Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerkrans - Lagerkvist, Pär - Lagerlunda - Lagerlöf, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Lagerkrans—Lagerlöf
274
Lagerkrans, se Krans och Lager.
Lagerkvist, Pär Fabian, författare (f. 1891
23/s). L. blev student i sin hemstad Växjö 1910.
Han hade tidigt blivit litterärt intresserad,
studerade en kort tid 1911—12 humanistiska ämnen i
Uppsala, medarbetade i socialistiska tidn. och
tidskr. med kulturartiklar och social kamplyrik,
debuterade 1912 med prosaboken ”Människor” och
utgav 1913 ”Två sagor om livet”, båda verken
präglade av sekelskiftets pessimistiska livssyn.
Efter besök i Paris utgav han 1913 den livligt
diskuterade programskriften ”Ordkonst och
bildkonst”, som hade två betecknande undertitlar:
”Om modärn skönlitteraturs dekadans. Om den
modärna konstens vitalitet”. Diktarens uppgift
var enl. L. att ”ur verkligheten pressa fram dess
konstnärliga innebörd”, han skulle ge något
väsentligt mänskligt i enkel, ren form. Han
försökte omsätta sina litterära idéer i dikt i ”Motiv”
(1914), dikter på vers och prosa, novellsaml.
”Järn och människor” (1915) med motiv från
1 :a världskriget, som kraftigt bidrog till att
förmörka L:s livssyn, och diktsaml. ”Ångest” (1916),
L:s genombrottsbok, det första verket av
expressionistisk karaktär i svensk litteratur. L. inriktade
nu sin uppmärksamhet på teater och dramatik;
han skrev teaterrecensioner och utgav 1918
programboken ”Teater”, där han vände sig mot
naturalismen i dramatik och scenkonst. Själv
framträdde L. som dramatiker med ”Sista
människan” (1917), där hans tröstlöshet inför det
egna ödet och världens gång fick ett intensivt
uttryck, samt ”Den svåra stunden”, tre enaktare,
som ingingo i ”Teater”, och ”Himlens hemlighet”,
som trycktes i ”Kaos” (1919), i vilka alla
grundmotivet är döden, skräcken för döden.
L., som under 1 :a världskrigets år levat i
Danmark och 1918 ingått ett snart upplöst äktenskap
med en danska, gled under de första
mellankrigs-åren ur sin mörksyn; en ljusare livsbelysning, ett
slags livstro, svagt religiöst färgad, kom till
uttryck i de dikter, som ingingo i ”Kaos”, i
prosaboken ”Det eviga leendet” (1920), vars ämne var
livets mening, och diktsaml. ”Den lyckliges väg”
(1921), formellt kännetecknad av stor och rik
enkelhet språkligt och metriskt. Den ljusa
stämningen började åter vika i ”Den osynlige” (1923), ett
modernt mysteriespel. ”Onda sagor” (1924) har
en mera realistisk prägel, vilket ännu mera gäller
”Gäst hos verkligheten” (1925), en
barndomsskildring, grundad på egna upplevelser. ”Hjärtats
sånger” (1926) innebar en ny svängning från det
mörka till det ljusa i L:s diktning; bakom de
vackra kärleksdikterna låg en erotisk upplevelse,
som lett till ett nytt äktenskap och som hjälpt
honom bort från individualistisk sj älvupptagenhet.
Temat människan och livet varierade L. i ”Det
besegrade livet” (1927), en saml. livsbetraktelser,
där han avvisade tron på en gud men bekände
sin tro på ”det gudomliga hos människan”. Denna
allmänt hållna humanism bär upp det realistiskt
hållna skådespelet ”Han som fick leva om sitt
liv” (1928) liksom de fyra berättelser, som ingå
i ”Kämpande ande” (1930). Om misstro och
tilltro till människorna handlar ”Konungen” (1932),
ett skådespel, där L. utnyttjat religionshistoriskt
stoff men som har tydlig anknytning till det
samtida politiska skeendet i Europa. De mörka
drifternas spel i människornas värld ger färg åt
diktsaml. ”Vid lägereld” (s. å.). L:s intensiva
indignation över det tilltagande våldet i världen
inspirerade berättelsen ”Bödeln” (1933), kort efteråt
dramatiserad och spelad, ett av L:s märkligaste
verk, vars protest mot våld och väld han direkt
förde fram i ”Den knutna näven” (1934), en
saml. reseminnen från Grekland och Palestina,
och mera indirekt i ”1 den tiden” (1935),
prosasatirer med aktuell adress. Framsprungna
ur det aktuella voro också skådespelen ”Mannen
utan själ” (1936) och ”Seger i mörker” (1939).
Tidshändelserna lågo också bakom dikterna i
”Genius” (1937). ”Den befriade människan”
(1939) är en saml. etiska och religiösa
reflexioner, växlande mellan tro och förtvivlan. I
diktsaml. ”Sång och strid” (1940) och ”Hemmet och
stjärnan” (1942), där huvudmotiven äro
hembygdskänsla, fosterlandskärlek och nordisk
samhörighet, äro språk och stil mera
traditionsbeto-nade. ”Midsommardröm i fattighuset” (1941) är
ett symboliskt-realistiskt skådespel i småländsk
allmogemiljö. ”Dvärgen” (1944), en roman i
jagform med motiv från renässansen, är L:s
märkligaste prosaverk, vars huvudperson framstår som
inkarnationen av livets onda makter, ”De vises
sten” (1947) ett drama om tro och vetande, som
också har renässansmiljö, ”Låt människan leva”
(1949) ett slags skådespel, där en rad offer för
våld och väld få uppträda, och ”Barabbas” (1950)
en roman om gott och ont, tro och tvivel. L. blev
1940 led. av Svenska akad. (”Verner von
Heiden-stam”, 1940), fil. hedersdr vid Göteborgs högsk.
1941. Han erhöll 1951 Nobelpriset i litteratur.
”Valda sidor” utkom 1925, ”Dikter i urval”
1928, ”Skrifter”, i 3 bd, 1932, ”Dikter” 1941,
”Prosa”, L:s hela prosaproduktion fram till
”Dvärgen”, 1945, ”Dramatik”, hans dramatiska
produktion intill ”De vises sten”, 1946, ”Prosa”,
i 5 bd, 1949. — Litt.: G. Fredén, ”P. L.” (1934);
G. Castrén, ”P. L:s humanism” (i ”Finska
ve-tenskaps-societetens årsb.”, 1945); E. Hörnström,
”P. L. Från den röda tiden till Det eviga
leendet” (1946); S. Linnér, ”P. L:s barndomsmiljö”
(i Samlaren, 1947); Jöran Mjöberg,
”Livsproblemet hos L.” (1951).
Lagerlunda, gods i Kärna sn, Östergötland,
v. om Linköping; 639 har, därav 338 åker;
tax.-värde 660,300 kr. Har sedan 1650 gått i arv
inom ätten Lagerfelt.
Lagerlöf, släkt, härstammande från Grava sn,
Värmland. Namnet L. upptogs av nedannämnda
L.i) och hans bröder, prof, vid Lunds univ.
Erland L. (1653—1713), känd som lycklig skald,
och Daniel L. (1651—-1718), kyrkoherde i Arvika
och prost över Jösse kontrakt, stamfader för
den nu levande släkten och fader till bl. a.
superintendenten i Karlstad Nicolaus L. (1688—1769),
vars barn på gr. av faderns förtjänster adlades
von L. 1756 (ätten utslocknad 1835). — Litt.:
P. Kjellin, ”Anteckningar över släkterna Kjellin,
Lagerlöf, Meyer etc.” (1949).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
