Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kärnten - Kärnved - Kärnyxor - Käromål - Kärr - Kärra - Kärrbo - Kärre, Karl - Kärrebyssa - Kärrgruvan - Kärrgröe - Kärrhökar - Kärrhöksläktet - Kärrhönssläktet - Kärrkrasse - Kärrmes - Kärrsköldpaddor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Kärnved—Kärrsköldpaddor
180
utom i s. och s. ö., varest bo c:a 40,000 slovener.
Livlig turisttrafik. Huvudstad är Klagenfurt.
Historia. Sedan Augustus ingick K. i den
romerska provinsen Noricum. På 600-talet fick
landet slavisk befolkning. Efter att 843—976 ha hört
till Bayern blev K. förenat med markgrevskapet
Istrien och nästan hela Friaul (Friuli), en tid
eget hertigdöme, med huvudstad först S:t Veit,
sedan Klagenfurt. Genom arv tillföll K. 1269
Ottokar II av Böhmen., och 1335 förenades det
med Österrike, som det alltsedan tillhört med
undantag av 1809—13, då en del, Oberkärnten,
innehades av fransmännen. I freden i
S:t-Ger-main avträddes passen vid Tarvis med
kringliggande område till Italien samt ett par smärre
områden i ö. Karavankerna till Jugoslavien.
Kla-genfurtbäckenet, det egentliga K., blev 1920
föremål för folkomröstning och stannade därvid
hos Österrike.
Kärnved, se Splint.
Kärnyxor, grovt slagna, oslipade flintyxor
med oregelbundet spetsoval genomskärning, av-,
rundad egg och spetsig nacke. Jämte skivyxorna
utgöra k. den mesolitiska stenålderns viktigaste
eggredskap och efterbildades i grönsten.
Käromål, jur., kärandens talan.
Kärr, sank, tidtals vattendränkt mark, som
bevattnas av ett näringsrikt (eutroft) vatten, så
att vitmossan (Sphagnwn) icke kan trivas där.
I k. avlagras väsentligen kärrdy, starrtorv och
lövkärrtorv. Skillnaden mellan k. och mosse
(torvmosse) är, att denna senare bevattnas av
näringsfattigt (oligotroft) vatten och att där
växa vitmossor och avlagras (vit)mosstorv. Jfr
Mosse.
Kärra, fordon, som har e n axel med hjul.
Kärrbo, sn i Västmanlands län, Siende hd, på
halvön mellan Västerås- och Granfjärdarna av
Mälaren; 34,48 km2, 280 inv. (1952).
Mälarslätts-natur i ö. på Granfjärdssidan, huvudsaki. skog
och berg i v. 931 har åker. Kyrkan är från
1200-talets mitt. Egendomar: Lindö och Frösåker.
Ingår i K., Kungsåra och Ängsö pastorat i
Västerås stift, Domprosteriet. Tillhör storkommunen
Kungsåra.
Kärre, Karl, skolman, (f. 1885 27/io), fil. dr i
Uppsala 1915, doc. i engelska 1915—18, lektor
vid högre allm. lärov. i Karlstad 1918—22, vid
Högre reallärov. å Norrmalm i Stockholm 1922
—28, studierektor vid Sofi Almquists samskola
1925—28, undervisningsråd 1929, chef för
läro-verksavd. i Skolöverstyrelsen 1937—52. K.
tillhörde Radionämnden 1938—46. K. har sedan
1933 varit bitr, lärare i engelska vid Stockholms
högsk. och var 1940—47 ordf, i
läroverkssektio-nen inom 1940 års skolutredning. K. har 1935
—39 tillhört styrelsen för Internationella
läro-verkslärarfederationen och var dess president
1948—52. K. har bl. a. utg. ”Det engelska
språket” (1927; tills, m. C. Koch), ”Engelsk-svensk
ordbok” (1935; tills, m. H. Lindqvist, R. Nöjd
och M. Redin) och ”Realskolan och den nya
skolorganisationen” (1945).
Kärrebyssa, ålderdomlig artilleripjäs, se
Artilleri.
Brun kärrhök.
Kärrgruvan, gruvsamhälle i Norbergs sn.
Kärrgröe, bot., se Poa.
Kärrhökar, Ci’rcus, tillhöra de falkartade
dagrovfåglarna och äro medelstora, smärt byggda
med täml. svag näbb, långa och smala vingar.
De leva mest av smärre däggdjur, fågelungar,
grodor, insekter o. dyl. Av de omkring 20
arterna finnas fyra i Sverige. Blå kärrhöken
el. b 1 å h ö k e n, C. cyaneus, förekommer
sällsynt på de stora norrländska myrarna. Hannen
är ovan ljust blågrå, under vit (handpennorna
svarta), honan ovan mörkbrun, under vit med
bruna fläckar. Bruna kärrhök en, C.
aeru-ginosus, förekommer här och där i s. och
mellersta Sverige i stora insjövassar. Hannen är ovan
mörkbrun med huvudet, strupen och halsen gula,
under mörkt rödbrun. Stjärten är grå. Honan
har brun stjärt och svartbruna vingar. Under
senare år ha även ängshöken, C. pygargus och
stäpphöken, C. macrourus, funnits sällsynt
häckande i s. Sverige.
Kärrhöksläktet, se Kärrhökar.
Kärrhönssläktet, se Sumphönssläktet.
Kärrkrasse, se Ängskrasse.
Kärrmes, zool., se Messläktet.
Kärrsköldpaddor, E’mys, tillhöra ordn.
sköldpaddor bland kräldjuren. De igenkännas på att
ryggskölden är förenad med bukskölden medelst
brosk. Mellan tårna finnes simhud, och huvudet
är klätt av mjuk hud. Den vanliga
kärrsköldpaddan, E. orbicularis, är ovan mörkbrun el.
svart med gula fläckar el. linjer, under gul.
Skalet når en längd av intill 25 cm. Den livnär sig
av maskar, insekter, fiskar, grodyngel etc.
Födan intages endast under vattenytan. Äggen läg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
