Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kopiös - Kopje - Kopliks fläckar - Koporje - Koppar - Framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671 Kopiös—Koppar 672
Kopiös, ymnig, överflödande.
Kopje [kå’-], holl., ”huvud”, i Sydafrika vanl.
beteckning för kulle el. avrundad bergstopp.
Kopliks fläckar, med., se Mässling.
Koporje [kapå’rje], gammal fästning i
Inger-manland, n. ö. om Narva, vilken innehades av
svenskarna 1581—90, återtogs av Evert Horn
1612 och blev svensk i Stolbovafreden 1617. 1703
förlorades den slutgiltigt.
Koppar, en vanl. två-, ibland envärdig metall
av mycket stor betydelse. Kem. tecken Cu (av
lat. cuprum), atomnummer 29, atomvikt 63,57. I
naturen förekommer k. någon gång gedigen, vanl.
dock i föreningar. K. skiljer sig från alla andra
metaller genom sin rödaktiga färg, har stark
metallglans, är relativt mjuk och mycket tänjbar.
Den kan därför lätt formas genom
kallbearbetning, valsas till de finaste bleck och utdragas till
de tunnaste trådar. K:s spec. v. är 8,92. Vid 1,083°
smälter den till en grönaktigt lysande massa. Vid
stark rödglödgning kan den svetsas. Den har
mycket stor ledningsförmåga för värme och
elektricitet. K. har därför fått vidsträckt
användning till all slags elektrisk materiel. För att
vara användbar härtill måste den dock vara
mycket ren. I torr luft är k. vid vanlig temp.
oföränderlig. Vid upphettning oxideras den först till
oxidul och sedan till oxid. I fuktig och
kolsyra-haltig luft överdrager den sig med ett lager av
basiskt kopparkarbonat (ärg). Vid frånvaro av
luft angripes k. ej av icke oxiderande syror
(t. ex. klorvätesyra) men vid lufttillträde även
av svaga organiska syror, av ammoniak och
am-moniumsalter. Salpetersyra löser k. till
koppar-nitrat under utveckling av färglös kväveoxid
(NO). Koncentrerad svavelsyra överför k. i
kopparsulfat under bildning av svaveldioxid. Med
svavel förenar sig k. direkt. K. påskyndar de
flesta metallers upplösning i vatten eller syror.
Den utfälles lätt ur sina saltlösningar genom
tillsats av ett flertal metaller (t. ex. zink, järn). K.
nyttjas även till framställning av
husgerådsartik-lar, kemiska apparater, rörledningar för
varmvatten och gaser, till taktäckning m. m. Slutligen
ingår den i ett stort antal legeringar.
Framställning. De i gruvorna brutna
kopparmalmerna äro i regel för fattiga för a.tt med
fördel kunna direkt bearbetas för utvinnande av
k. Genom skrädning och anrikning söker man
därför höja kopparhalten. Anrikningsresultaten
ha alltmera förbättrats, särskilt genom
flotations-metodernas införande. Metoderna för k:s
framställning äro dels torra el. smältmetoder,
dels våta el. lakningsmetoder. De förra
duga för alla malmer, och enl. dem framställes
huvudparten av all k.
Malmer, som hålla gedigen k., underkastas efter
anrikning en enkel nedsmältning samt raffinering
i flamugn. Oxid- och karbonatmalmer smältas
antingen enbart med kol i schaktugn, då råkoppar
erhålles direkt, eller blandas med sulfidmalmer
vid skärstenssmältning. Även lakningsmetoder
användas för dessa. Sulfidmalmerna smältas vanl.,
varvid bildas skärsten av k., järn och
svavel, under det att gångarterna, en del oxiderat
järn och tillsatta beskickningsämnen bilda slagg.
De tidigare, omständliga metoderna för
framställning av k. ur sulfidmalmer ha förenklats
genom nya uppfinningar. Viktigast torde vara
införandet av bessemerkonvertern, varigenom den
från skärstensugnen kommande skärstenen genom
blåsning i konvertern direkt kan förvandlas till k.
Vissa starkt svavelhaltiga malmers behandling
har mycket förenklats. Man har med tillhjälp
av nyare tidens kraftiga biåsmaskiner och den
därav följ, starkt oxiderande smältningen kunnat
intaga malmen orostad i schaktugnen och genom
att redan här utnyttja svavlets förbränningsvärme
dels undvika röstning, dels ersätta en del av det
för smältningen erforderliga bränslet med svavel.
Genom denna procedur, pyritic smelting, har
behandlingen kunnat inskränkas till malmens
smältning, varvid skärsten erhållits, dennas
besseme-rering och bessemerkopparns raffinering. Samma
förenklade tillvägagångssätt kan även användas
vid smältning i flamugn.
Av de operationer, varav koppar
framställningsmetoderna bestå, avser röstningen att
avlägsna en del av svavlet och oxidera en del av järnet,
för att man vid skär stenssmältningen genom
järnets förslaggning skall få en relativt kopparrik
skärsten. Vanl. utföres röstningen i etageugnar
med mekanisk omröring, men numera
förekommer även röstning i flamrostugnar, i vilka
kop-parslig, suspenderad i förvärmd el. syreanrikad
luft, inblåses genom en brännare och oxideras,
innan partiklarna fallit till ugnens botten.
Skärstenssmältningen försiggår vanl.
i stora flamugnar med en smältkapacitet på
upptill c:a 2,000 ton per dygn. De äro eldade med
kolpulver, olje- el. gasbrännare. Flamugnarna
kunna beskickas såväl med styckformigt som med
finkornigt gods och användas numera vid
flertalet hyttor. Tidigare smältes styckeformiga
malmer huvudsaki. i schaktugnar. Under senare år
ha i Skandinavien utvecklats elektriska ugnar för
skärstenssmältning, vilka framgångsrikt kunna
konkurrera med flamugnarna, förutsatt att
energipriset är lågt. Såväl flamugnar som
schaktugnar och elektriska ugnar arbeta kontinuerligt.
Slaggen från skärstenssmältningen innehåller
normalt så låga metallhalter, att den utgör avfall.
Bessemereringen av skärstenen, som
har en kopparhalt, vanl. varierande mellan 20
och 55 °/o, sker i en konverter, som består
av en stående el. liggande plåtcylinder, infodrad
med magnesittegel. Skärstenen intappas, varpå
blåsningen utföres i två perioder: slaggbildning
(svavel och järn oxideras, och järnoxidulen
bildar slagg med kiselsyra, som tillsättes i form av
kvarts) samt blåsning på k. Blåsningen för
slaggbildningen pågår, tills nästan allt järn är
uppoxiderat, så att i det närmaste ren
svavelkoppar återstår. Slaggen avtappas då, och
blåsningen fortsättes för svavlets fullständiga
bortdrivande, varvid råkoppar erhålles.
Bessemerkop-parn håller 97—99% k.
Lakningsmetoderna begagnas mest för
oxid- och karbonatmalmer samt för bränder,
erhållna vid röstning av kopparhaltig svavelkis, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
