Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosacker - Koschenill, konschonell - Koschenillav - Koschenillsköldlus, kochenill, konschonell - Koscher - Kosciusko - Kościuszko, Tadeusz - Kosegarten, Ludwig - Kosel, Cosel - Koser, Reinhold - Košice - Koskenniemi, Veikko - Koski - Koskinen - Koskull, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
735
Koschenill—Koskull
736
Koschenill sköldlöss.
W. Cresson, ”The Cossacks” (1919); R- Fox,
”People of the steppes” (1925).
Koschenill, konschonell, rött färgämne,
som erhålles av koschenillsköldlusen.
Koschenillav, se Cladonia.
Koschenillsköldlus, kocheni’ll,
konschonell, Co’ccus cacti, en art sköldlöss, bekant
för det röda färgämne den lämnar (karminsyra,
råmaterialet till
färgämnet
karmin). Urspr.
fanns den i
Mexico på
Opuntia-ar-ter och nyttj ades
som färgämne av
aztekerna före
Amerikas
upptäckande. 1806
infördes k. till Europa.
Efter den
moderna anilinfärgindu-striens uppkomst
är k:s roll som
färgämne nästan
utspelad.
Koscher, hebr.,
ren, om den mat, som judarna enl. sina
religions-bud ha rätt att äta. Den förbjudna maten kallas
trefa (eg. ”rivet djur”).
Kosciusko [eng. utt. kåsia’skåu], berggrupp
i Australien, se d. o., sp. 99.
Kosciuszko [kåsjtsjo’/kå], T a d e u s z, polsk
nationalhjälte (1746—1817). Han blev efter
militära studier i utlandet artillerikapten 1774. Han
deltog 1778—83 i nordamerikanska frihetskriget
och steg till general. 1783—92 var han åter i
polsk tjänst och stred bl. a. vid Dubienka (1792)
tappert mot ryssarna. Sedan konungen biträtt
Targowicakonfederationen, gick K. i landsflykt.
1794 utnämndes han av frihetsvännerna till
diktator och sökte bl. a. genom löfte om
förbättrandet av böndernas villkor åstadkomma en
folkresning mot ryssarna. Hans seger vid Raclawice
stegrade patriotismen, men 10 okt. 1794
besegrades K:s illa övade trupper vid Maciejowice,
där han själv togs till fånga. 1796 frigavs K.
av Paul I. Han var sedan mest bosatt i
Frankrike. Bonaparte erbjöd honom ett högt befäl, men
K. vägrade, om ej förste konsuln upptog Polens
återupprättande på sitt program. K. dog i
Schweiz.
Kosegarten [kå’za-], Gotthard Ludwig,
tysk författare (1758—1818), kyrkoherde på
Rü-gen 1792, prof, i historia i Greifswald 1808. K.,
ofta kallad ”Rügens sångare”, var en alsterrik
epigon, vars idyller, känslosamma, anakreontiska
el. romantiska dikter, åtnjöto stor popularitet;
främst stå väl hans ”Legenden” (2 bd, 1804).
”Lyrische Dichtungen” utgåvos i 12 bd 1824—27
(med biogr.). — Monogr. av H. Franck (1887).
Kosel [kå’zal], C o s e 1, po. Kozle, stad i
Oberschlesien, Polen, vid Oders v. strand mitt
emot Klodnitzkanalens mynning; c:a 13,000 inv.
K. är ändpunkt för flodtrafiken med större
fartyg.
Koser [kå’zar], Reinhold, tysk historiker
(1852—1914), professor 1884 i Berlin och 1891
i Bonn samt från 1896 chef för Preussens
arkivväsen. Han var lärjunge till J. G. Droysen. K:s
främsta arbete är ”König Friedrich der Grosse”
(2 bd, 1893; 5:e uppl., 4 bd, 1912). Dessutom
utgav K. bl. a. Fredrik II :s politiska
korrespondens (10 bd, 1879—83).
Kosice [kå’Jitse], magyar. Kassa, ty. Kaschau,
stad i ö. Slovakien vid Hernåd, 20 km från
ungerska gränsen; 59,000 inv. Medeltidsstad,
känd från 1100-talet; ö. Slovakiens
handelscent-rum med mångsidig industri. Märkligaste
byggnaden är den gotiska katedralen, uppf. 1382—
1497. Lantbrukshögsk.
Koskenniemi [kå’-], Veikko Antero,
finländsk författare och litteraturforskare (f. 1885).
K., vars namn urspr. var F o r s n ä s, blev student
1903, fil. kand. 1907. Han var huvudred, för
tidskr. Aika (Tiden) 1912—21 och erhöll sistn.
år en donerad professur i litteraturhistoria vid
Åbo finska univ., vars rektor han var 1924—32.
Hedersdr vid Helsingfors univ. blev han 1927,
led. av Finlands akad. 1948 och därmed befriad
från sin prof.-tjänstgöring. K. är sedan 1944
huvudred, för tidskr. Valvoja. I ett 10-tal
diktsamlingar, av vilka den första utkom 1906, har
K. framträtt som en reflexionslyriker av hög
rang. Han har ypperligt tolkat utländsk lyrik
på finska, bl. a.
Goe-thes dikter (1922),
och som essäist och
kritiker har han utfört
en betydande gärning.
Förutom böcker om
Musset (1918), den
unge Goethe (1932),
Al eksis Kivi (1934),
Maila Talvio (1946)
och ”Goethe ja hänen
maailmansa” (”Goethe
och hans värld”, 1948)
har han utg. en
samling essäer om
romerska skalder (1919), kul-
turbetonade reseintryck från bl. a. Grekland,
Italien och Paris, en samling aforismer samt valda
litterära uppsatser i 5 bd. På svenska föreligga
K:s enda roman, ”Konsul Brenners
indiansommar” (1916), den berättande dikten ”Den unge
Anssi” (1919), några lyriska dikter i E.
Zillia-cus’ samling ”Sonetter och sånger” (1921) och i
”All världens lyrik” (1943), ”Den finska
språk-och kulturfrågan” (1935) samt de
självbiografiska böckerna ”Lyckans håvor” (1943) och
”Student när seklet var ungt” (1948).
Koski [kå’-], fi., fors.
Koskinen [kå’-], se Yrjö-Koskinen.
Köskull, svensk släkt, härstammande från
Livland. Landshövdingen i Dorpat Anders K.
(1594—omkr. 1674) naturaliserades som svensk
adelsman 1638. Hans sonson landshövdingen i
Kronobergs län, generallöjtnanten Anders K.
(1677—1746), blev frih. 1719 men slöt själv sin
ätt; hans självbiogr. anteckningar äro tr. i
”Ka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
