Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lansettfisken - Lansing - Lansing, Robert - Lansiär (ryttare) - Lansiär el. lansiärkadrilj (dans) - Lanson, Gustave - Lansorm - Lantan - Lantarbetareförbundet - Lantarbetaren - Lantarbetsgivareföreningen - Lantarbetstidslagen - Lantbrevbäring - Lantbruk el. lanthushållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lansing—Lantbruk
365
främre ända bildar en med en ljuskänslig,
pig-menterad fläck försedd blåsa, motsv. en svagt
utvecklad hjärna. Munnen är en längsgående
springa i främre kroppsändan. Den leder in i
gältarmen, vars väggar äro genombrutna av
talrika, snett ställda gälspringor. Upptill och
nedtill i denna befinner sig en flimmerklädd ränna,
varigenom de smådjur o. dyl., som utgöra l:s
föda, transporteras till den egentliga tarmen, som
i form av ett rakt rör drager genom kroppen.
Gältarmen är omgiven av en hålighet, som med
en por öppnar sig på buksidan och varigenom
andningsvattnet uttömmes. Blodet är färglöst, och
hjärtat ersättes av pulserande kärlstammar i olika
delar av kroppen. Äggen äro små, gulefattiga
och utvecklas mycket raskt. L. förekommer
huvudsaki. i Atlanten och finnes vid Sveriges
västkust på sandig botten, där den ligger halvt
nedborrad.
Lansing [lä’nsiij], huvudstad i Michigan,
U.S.A., vid Grand River, c:a 135 km v. n. v.
om Detroit; 92,000 inv. L. har betydande industri,
bl. a. automobilfabriker. Strax ö. om L. ligger
staten Michigans lantbruksinst.
Lansing [lä’nsixj ], Robert, amerikansk
politiker (1864—1928), urspr. advokat i New York,
blev efter W. Bryans avgång som statssekr. 1915
dennes efterträdare. Han torde icke ha haft
något verkligt inflytande över utrikespolitiken
under de skickelsedigra år 1915—20, då han var
utrikesminister. 1920 avgick han efter en
uppseendeväckande brytning med Wilson.
Lansiär (fr. lancier, av lance, lans), med lans
beväpnad ryttare. Efter att i slutet av 1500-talet
i allm. ha bortlagts kom lansen under 1700-talet
åter i bruk, och Napoleon uppsatte flera 1 a
n-s i ä r r e g : t en. Dylika organiserades även i
andra arméer. L. är i huvudsak liktydigt med
ulan (se d. o.).’
Lansiär el. lansiärkadrilj, kontradans,
som dansas av fyra par i fem turer.
Lanson [läså’], Gustave, fransk
litteraturhistoriker (1857—1934). L., som 1920 blev dir.
för École normale supérieure, införde som prof,
i fransk retorik vid Sorbonne det rent
vetenskapliga, på historiskt-filologiska metoder byggda
studiet av litteraturen. Hans ”Histoire de la
littérature frangaise” (1894; många nya uppl.)
är det grundläggande verket i fransk
litteraturhistoria. En lika gigantisk lärdomsbragd är L:s
”Manuel bibliographique de la littérature
fran-caise möderne” (5 bd, 1909—14, ny uppl. 1921).
Ütom vetenskapliga specialstudier och en rad
mästerliga biografier, bl. a. över Boileau,
Cor-neille och Voltaire, har L. utgivit kritiska
mönstereditioner av klassiska verk med ingående
historisk kommentar.
Lansorm, zool., se Näsgropormar.
Lantän, La, kemiskt grundämne, atomvikt
138,9, atomnr 57, upptäcktes 1839 av C. G.
Mo-sander. L. hör till de sällsynta j
ordartsmetaller-na, förekommer bl. a. i cerit och monazit tills,
m. cerium, neodym och praseodym. L. är en
spröd, vid 8io° smältande metall, spec. v. 6,ie.
— Dess oxid, LaaOs, är en stark bas, som
för
366
enar sig med vatten till hydroxiden La (OH) 3,
som med syror ger färglösa salter.
Lantarbetareförbundet, se Fackförening, sp.
128.
Lantarbetaren, organ för Svenska
lantarbetar-förbundet, veckotidn., utg. i Stockholm, grundad
1915, red. 1918—36 av Alfred Kämpe, som gav
stort utrymme åt kulturella bidrag. Kämpe
efterträddes som red. av Gösta Netzén (1936—44)
och Sven Jerstedt från 1944.
Lantarbetsgivareföreningen, se Svenska
lant-arbetsgivaref öreningen.
Lantarbetstidslagen, en 4/e 1948 utfärdad lag
med syfte att begränsa arbetstiden i lantbruket.
L. har avseende på jordbruket och dess
binäringar samt trädgårdsskötsel; förutsättning för
dess tillämpning är, att minst en arbetare
regelbundet användes i företaget. Som arbetare
räknas därvid ej medl. av arbetsgivarens familj,
lant-bruksinspektor och arbetsbefäl, bokhållare el.
kontorsbiträde. Från tillämpning av 1. undantas
också dels husligt arbete, kolning i mila, arbete
för staten och detaljhandeln, dels, om det sker
efter ackord, skogsarbete, mjölkning, upptagning
av torv el. rotfrukter.
Ordinarie arbetstiden för i 1. avsett arbete må,
raster oräknade, icke överstiga 10 tim. per dygn
och för arbetsvecka tiden V11—28/2 45 tim., tiden
Vs—31/io 50 tim. För djurskötare må
arbetstiden icke överstiga 9 tim. per dygn och 96 tim.
för 2 arbetsveckor i följd, överträdelse av 1.
medför bötesansvar (dagsböter) för
arbetsgivaren. I vissa i lagen angivna fall är arbete på
övertid medgivet.
Lantbrevbäring, se Brevbäring.
Lantbruk el. lanthushållning omfattar
i vidsträckt bemärkelse icke blott jordbruk jämte
husdj ursskötsel utan även skogsbruk,
trädgårdsskötsel, jakt och fiske samt i samband därmed
stående förädling av produkterna, ss.
kvarnrörelse, mejerihantering, brännvins- och
stärkelsefabrikation, sågning el. annan förädling av
skogsprodukterna. I modern tid har dock förädlingen
av de producerade råvarorna skilts från det
egentliga 1. och alltmer överförts till speciella,
för olika ändamål inrättade industrier. — Fr. o. m.
jordens uppodling kan man säga, att 1.
förekommit under äldsta tider som hackbruk och
svedjebruk, sedan som plogbruk. Tidigast spåras 1. i
Kina, Persien och Egypten. Romarna hade
under sin storhetstid världens då förnämsta 1. Vid
romarrikets undergång förföll det högtstående L,
och först under nyare tid har det åter kunnat
utbildas.
L. bedrevs i Sverige redan under yngre
stenåldern, först som hackbruk. Senare kom
årdret el. kroken till användning för samma
ändamål. De sädesslag, som odlades, voro korn,
något vete samt möjl. hirs. Av husdjur funnos
redan då nötkreatur, får, getter, svin och hästar,
de senare dock i ringa antal. Under bronsåldern
utökades sädesslagen med havre, och under
järnåldern började man odla även råg, särsk. på
svedjeland. Under medeltidens första del hade
Sveriges 1. så stor omfattning, att spannmål,
slakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
