Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lamaism - Laman, Karl - La Mancha - La Manche - Lamantinsläktet - Lamarck, Jean Baptiste de Monet de - Lamarckism - La Marmora, Alfonso Ferrero - Lamartine, Alphonse de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Laman—Lamartine
306
beaktansvärda överensstämmelser med den
rom.-kat. kyrkan. En för 1. egendomlig inrättning äro
de s. k. bönkvarnarna, hand- el. vattenkvarnar,
i vilka remsor med skrivna böner inläggas och
vridas runt, vilket ersätter och mångfaldigar
bönereciterandet. — Jfr L. A. Waddell, ”The
buddhism of Tibet” (1895); A. Grünwedel, ”Der
Lamaismus” (i ”Kultur der Gegenwart”, 1906);
G. Schulemann, ”Die Geschichte der Dalailamas”
(1911).
Läman, Karl Edvard, missionär,
språkforskare (1867—1944), 1891—1919 Sv. missionsförb:s
missionär i Kongo. L. utgav skrifter om
Kongo-missionen (”Där mörkret skingras”, 1924) och
allmän missionsmetodik (”Sanningsstrålar.
Ani-mism och missionsmetodik bland animistiska folk”,
1923) men har i synnerhet gjort sig känd som
en framstående bantuspråkforskare (”The musical
accent or intonation in the Kongo language”,
1922, ”Dictionnaire kikongo-frangais”, 1936,
”Lärobok i kongospråket”, 1912). L., som även var
en framstående etnograf och entomolog, erhöll
1907 Vet.-akad:s Linnémedalj i guld och blev
1915 teol. heders-dr i Uppsala.
La Mancha [la ma’ntja], högslätt i Spanien,
se Mancha, La.
La Manche [la ma’J] (”ärmen”), franska
namnet på Engelska kanalen.
Lamantinsläktet, Trichéchus (Manätus),
tillhör ordn. sirendjur bland däggdjuren. Den
spol-formiga kroppen är beklädd med glesa, korta
hår. Bakre extremiteter saknas; de främre äro
fenlika. Kroppen avslutas av en stor, tvärställd,
rundad stjärtfena. Av de fyra kända arterna
finnas tre i Sydamerika, en i Afrika. Alla leva
i floder eller i havet och livnära sig av
vattenväxter, som de avplocka med den kluvna,
borst-klädda överläppen. De jagas ivrigt för hudens,
späckets och köttets skull.
Lamarck [lama’rk], Jean Baptiste Pierre
Antoine de Monet de, fransk naturforskare
(1744—1829). L. ägnade sig först åt den militära
banan, som han dock på gr. av en kroppsskada
måste lämna. Vunnen för naturvetenskapen,
ägnade sig L. åt botaniken och utgav ”Flore
fran-qaise” (3 bd, 1777—78). Under revolutionen blev
han 1793 prof, i zoologi. Hans ålderdom tyngdes
av blindhet, armod och familjesorger, men han
arbetade, hjälpt av två döttrar, i det sista. Ehuru
nära 50 år, då han började ägna sig åt zoologien,
Afrikansk lamantin.
gjorde L. här en
insats, som ställer
honom bland
naturforskningens främste. På
systematikens område
ägnade han sig helt
åt studiet av de lägre
djuren, de
ryggradslö-sa, som han kallade
dem, för vilka han
skapade ett system,
som i stort sett ännu
gäller. Hans
huvudarbete på detta område
är ”Historie naturelle
des animaux sans vertèbres” (7 bd, 1815—22).
Genom sin naturfilosofiska spekulation blev L.
föregångsman inom descendensläran. Hans bästa
verk i detta ämne äro ”Recherches sur
1’orga-nisation des corps vivants” (1802) och
”Philo-sophie zoologique” (1809).
Lamarcki’sm, utvecklingsteori, framställd av
Lamarck. Se Utvecklingslära.
La Ma’rmora [-måra], Alfonso
Ferre-ro, greve, italiensk militär och statsman (1804
—78). Han deltog i 1848 års fälttåg och var
senare flera ggr krigsminister i konungariket
Sardinien, var chef för undsättningskåren till
Krim 1855 och fullbordade sedan sitt arbete med
reorganisationen av Sardiniens armé. Under
fälttåget 1859 var L. generalstabschef och därefter
ett halvår ministerpresident. 1864—66 var han
ministerpresident och utrikesminister, slöt allians
med Preussen mot Österrike och hade som
generalstabschef ansvaret för nederlaget vid Custozza
1866.
Lamartine [-ti’n], Alphonse de, fransk
skald och statsman (1790—1869). L., f. i Måcon,
tillhörde en aristokratisk familj och fick en
grundlig men fri
uppfostran i den
burgun-diska hembygden. Han
gjorde 1809—11 en
långresa till Italien,
som blev avgörande
för hans diktarskap.
I Neapel förälskade
han sig i en
fiskarflicka, vilken han
sedermera förevigat som
Graziella, och 1816
knöt han i Aix en
svärmisk
kärleksförbindelse med en
lungsiktig ung engelska,
besjungen som Elvire intill hans sena ålderdom.
1821 blev han legationssekreterare i Florens,
sedan i London, slutligen sändebud i Florens, där
han stannade till 1830, företog 1832 en furstligt
iscensatt resa till Orienten och valdes under sin
frånvaro till deputerad (1833). Anstucken av
romantiskt världsfrämmande frihetsidéer, ställde
han sin vältalighet i oppositionens tjänst, och
belöningen kom 1848, då han efter
februarirevolutionen blev utrikesminister och provisoriska
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
