Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lax - Lax (zoologi) - Laxantia - Laxarby - Laxativ - Laxdœlasaga - Laxera - Laxfiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Lax—Laxfiskar
490
Lavskrika, hanne.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
Lax (lat. la’xus), slapp, lös.
Lax, zool., se Laxfiskar.
Laxa’ntia, dets. som avföringsmedel (se d. o.).
Laxarby, sn i n. Dalsland, Vedbo hd,
Älvsborgs län, mellan Laxsjön i s. och
Värmlands-gränsen i n.; 212,13 km2, 1,795 inv. (1952).
Sjörik och naturskön skogs- och bergsbygd. 1,201
har åker. I L. Skåpafors och delvis Billingsfors
(se d. o.) pappersbruk. Kyrkan av trä är från
1759 (tornet 1884). Pastorat i Karlstads stift,
N. Dals kontrakt. Tillhör storkommunen Lelång.
Laxativ, dets. som avföringsmedel (se d. o.).
La’xdcelasaga [-döla-], sagan om
Laxdalsät-ten, en av de största isländska ättesagoma, trol.
avfattad omkr. 1200. Sagans huvudperson är den
sköna Gudrun Osvifsdotter, som älskades av de
båda fosterbröderna Kjartan Olafsson och Bolie
Thorleiksson. Hon älskade Kjartan, men på
grund av ett falskt rykte gav hon sin hand åt
Bolie. Mellan fosterbröderna utbröto stridigheter,
som slutade med Kj artans död för Bolies hand
och Bolies för Kj artans fränders. Få isländska
sagor kunna i litterärt värde tävla med L., men
dess trovärdighet är bristfällig. Senast utg. av
E. Ö. Sveinsson (1934); sv. övers, av A. U.
Bååth (”Sagan om Gudrun”, 1900) och Hj.
Al-ving (”Isländska sagor”, l, 1935).
Laxera, intaga laxativ.
Laxfiskar, Salmo’nidae, en fam. av ordn.
benfiskar, utmärkt av en bakom ryggfenan belägen
kort fettfena utan strålar. L. förekomma nästan
uteslutande på n. halvklotet, där de vistas såväl
i salt och bräckt som i sött vatten. Alla i havet
levande 1. stiga upp i sötvatten för att fortplanta
sig och trol. till samma strömdrag el. flodsystem,
där de själva utvecklats. L. kunna indelas i två
grupper, den ena omfattande former med stora
fjäll och snart bortfallande, små tänder, den
andra med mindre fjäll och kraftiga tänder. De förra,
t. ex. sik, livnära sig av maskar, snäckor och
även växtämnen, de senare äro utpräglade
rovfiskar. De flesta l:s stora värde för människan
har mångenstädes framtvingat speciella åtgärder,
särskilt fiskodling för fiskstammens förnyelse.
De egentliga laxarna tillhöra släktet Salmo,
som utmärkes av täml. små fjäll, stor mun,
spetsiga tänder och täml. korta rygg- och analfenor.
Ynglet kännetecknas under ett stadium av sin
utveckling av tvärgående fläckar el. band och
kallas då s t i r r. I regel anlägges en särskild
lekdräkt. Hos äldre hannar bildar underkäkens spets
en krok uppåt. Lektiden inträffar alltid på
vintern. Släktets viktigaste art är laxen el.
blanklaxen, S. salar, som igenkännes på sin
smäckra kroppsform och stjärtfenans spetsiga
hörn. Ryggen är blågrå, sidorna silverglänsande
med rödaktigt skimmer, buken vit. Ovanför
sidolinjen finnas glesa, svarta fläckar; ryggfenan är
svartfläckig endast vid basen. Största längd 140
cm, största vikt 35 kg. Den förekommer i n.
Atlanten och går för att leka upp i floderna
både i Europa och Nordamerika. Flerstädes
finnas i insjöar instängda laxraser, i Sverige t. ex.
i Vänern. Ynglet tillbringar vanl. tre år,
stundom mindre, i sötvatten och beger sig sedan ned
i havet, där det tillväxer mycket raskt (h a v
s-lax). Efter i regel ytterligare tre år
återvänder laxen på våren och försommaren till älvarna.
Leken inträder dock ej förrän i okt.—dec.
Under vandringen mot strömmen arbetar sig laxen
även uppför forsar och mindre fall. Man har
säkra uppgifter på att den kunnat hoppa uppför
fall av 5 m lodrät höjd. Då laxen kommit in
i sötvattnet, upphör den att äta och lever under
hela vistelsen i älvarna uteslutande på den näring,
framför allt fett, som upplagrats under vistelsen i
havet. De utlekta laxarna äro därför, när de under
den följ, försommaren återvända till havet, starkt
avmagrade. De driva nu med strömmen
(”vraklax”) ned till havet, där de flesta snart dö. Laxen
fångas dels i havet, då den närmar sig
kusterna, dels i älvarna på väg upp. Jfr Laxfiske.
Laxöringen el. grålaxen, Y. trutta, även
kallad börting (börsting), liknar
blanklaxen men är undersätsigare och har mer trubbig
nos, varjämte stjärtfenans hörn äro avrundade.
Färgen är på ryggen blekgrå, på sidorna och
buken silvervit el. gulaktig. De svarta
fläckarna äro talrikare än hos föreg. art, och hela
ryggfenan är svartfläckig. Längden uppgår för
Lax, Salmo salar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
