Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krås - Kräcklinge (Kräklinge) - Kräfta el. flodkräfta - Kräfta, kräftsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Kräcklinge—Kräfta
926
remsa av batist, nättelduk o. s. v., som till
mansdräktens prydnad fästes utanpå skjortan
frampå bröstet (se t. ex. bild 34 å pl. vid Dräkt).
Brukades under senare delen av 1700-talet och
inpå 1800-talet. Även i kvinnodräkten har
tidtals förekommit ”krås”, (halskrås och även
ärm-krås).
2) Innanmäte, tarmkäx; särskilt i
sammansättningarna gåskrås och kalvkrås. — Smörja
k r å s e t, fråssa på godsaker.
Kräcklinge (före 1940 även Kräklinge)
sn i Örebro län, Hardemo hd, på Närkesslätten,
s. v. om Örebro; 38,93 km2, 621 inv. (1952).
Bördig slättbygd, delvis dränerad genom
reglering av Viaån 1863—65. 2,233 har åker.
Egendom: Torp (tillh. Helgelseförbundet), Falkenå,
Skoftesta m. fl. Kyrkans v. del trol. från
1100-talet; en utvidgning gjordes 1766. Klockstapel
från 1600-talet. Ingår i K. och Hardemo
pastorat i Strängnäs stift, Edsbergs kontrakt; tillhör
storkommunen Lekeberg.
Kräfta el. f 1 o d k r ä f t a, A’stacus fluviätilis
(Potamöbius dstacus), tillhör ordn. Decapoda av
kräftdjuren (se d. o. och Flodkräftsläktet).
Liksom hos övriga dekapoda kräftdjur finnas fem
par gångextremiteter. De tre första av dessa
äro i spetsen ombildade till griporgan. Särskilt
kraftigt utvecklat är det första paret (”klorna”),
som är betydligt större hos hannen. Gående
förflyttar sig k. framåt, men den kan även simma
raskt bakåt genom kraftiga slag av stjärten mot
buken. Det sista ledstycket (telson) bildar jämte
det platta sista paret stjärtfötter ett slags fena.
Hannen igenkännes på sin smalare stjärt, där
det första extremitetparet tjänstgör som ett
par-ningsorgan, vilket upptar sperman ur
könsöpp-ningen. Vid parningen, som i Sverige vanl. sker
i oktober, avsättes sädesvätskan på undersidan
av honans stjärt, där den stelnar till en vit,
kitt-liknande massa. Äggen, som läggas mot slutet
av året, klibbas fast vid honans stjärtfötter och
genomgå där sin utveckling, som i regel kräver
ett halvt år. Ungarna ömsa under den första
sommaren skal sex ggr, under den andra t. o. m. den
femte två ggr årl. och sedan blott en gång om
året. Först under det åttonde el. nionde året når
k. den längd av 9 cm (från pannspröt till
stjärtspets), som är lagstadgat minimimått för fångst.
Ömedelbart efter ombytet av skal är detta ännu
mjukt, varigenom en kortvarig men snabb tillväxt
möjliggöres. Skalets raska hårdnande beror på
impregnering med kalk, som upplagrats i de s. k.
kräftstenarna på vardera sidan av
magsäcken. K. trives bäst på täml. grunt vatten i sjöar
och mindre vattendrag med ler- el. humusrik
botten och tillbringar vanl. dagen i hålor mellan
trädrötter, under stenar o. dyl. På natten beger den
sig ut för att söka föda, som utgöres av smärre
djur, snäckor, maskar, insektlarver etc., fiskrom,
småfisk och allehanda växtämnen. Bland k:s
fiender må nämnas ål, abborre, lake och utter. I
Sverige förekomma kräftor i Svealand och
Götaland. Därjämte förekomma de även i Norge,
Danmark, Finland o. a. östersjöländer samt
vissa delar av Frankrike och Italien.
Honkräfta, sedd från buksidan.
Kräfta, kräftsjukdomar (lat. ca’ncer,
carcinöma), med. Ordet ”kräfta” har i dagligt
tal blivit ett samlingsnamn för de olika elakartade
tumörerna, urspr. endast sådan i epiteliala
vävnader. Elakartade tumörer uppkomma därigenom,
att en cell, cellgrupp el. vävnad av någon
anledning bryter sig ut ur sambandet och
organiserar sig till en självständig individ, som
parasiterar på den övriga organismen. Morfologiskt
visa dessa tumörer en regellös och ändamålslös
struktur, erinrande om embryonal vävnad, och
deras celler en från de normala avvikande
byggnad med oregelbundet, mycket växlande
utseende-En elakartad tumör tillväxer hastigt och
självständigt, oberoende av den övriga organismem
Vid tillväxten förstöres den omgivande normala
vävnaden, delvis genom tryck på grund av den
expansiva förstoringen men huvudsaki. genom
direkt destruktion. Tumören tränger in i
omgivande saftrum, lymf- och blodkärl dels genom
små mikroskopiska kontinuitetsutlöpare (d e n
infiltrativa
kontinuitetstillväx-ten), dels genom att i blod- och lymfbanor
kasta ut enstaka celler el. små svulstpartiklar,
vilka sätta sig fast i något avlägsnare organ
och här organisera sig till nya tumörindivider
med samma destruktiva egenskaper som
mcdertu-mören (den emboliska
metastastillväxten). Från den elakartade tumören
produceras för den normala organismen giftiga ämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
