Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Latinska språket - Latinsk stil - Latinus - Latitud - Latitudinarier - Latitudsystem - Latorp - Latorpsbruk - Latouche, Gaston - La Tour, Georges de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
Latinsk stil—La Tour
458
kasusändelsernas delvisa försvinnande och
uppgående i varandra, samtidigt som deras
syntaktiska funktioner mer och mer övertogos av
pre-positionernas. Så motsvaras t. ex. ett äldre
latins cabdlli (genitivformen av caballus = häst) i
senlatinet ofta av ett de caballo, franskans de
cheval, italienskans di cavallo. Detsamma gäller
också om den långsamma men djupt gående
ombildning, som verbets tempus- och modussystem
undergingo och vars slutresultat föreligger i de
nämnda språkens från det äldre latinets delvis
helt avvikande formationer. Så hette i detta ”jag
skall sjunga” cantä’bo, i senlatinet däremot
can-tä’re ha’beo (eg. = jag har att sjunga), vilket i
franskan sammansmält till chanterai, i italienskan
till canterd.
Det latinska skriftspråket kom däremot att
bestå som kyrkans, statens och vetenskapens
särskilda språk under hela medeltiden och, i renare
och mera klassisk gestalt tack vare renässansens
ivriga intresse och studium långt fram i nyare
tid. Som sådant har det också utövat ett
betydande inflytande på skriftspråket icke blott
i de romanska utan även i de germanska
länderna.
Litt.: i) Översiktliga framställningar: F. Stolz,
”Geschichte der lateinischen Sprache” (2:a uppl.
1922); F. Skutsch, ”Die lateinische Sprache” (i
”Kultur der Gegenwart”, I, avd. VIII, 3:e uppl.
1912); P. Kretschmer, ”Die lateinische Sprache”
(i ”Einleitung in die Altertumswissenschaft”, I,
3æ uppl. 1923); A. Meillet, ”Esquisse d’une
his-toire de la langue latine” (1928). — 2) Till
Ijud-och formläran: W. M. Lindsay, ”The Latin
language” (1894); F. Sommer, ”Handbuch der
lateinischen Laut- und Formenlehre” (3:e uppl.
1914); M. Leumann, ”Laut- und Formenlehre”
(i F. Stolz och J. H. Schmalz, ”Lateinische
Grammatik”, 5:e uppl. av M. Leumann och J.
B. Hofmann 1926—28). — 3) Till syntaxen och
stilistiken: C. Stegmann, ”Satzlehre” (i R.
Küh-ner och C. Stegmann, ”Ausfiihrliche Grammatik
der lateinischen Sprache”, bd 2, 1912—14); J. B.
Hofmann, ”Syntax und Stilistik” (i ovannänmda
”Lateinische Grammatik”); E. Löfstedt,
”Syntac-tica, Studien und Beiträge zur historischen
Syntax des Lateins”, 1 (2:a uppl. 1942), 2 (1933);
viktiga bidrag till latinsk syntax dessutom i J.
Wackernagel, ”Vorlesungen über Syntax”, (2 bd,
2:a uppl. 1926—28). — 4) Till tal- och
vulgärspråket: C. H. Grandgent, ”An introduction to
vulgär Latin” (1907); flera uppsatser i ”Archiv
für lateinische Lexikographie und Grammatik”;
E. Löfstedt, ”Philologischer Kommentar zur
Peregrinatio Aetheriae” (1911). — 5)
Lexiko-grafi: E. Forcellini och W. De Wit, ”Totius
latinitatis lexicon” (1858—1925); K. E. Georges,
”Ausführliches lateinisch-deutsches
Handwörter-buch” (8:e uppl. 1913—19); C. Cavallin,
”Latinskt lexikon” (1873); I. A. Heikel,
”Svensklatinsk ordbok” (1932); A. Walde, ”Lateinisches
etymologisches Wörterbuch” (2:a uppl. 1910, 3:e
uppl., A—V, 1938—53); samt för medeltidslatinet
C. Du Cange, ”Glossarium mediæ et infimæ
latinitatis” (senast utg. av L. Favre 1883—87),
M. Hammarström, ”Glossarium till Finlands och
Sveriges latinska medeltidsurkunder” (1925).
Latinsk stil, boktr., benämning på a n t i k v a
(se d. o.).
Latinus, italisk sagokonung, om vars
härstamning olika sägner bevarats. I Aeneiden är han
laurenternas konung och förmäler sin dotter
La-vinia med Aeneas.
Latitud. 1) (Astron.) Se Astronomiska
koor-dinaten och Bredd 2). — 2) (Geogr.) Se Bredd
1).
Latitudinarier, urspr. kättarnamn, använt i
England på 1600-talet om dem, som yrkade på
en mera vidhjärtad och irenisk teologi; sedan en
historisk beteckning på den riktning inom
anglikanska kyrkan, som betonade den praktiska
sidan av kristendomen och avvisade all sträng
kon-fessionalism men samtidigt bekämpade deismen
och ateismen.
Latitudsystem, fur., det system för straffens
utsättande i en strafflag, enl. vilket ej för varje
särskild brottsart stadgas ett bestämt, alltid lika
straff utan domaren får ett visst utrymme (1
a-t i t u d), varigenom han äger att efter
förekommande omständigheter — ”förmildrande” el.
”försvårande” omständigheter — utmäta straffet. Än
lämnas honom därvid frihet att välja mellan olika
straf farter, än inskränkes åter valet till olika
straffmått inom en och samma straffart. Inom
nyare lagstiftning har 1. så gott som uteslutande
vunnit tillämpning. Absoluta straff förekomma
blott i undantagsfall, t. ex. vid de svåraste
brotten livstids straffarbete. Utvecklingen går f. n.
i riktning mot allt vidsträcktare latituder.
La’tium, it. Lazio, landskap i mellersta Italien,
mellan Toscana, Apenninerna, Kampanien och
Tyrrhenska havet. L. består av prov. Frosinone,
Latina, Rieti, Roma och Viterbo; 17,180 km2,
3,292,000 inv. L. är Italiens största
vulkanområde, med Monti Volsini i n., längre i s. Monti
Cimini, s. ö. om Rom Albanobergen och nära
gränsen mot Kampanien Monti Ausoni. Mellan
vulkankomplexen ligger Romerska kampagnan.
Sommaren är mycket torr. Å andra sidan saknas
skydd mot n. L. präglas därför mindre än de
övriga kustlandskapen av den mediterrana,
ständigt gröna vegetationen.
Latorp, egendom i Tysslinge sn, Närke, 12
km v. om Örebro, 635 har; tax.-värde 390,000 kr.
Till 1830-talet var L. förenat med Garphyttan.
Ägare: Latorps ab.
Latorpsbruk, samhälle i Tysslinge sn i Närke.
Latouche [lato’/], Gaston, fransk målare
(1854—1913), elev av Manet. Han målade goda
porträtt, blomsterstycken, societetsmotiv o. a. och
fann ett eget område i poetiska och koloristiska
fantasier (”förtrollade trädgårdar med
illuminerade fontäner”). L. utförde dekorativa målningar
i Elyséepalatset o. a. lokaler i Paris. Göteborgs
museum har en pastell, ”Vallmo”, av L.
La Tour [la tö’r], Georges Du
Mes-nil de, fransk målare (1593—1652). L., som
stod under inflytande av Caravaggio, målade
framför allt helgonbilder med rikligt staffage
av olika föremål, och det är i skildringen av det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
