Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristian VII (konung i Danmark och Norge) - Kristian VIII (konung i Danmark) - Kristian IX (konung i Danmark) - Kristian X (konung i Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
831
Kristian
832
7) Kristian VII (1749—1808), konung i
Danmark och Norge 1766-—1808, son till
Fredrik V och Louise av England och sonson till
K. VI. Han led från födelsen av en sedan
tillväxande sinnessjukdom (dementia praecox)
men väckte i sin ungdom förhoppningar genom
snabb uppfattning och värdigt uppträdande. K:s
sinnessvaghet förvärrades av okloka lärare. 1766
gifte sig K. med den femtonåriga Karolina
Ma-thilda av England men fick hastigt motvilja mot
henne och hängav sig under sina första
regeringsår åt ovärdiga utsvävningar. Under en
utlandsresa 1768—69, varvid han ännu kunde
imponera med spiritualitet och kunglig värdighet,
hade han tysken J. F. Struensee till livläkare.
Denne förblev sedan vid hovet och fick större
och större inflytande. K. förlorade efter hand
allt intresse för statsstyrelsen och försjönk mer
och mer i slöhet. Utan motstånd gav han sin
sanktion åt statsvälvningarna 1772 och 1784, var
till namnet alltjämt konung men under sina
senare år blott ett vrak. — Litt.: C. Blangstrup,
”Christian VII og Caroline Mathilde” (1890; sv.
övers. 1920); V. Christiansen, ”Christian den
VII:s sindssygdom” (1906).
8) Kristian VIII (1786—1848), konung i
Danmark 1839—48, son till arvprins Fredrik
och brorson till K. VII. Hans rika anlag
utbildades genom en
utmärkt och allsidig
uppfostran, och då
han 1813 sändes till
Norge som ståthållare,
blev den bildsköne,
vältalige och vinnande
mannen mycket
populär. Då Norge genom
freden i Kiel 1814
avstods till Sverige,
tänkte K. först att
taga kungamakten i
landet i kraft av
sin arvsrätt men lät
av norrmännen
för
må sig att mottaga kronan (som norsk konung
Kristian Fredrik) i kraft av folkets val
och med en fri författning. Det visade sig dock
omöjligt att hävda makten gentemot Sverige och
Europa, men K:s förtjänster om Norge 1 denna
situation voro betydande. Den växande liberala
rörelsen i Danmark såg i honom, i det hela med
orätt, en meningsfrände, och man satte stora
förväntningar till hans övertagande av regeringen.
Detta skedde 1839 vid Fredrik VI :s död, men
det visade sig snart, att K. blott ville
reformera enväldet, ej uppgiva det. Han kom därför
att stå rätt isolerad i nationen, och i samma
riktning verkade hans sönder jylländska politik. Nu,
då dansk och tysk i Sönderj ylland kommo att
stå mer och mer oförstående och fientligt mot
varandra, ville K. driva en i sig själv tilltalande
medlingspolitik, som dock varken
tidsförhållandena el. hans egna statsmannaegenskaper gjorde
möjlig att genomföra; 1842 utnämnde han
prinsen av Nör till ståthållare, vilket visade sig
som ett felgrepp, och han svängde då över i
dansk riktning och utfärdade 1846 det öppna
brev, som hävdade kongelovens arvföljd i
her-tigdömet. Under sina sista år sysslade K. med
planer på en friare författning för hela riket.
Han gifte sig 1806 med sin kusin Charlotta
Fredrika av Mecklenburg-Schwerin, som blev mor
till Fredrik VII, skildes från henne 1810 och
gifte sig 1815 med Karolina Amalia av
Augus-tenborg. — Litt.: A. D. Jörgensen i Sönderjydske
Aarböger 1894; J. Nielsen, ”Christian Frederik
1813—14” (1915); ”Kong Christian VIII:s
dag-böger og optegnelser. I. 1799—1814” (1943,
utgav A. Linvald).
9) Kristian IX (1818—1906), konung i
Danmark 1863—1906, son till hertig Vilhelm av
Glücksburg och Louise av Hessen-Kassel. Han
härstammade på både fäderne- och mödernesidan
från danska kungahuset och kom 1831 efter
faderns död till Köpenhamn, där han utbildades
som dansk officer. 1842 gifte han sig med sin
syssling Louise av Hessen. Han ställde sig
avgjort på Danmarks sida under resningen i
hertig-dömena 1848—50, och då kungahuset höll på att
dö ut, förklarades han genom Londontraktaten
1852 och arvföljdslagen 1853 för tronföljare.
Vid Fredrik VII:s död besteg han tronen 15
nov. 1863 under mycket svåra förhållanden.
Ehuru motståndare till
den Hallska
novemberförfattningen, måste han av hänsyn till
folkstämningen
stadfästa denna, och då
Dannevirke utrymdes
febr. 1864, sågo många
i detta säkert
nödvändiga steg förräderi
från K:s sida. Den
nationalliberalt
präglade folkmeningen var
i det hela icke
gynnsamt stämd mot
honom de första
åren. Under Londonkonferensen var han
benägen för en personalunion med hertigdömena men
måste underteckna freden i Wien (30 okt. s. å.),
som helt skilde dem från riket. Få år senare
började den inre politiska striden mellan högern
och vänstern. K. ställde sig, visserligen till stor
del påverkad av J. B. S. Estrups kraftiga
personlighet, avgjort på högerns sida, och oviljan
mot honom i landet var under provisorierna ofta
stark. Först 1901 ljödo de röster, som talade
för en vänsterministär, starkare i K:s öron än
de motsatta, och ministären Deuntzer utnämndes.
Den rättsinnige K. blev därefter under sina sista
år mer och mer ett hedrat enhetstecken för
folket. Härtill bidrogo också hans barns europeiska
äktenskap; döttrarna Alexandra, Dagmar och
Thyra gifte sig med resp, konung Edvard VII
av England, kejsar Alexander III av Ryssland
och hertigen av Cumberland.
10) Kristian X (1870—1947), konung i
Danmark 1912—47, son till Fredrik VIII och
son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
