat synliga k. bestå vanl.
av en stjärnliknande mittpunkt, kärnan,
omgiven av en töckenslöja, koman, från vilken en
från solen riktad svans utvecklar sig,
allteftersom k. närmar sig solen. Svansen når i allm.
sitt maximum strax efter perihelpassagen och
avtager åter, då k. avlägsnar sig från solen. Den
kan vara av högst varierande storlek, ibland
knappt märkbar, ibland sträckande sig över halva
himlen, dess verkliga längd kan uppgå till över
100 mill. km. Ofta ser man mer än en svans;
i ett fall har man observerat en k. med 6 svansar.
Kärnan och koman bilda tillsammans k:s
hu-v u d. Detta är vanl. 50,000—250,000 km i diam.,
men man har iakttagit k. med huvud större än
solen. För de ljussvaga, blott med hjälp av kikare
iakttagbara k. saknas vanl. svans, och kärnan kan
oftast ej skiljas från koman. — Antalet iakttagna
k. har avsevärt ökats efter kikarens uppfinning
och framför allt efter införandet av den
fotografiska observationsmetoden. Mellan år 1 och 1699
e. Kr. observerades i medeltal 25 k. varje sekel,
1700—99 62, 1800—99 309; numera iakttagas i
medeltal 5 å 7 per år. K. benämnas vanl. efter
upptäckaren; tidigare erhöll en k. ofta namn efter
den, som först beräknat dess bana, vilket t. ex.
var fallet med Halleys och Enckes k. De k.,
som upptäckas under ett visst år, betecknas
numera även med årtalet, följt av en bokstav, a, b,
c..., angivande ordningsföljden. Sedan banan
beräknats, betecknas k. med årtalet för
perihelpassagen, åtföljt av en romersk siffra,
betecknande ordningsföljden.
Att k. äro himlakroppar och ej atmosfäriska
fenomen, som man tidigare trodde, påvisades av
Tyge Brahe, ur vars observationer det framgick,
att k:s avstånd måste vara betydligt större än
månens. Hevelius (i ”Cometographia”, 1618)
framhöll som sannolikt, att k. beskriva
parabo-liska el. liknande mot solen konkava banor, och
Dörfel kom 1681 till den slutsatsen, att 1680
års k:s bana var en parabel med solen i
brännpunkten. Newton visade, att k:s banor måste vara
kägelsnitt (ellips, parabel el. hyperbel) med solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
