Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Langmuir, Irving - Langobarder, longobarder - Langreo - Langres - Langres’ högland - Langsdorffia - Langshan - Langton, Stephen - Langue d’oc - Languedoc - Languedoc-kanalen - Langue d’oïl - Langue verte - Languissant - Languren el. hulmanen - Langust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Langobarder—Langust
360
(lågtemp.-rör). L.
lämnade även viktiga
bidrag till
elektronrörens teori genom
undersökning av
rymdladdningen och
mätt-ningsströmmen. L. har
ingående studerat de
ytkemiska fenomenen,
spec.
adsorptionsfeno-menet. Hans av stor
genialitet och
experimentell skicklighet
präglade pionjärarbete
inom detta område
har visat sig mycket fruktbärande. För sina
upptäckter och undersökningar inom ytkemin erhöll
han 1932 års nobelpris i kemi.
Langoba’rder, 1 o n g o b a’r d e r, germansk
folkstam, bosatt vid nedre Elbe, när det på
kej-sar Augustus’ tid först blev bekant i historien.
I början av 500-talet besegrade 1. i mellersta
Donaulandet de där bosatta herulerna. I
förbund med avarer störtade de därefter på
560-talet under sin konung A 1 b o i n gepidernas rike.
568 bröto 1., förda av Alboin, in i Italien, vars
norra del inom kort erövrades. Sedan Alboin
572 mördats, valde 1. till sin konung K1 e f.
Denne fortsatte erövringarna men mördades efter
blott en kort tids regering. Då skiftade de
lango-bardiska hertigarna makten sinsemellan.
Hertig-dömena Benevento och Spoleto grundlädes.
Inbördes strider och krig mot grannarna, särsk.
bysantinerna, satte sin prägel på l:s följ, historia
i Italien. Av langobardiska konungar märkas
Rotar i (reg. 636—652), som lät uppteckna de
langobardiska rättssedvänjorna (Edictum
Rotha-ris) och Gr im o al d (reg. 662—671), under
vilken 1. definitivt övergingo till den katolska
kristendomen. Med Luitbrand (reg. 712—
744) kom l:s storhetstid. Han sökte målmedvetet
erövra de bysantinska besittningarna i övre Italien
och bringa till lydnad de så gott som oberoende
hertigdömena Spoleto och Benevento. En av
Luit-brands efterträdare, Aistulf (reg. 749—756),
fråntog omsider bysantinerna Ravenna och ryckte
mot Rom. Påven kallade då den frankiske
konungen Pippin till hjälp, och Aistulf tvangs att
återlämna de erövrade orterna. Efter Aistulfs
död upphöjdes på tronen Desiderius (reg.
756—774), som blev l:s siste konung. Desiderius’
försök att förvärva de romersk-bysantinska
områdena omintetgjordes av frankernas nye konung
Karl (den store), och denne erövrade 774
Langobardiska riket.
Liksom hos andra germanfolk, som kommo i
beröring med ett utvecklat storgodsväsen,
utbildade sig även hos 1. ett sådant, varigenom
övergången till ett senare feodalt samhällsskick
förmedlades. Konungens hird, g a s i n d i u m, blev
småningom en samhällsklass av ledande betydelse
inom riket och fick stora delar av kronans jord
i förläning. En särskild roll inom riket spelade
hertigarna, styresmännen för de olika mer
eller mindre självständiga provinserna.
Langreo [laDgrä’å], stad i prov. Oviedo i n. v.
Spanien, 15 km s. ö. om staden Oviedo; 49,000
inv. I närheten kol- och järngruvor.
Långres [lä’gr], stad i dep. Haute-Marne i
n. ö. Frankrike, vid Marne; 7,200 inv. L. är
måleriskt beläget på en höjd. Katedralen
Saint-Mammès är urspr. byggd i romansk stil
(1100-talet). Rester av stadsmurar. Fästning.
Långres’ högland [lä’grs], Plateau de
Långres, platå i ö. Frankrike, mellan Cöte d’Or och
Monts Faucilles, ingår i det nordfranska
bäckenets s. ö. rand; 577 m ö. h. I L. upprinner Seine.
Langsdo’rffia, bot., se Balanophoraceae.
Langshan [lähjjan], hönsras (se Höns, sp.
79i).
Langton fläktan], Stephen, engelsk
prelat (d. 1228), studerade i Paris, där han blev
teol. dr och vistades som högt ansedd lärare.
Innocentius III, som varit hans studiekamrat,
kallade honom till Rom och gjorde honom till
kardinalpresbyter (1206). Kort därefter valdes
han till ärkebiskop i Canterbury och invigdes
1207. Johan utan land vägrade erkänna L. som
ärkebiskop, och denne kunde först 1213 bege sig
till England. I konflikten mellan konungen och
baronerna, som ledde till Magna charta, tog L.
parti för de senare, även sedan konungen vunnit
påven för sina anspråk. För sin vägran att
bannlysa baronerna som upprorsmän blev L.
suspenderad av påven men fick 1218 återtaga sitt
ämbete.
Langue d’oc [lä’g då’k], se Provensalska
språket.
Languedoc [lägdå’k], landskap i s.
Frankrike v. om Rhöne. L. är nästan överallt bördigt.
Det milda klimatet gör odlingen av mediterrana
kulturväxter mera lönande än
spannmålsproduktion. I vissa trakter intar vinkulturen ända till
90 °/o av den odlade arealen. L. motsvarar ung.
dep. Haute Garonne, Aude, Tarn, Hérault, Gard
och Ardèche. L:s huvudorter voro fordom
Tou-louse och Montpellier.
Languedoc-kanalen [lägdå’k-], Canal du
Languedoc, se Canal du Midi.
Langue d’oil [lä’g dåi’l], se Franska
litteraturen, sp. 84.
Langue verte [lä’g vä’rt], fr., ”grönt språk”,
argot, slangspråk.
Languissant [lägisä’], fr., smäktande.
Langüren [-Dg-] el. hulmänen, Presbytis
(S emnopithècus) ente’llus, tillhör fam.
markatt-liknande apor, Cercopithecidae. Den når en längd
av över 1,5 m, varav dock nära 1 m kommer på
svansen. Pälsen är gulvit, ansiktet och händerna
svarta. L. är i de flesta trakter av Främre Indien
en av de vanligaste aporna. Den betraktas som
helig. Langurerna leva i stora flockar, som med
häpnadsväckande vighet draga kring i skogarna.
Langu’st [-Dg-], Palinürus vulgäris, ett
tio-fotat kräftdjur från Medelhavet, kännetecknat
av mycket hårt skal, stor bakkropp och antenner,
söm äro längre än kroppen. Alla
gångextremi-teterna sluta med en hakformig klo, och
ryggskölden är täckt av stora taggar. L. fångas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
