Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkoråd - Kyrkorätt - Kyrkoskrud - Kyrkoslaviska - Kyrkostadgar - Kyrkostaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147 Kyrkorätt—Kyrkostaten 148
samt ”även i övrigt ombesörja kyrkans
angelägenheter”.
Kyrkorätt (lat. iüs ecclesia’sticum),
sammanfattningen av de rättsregler, som i yttre avseende
gälla för kyrkan och de enskilda som dess
ledamöter. Enl. rom.-kat. kyrkan utgöres
grundstommen i k. av gudomlig rätt, uppenbarad i den
heliga skrift el. i traditionen och fastställd av
kyrkans organ, vilka även på grundvalen därav
ensamma stifta k. De protestantiska kyrkorna
avvisa denna teori om den gudomliga k. och
tillerkänna staten rätt att inom vissa gränser meddela
kyrkorättsliga föreskrifter. Allteftersom
förhållandet mellan stat och kyrka gestaltats på olika
sätt, har deras inflytande på bildandet av k. olika
avvägts. — Litt.: Y. Brilioth, ”Svensk
kyrko-kunskap” (2:a uppl. 1946).
Kyrkoskrud, sammanfattande benämning på de
textila föremål, guldsmedsarbeten m. m., som
nyttjas vid kristen gudstjänst. Till den textila
k. räknas främst altarkläder: antependium,
altarbrun, altarduk, bokdynor, bokstöd,
korporal-duk, kalkduk (som täckelse för nattvardskalken)
o. s. v., samt mässkläder, som vid
förrättandet av högtidlig gudstjänst bäras av prästerna
och som äro olika alltefter bärarens hierarkiska
rang. Prästens mässkläder äro: mässkjorta
(a’lba), hals lin (ami’ctus), en linneduk, som
bäres kring halsen under mässkjortan, gördel
(ci’ngulum) kring mässkjortan, stol a (grek.
epitrachèlion), ett brett band, som bäres kring
halsen med ändarna fritt hängande eller stuckna
under gördeln på kroppens framsida, h a n d 1 i n
(mani’pulum), en smal linneduk, som bäres över
vänstra underarmen, och slutligen mässhake
(ca’sula). Stola och mässhake äro oftast utförda
av dyrbart material och prydda med broderier.
Diakonen bär i st. f. mässhake d a 1 m a t i k a
j ämte stola, subdiakonen tunika j ämte
handlin. Med det svenska ordet r ö k 1 i n betecknades
under medeltiden dels roche’ttum, ett
skjortlik-nande linneplagg, som bars av det högre
prästerskapet både utanpå den profana dräkten i det
dagliga livet och under mässkruden, dels
super-pelli’cium, ett överdragsplagg, som bars utanpå
päls. Båda dessa former av röklin bortlades efter
reformationen. Biskopens mässkläder innefatta
alla de plagg, som tillhöra präst- och
diakonskruden, samt därtill korkåpa (pluviäle) m. m.;
se härom Biskopsskrud; romersk-katolska
ärkebiskopar bära dessutom pa’llium. Varje plagg i
mässkruden har sin särskilda symboliska
betydelse.
I de protestantiska kyrkosamfunden har bruket
av altar- och mässkrud i större eller mindre grad
inskränkts och förenklats, stundom alldeles
avskaffats. I Sverige reglerades det genom 1571
års kyrkoordning och 1614 års kyrkohandbok.
— Litt.: Agnes M. Branting, ”Textil skrud i
svenska kyrkor” (1920); R. Stenberg, ”Kyrka
och kyrkoskrud” (1950).
Kyrkoslaviska, se Kyrkslaviska.
Kyrkostadgar, de reglementariska föreskrifter
om kyrkans angelägenheter, som konungen äger
att, inom i kyrkolagen och allmän lag angivna
gränser, allena bestämma på grund av sin
administrativa lagstiftningsmakt.
Kyrkostaten (it. Sta’to de’lla chie’sa, Sta’to
pontifi’cio, Sta’to roma’no) var till 1870 en
italiensk stat, som styrdes av påven och till 1859
sträckte sig som ett bälte över mellersta Italien,
från Tyrrhenska havet i s. v. till Adriatiska i n. ö.,
begränsad f. ö. i n. av Lombardiet-Venedig, i v.
av Modena och Toscana och i s. ö. av
konungariket Neapel (Bägge Sicilierna). Den omfattade
då omkr. 41,000 km2 med omkr. 3 mill. inv. Till
K. hörde vidare enklaverna Benevento och
Ponte Corvo i Neapel samt, till 1791,
Avignon och Venaissin i s. Frankrike.
Då konungariket Italien upprättades 1860,
minskades K. till staden Rom jämte ett område vid
Tyrrhenska havet. 1870 införlivades denna
återstod med konungariket Italien. — Grunden till
K. lades under 700-talets senare del genom gåvor
från frankiska konungarna Pippin den lille och
Karl den store till påvestolen av områden, som
de förvärvat av langobarderna och som tidigare
varit i bysantinsk ägo. Genom dessa gåvor (den
pippinska och karolingiska donationen) blev
påven herre över exarkatet Ravenna, dukatet Rom,
Pentapolis m. m. Som patricius var den frankiske
konungen Roms beskyddare och hade därmed en
viss överhöghet även över K.; efter Karl den
stores kej sarkröning 800 innehade han däröver
som kejsare även den högsta formella
överhögheten, som förut innehafts av kejsaren i
Kon-stantinopel. Vid karolingiska husets förfall och
saracenernas angrepp vunno påvarna större
självständighet, men från slutet av 800-talet förföll
även påvemakten under adelssläkternas fejder.
Otto I återupprättade efter sin kej sarkröning 962
påvedömet ur dess förnedring men gjorde också
kejsarens överhöghet ånyo gällande. Först
Gregorius VII erhöll i de i s. Italien bosatta
nor-mannerna trogna och dugliga bundsförvanter, och
fr. o. m. 1000-talets mitt gick ppåvemakten
ansenligt framåt. Under Innocentius III utvidgades
K. men förföll under 1300- och 1400-talen. Särsk.
försvagades påvarnas makt, sedan de 1305 tagit
sin bostad i Frankrike, där de sedan 1273 ägde
Venaissin och 1348 genom köp förvärvade kurians
nya säte, Avignon. K. sönderföll i olika,
gentemot påven ganska självständiga
länsfurstendö-men, och olika adelsätter behärskade det politiska
livet i Rom, där omkr. 1300-talets mitt svärmaren
Cola di Rienzi sökte helt omskapa förhållandena
och grundlägga en italiensk konfederation. Först
mot slutet av 1400- och början av 1500-talet
förvandlades K. till en verklig statsbildning.
Alexander VI och hans son Cesare Borgia samt Julius
II knäckte vasallernas motstånd och gjorde K.
till en fast enhet, Julius II lyckades väsentligt
utvidga K:s område: Bologna, Romagna, Parma,
Piacenza och delar av Venedig erövrades. Under
den följ, tiden gingo delar härav förlorade, men
i gengäld förvärvades olika områden, bl. a.
indrogs Ferrara under påvestolen vid huset Estes
utslocknande. 1600- och 1700-talen förflöto utan
några väsentliga förändringar, intill dess att
revolutionskrigens stormar med en gång gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
